Obama: Vägen till Vita huset

Våren 2007 besökte Cafés Martin Gelin Obamas hemkvarter i Chicago och berättar den spektakulära sannsagan om demokraternas nya underbarn, som idag är på god väg att bli landets första svarta president.

(Denna artikel publicerades ursprungligen i Café under 2007.)

Hyde Park är en lummig och stillsam stadsdel som ligger längs med Lake Michigans strand i södra Chicago. Kommer man hit en solig tisdageftermiddag i mitten av maj möts man av en amerikansk idyll – gourmetpizzerior med jättestora uteserveringar, miljövänliga bilar, yogastudior, basketplaner, bokaffärer och fullsmockade kaféer där unga studenter från University of Chicago dricker latte.

Här bor läkare, advokater, politiker, lärare och akademiker. Chicagos progressiva medelklass. 40 procent av invånarna här är svarta, 40 procent är vita.

På soulfoodrestaurangen Dixie Kitchen serverar man stekta gröna tomater till tonerna av gamla O’Jays-låtar, och servitriserna kallar gästerna för ”sweetie”. I stället för bröd och smör får man en liten tallrik med pannkakor och sirap att mumsa på medan man väntar på maten.

På en av stadsdelens huvudgator, 53rd street, ligger frisörsalongen Hyde Park Hair Salon. Det är en charmig liten ”barbershop”, som frisörsalonger för män heter här, som haft den här adressen i mer än 80 år. Salongen har ett vackert mosaikgolv, slitna speglar i mörka träramar och fyra röda vinylstolar.

Det ligger ett tjockt, inbundet exemplar av Koranen på hyllan ovanför hårvårdsprodukterna.

På dörren utanför sitter det ett litet klistermärke med texten ”Obama ’08”.

– Jag tror att alla som jobbar här kommer att rösta på Barack Obama, säger Zariff, en av frisörerna, och frågar sedan sina fyra kollegor om det stämmer.

Alla säger ja. De är visserligen partiska – 46-årige Barack Obama är en av deras mest lojala kunder.

– Han kommer hit och klipper sig varje lördag. Han var här nu i helgen, för tre dagar sedan. Han hade sina döttrar med sig, och de frågade honom ”Pappa, varför klipper du dig hela tiden, det ser ju ändå bara likadant ut”. Obama svarade ”Det är det som är poängen”, säger Zariff.

Barack Obama har bott här i Hyde Park sedan 1996 med sin fru Michelle, 43, och deras två barn, Malia och Sasha. Paret gifte sig 1992.

Trots att han numera är en av USA:s mest upptagna män, med en intensiv presidentkampanj som ofta innebär uppträdanden och möten i tre, fyra städer om dagen, samtidigt som han försöker hinna sköta sitt jobb som senator för delstaten Illinois, brukar han kika förbi hos Zariff på Hyde Park Hair Salon i stort sett varje lördag.

– Men det har blivit lite krångligare att klippa honom nu när han har Secret Service-bevakning dygnet runt, säger Zariff, som klippt Obama i 12 år.

– Det dröjde flera år innan jag förstod vad han jobbar med. Vi pratar aldrig politik, vi pratar mest om basket och baseball. Men för några år sedan fick jag syn på en artikel i tidningen om att Obama var kandidat för bli senator, och då förstod jag vem han var.

Obama fick sitt stora politiska genombrott med ett bejublat tal på demokraternas partikonvent i Boston, i juli 2004.

Det ägde rum bara några veckor efter nationaldagen – den 4 juli – men USA kändes ändå inte det minsta som en enad nation den sommaren. Överallt pratades det om polariseringen mellan de ”blå” och de ”röda” delstaterna, mellan demokraternas liberala Amerika och republikanernas konservativa höger. De som inte redan var ovänner på grund av moraliska eller religiösa värderingar blev det snart på grund av Irakkriget, som delade USA i två delar.

Presidentvalskampanjerna, med George W Bush på republikanernas sida och John Kerry på demokraternas, präglades av brutal smutskastning. Det fanns ingen gemensam mark. Man var, med president Bushs egna ord, antingen med honom eller mot honom.

Men där, på scenen i Boston den 25 juli, stod Barack Obama; en ung, karismatisk man med en hoppfull blick och en magnetisk barytonröst, och förklarade att USA måste förenas igen.

– Vid sidan av vår berömda individualism finns det annan ingrediens i den amerikanska sagan, en tro på att vi alla är förenade, som ett folk. Det är den tron som får det här landet att fungera. Det är den tron som gör att vi kan jaga våra personliga drömmar, men ändå förenas som en amerikansk familj.

Hans budskap innehöll inga konkreta förslag på en ny politisk riktning. Men det behövdes inte. Det som var unikt var hans retorik, hans tal om att förena USA, och hans sätt att säga det.

I en era av politiskt mörker bidrog han med optimism, visioner och, framför allt, hopp.

Omgiven av 12 000 jublande fans, som viftade sina blå-vit-röda Obama-plakat i luften, berättade han sitt livs historia, med sin dröm om att hitta ett hem i USA, eller med Obamas ord: ”Hoppet hos en spinkig grabb, med ett lustigt namn, som tror att USA har en plats även för honom.”

Han lämnade scenen till tonerna av soulgruppen The Impressions Keep on pushing och ett öronbedövande jubel.

Nästa dag skrev tidningarna om talet som en epokgörande händelse. Obamas karisma och retoriska färdigheter jämfördes med  John F Kennedy och Martin Luther King.

I den demokratiske partistrategen Terry McAuliffes självbiografi What a party –

My life among Democrats konstaterar McAuliffe det som alla tänkte: ”En stjärna föddes den kvällen”.

Uttrycket ”Obamamania” myntades och fenomenet Barack Obama hade anlänt.

Hösten 2006 presenterade en guvernör i New Hampshire Obama på följande sätt:

”Vi hade ursprungligen bokat Rolling Stones till den här festen. Men vi avbokade dem när vi insåg att senator Obama skulle sälja mer biljetter.”

I februari 2007 tillkännagav Obama att han kommer försöka få demokratiska partiets nominering till president 2008, en position han i nuläget konkurrerar med Hillary Clinton om (John Edwards drog sig ur sista veckan i januari).

I mars chockerade Obama USA:s politiska etablissemang när det visade sig att han redan lyckats dra in lika mycket kampanjpengar som Hillary Clinton –  25 miljoner dollar.

Medan Hillarys stöd i första hand kom från väletablerade donatorer och näringsliv, hade Obama, trots sin korta politiska karriär, redan lyckats hitta ett brett stöd hos folket, och hos de politiska aktivisterna, det som brukar kallas ”gräsrötterna”.

Hans 25 miljoner dollar kom från små donationer från mer än 100 000 olika personer.

I dag skriver till och med högertidningar som Wall Street Journal att Barack Obama är den första svarta amerikan som har en seriös chans att bli president.

När Time Magazine listade Världens 100 mest inflytelserika personer i maj fick Obama vara den största bilden på omslaget – delvis för att det säljer lösnummer, men även för att han redan har ett enormt inflytande.

För första gången någonsin har även Oprah Winfrey gett sitt officiella stöd till en presidentkandidat – Obama.

Barack Obama har förutspåtts en lysande politisk karriär ända sedan 1990, när han som första svarta person röstades fram till den prestigefulla positionen som chefredaktör för Harvard Law Review, USA:s mest ansedda juridiska journal.

Samma år gjorde några klasskamrater på Harvard den, av allt att döma, första parodin på Barack Obama, i skolans mer skämtsamma tidning Harvard Revue. Där drev man med hans sätt att ständigt berätta om sin kompli-cerade bakgrund (men de verkade blanda ihop Norge med Sverige).

I tidningen påstår man att Obama säger:

– Jag föddes i Oslo, i Norge. Son till en Volvo-fabriksarbetare och ishavsfiskare. Min mamma var körsångare för Abba. De var bra människor. När jag flyttade till Chicago insåg jag för första gången att jag var svart, och har förblivit så ända sedan dess.

Det var förstås ett skämt, men Obama hade faktiskt en sådan uppenbarelse tidigare i sin barndom.

När han var tio år gammal fick han syn på ett skrämmande bildreportage i ett av mammas exemplar av tidningen Life.

Bilderna visade en svart, amerikansk man med blodiga sår över hela kroppen. Han hade försökt använda sig av en kemisk procedur som skulle bleka hans hud, så att han kunde bli vit och slippa uttsättas för rasism, men det hade gått snett, och i stället såg han ut som om han vore allvarligt brännskadad. Det fanns tusentals fler som honom – svarta amerikaner som provat en experimentell behandlning eftersom reklamen utlovade ”ett lyckligt liv som vit”.

Det var första gången Barack Obama insåg vad det kan innebära att vara svart i USA.

I Obamas första bok, Dreams from my father, skriver han att han aldrig funderade över hur olika hans föräldrar såg ut när han växte upp, trots att pappa var ”svart som bläck” och mamma ”vit som mjölk”.

Hans pappa var från Kenya och flyttade till USA för att studera. Mamma kom från en medelklassfamilj i Kansas. De två möttes på Hawaii, där de gifte sig och fick Barack 1961. Det var då fortfarande olagligt för vita att gifta sig med svarta i flera delstater.

Efter två år skilde de sig, Baracks pappa – som också hette Barack Obama – flyttade till Boston och började studera ekonomi på Harvard, och flyttade sedan tillbaka till Kenya.

Barack växte upp på Hawaii, och var den enda svarta killen i sin skolklass. Första dagen i nya skolan frågade en klasskamrat om Obamas pappa var kannibal.

En fredag i mitten av april har Barack Obama ett kick off-evenemang för studenter i Boston. Solen glittrar under de gamla stenbroarna i Charles River, där ett tiotal smala kanoter med tävlande roddlag glider fram majestätiskt. Längs med flodkanterna joggar klungor av Harvardstudenter i skolans karakteristiskt vinröda collegetröjor.

Det ser ut som en öppningsscen till en film om idylliskt, amerikanskt collegeliv.

Bredvid volleybollbanan står två unga, muskulösa killar i mjukisbyxor och fyller på sina ölmuggar. Jag frågar om de vet någon som ska gå och lyssna på Obamas tal i kväll. De pekar mot skolbyggnadens lobby.

Därinne är det mörkt och lugnt och tyst. I ett hörn står ett litet träbord uppställt med två handskrivna pappskyltar: ”Biljetter till Obama ikväll! 23 dollar.”

Bakom bordet står två unga, rödblommiga män, i välstrukna, ljusblå skjortor.

Patrick Croke och Jon Berkon, båda 25 år gamla, driver organisationen Harvard Law School for Obama.

– I vanliga fall skulle jag inte slösa bort en fredagkväll med att gå och lyssna på en politiker, men det är annorlunda med Barack Obama, säger Patrick.

Obama har en mytomspunnen status på Harvard Law School. Långt innan han blev senator var han känd som en av de bästa studenter som någonsin gått här. När han tagit sin doktorsexamen i juridik hade han mer än 600 jobberbjudanden. Han var så hypad som advokat att skådespelaren Blair Underwood använde honom som inspiration för sin karaktär i tv-serien Lagens änglar (där Underwood spelade advokatbyråns enda svarta anställda).

För de Harvardstudenter som inte är intresserade av volleyboll och öl är det helt självklart var man ska tillbringa kvällen – på Agganis Arena, där Obama håller tal.

Jon och Patrick har sålt mer än 300 biljetter till evenemanget (priset – 23 dollar – är en symbolisk summa, studentanpassad efter det tillåtna maxbeloppet för en politisk donation av en privatperson, 2 300 dollar).

Agganis Arena är en stor inomhusarena som i vanliga fall är hemmaplan för basketlaget Boston Celtics.

Den rymmer nästan 6 000 personer, men det är utsålt sedan flera dagar tillbaka, och när vi kommer dit ringlar det långa köer längs med bilvägen utanför. De flesta är unga studenter, runt 20-årsåldern, och många har Obama-tröjor, Obama-knappar, Obama-kepsar eller hemmagjorda skyltar med texter som ”Obama rocks!”, ”Can’t Stop Barack!” eller ”Hillary is my senator – Obama is my president!”.

När Obama går upp på scenen möts han av den typ av öronbedövande jubel man vanligen förknippar med pojkbandskonserter.

– Jag vill verkligen tacka er alla för att ni kommit hit. Jag vet vad en fredagkväll betyder för ungdomar i er ålder. Och jag vet vad 23 dollar betyder. Hey, när jag gick på college var det tillräckligt för att bjuda en date på bio, och kanske till och med lite popcorn, säger Obama.

Han pratar om de ämnen som demokrater brukar prata om –  sjukförsäkringar, fattigdom, utbildning, arbetslöshet. Han kritiserar Bushs skattesänkningar för höginkomsttagare (jubel), han kritiserar behandlingen av fångar i Guantánamo Bay (större jubel) och han kritiserar Bush-administrationens nonchalanta hantering av Darfur (störst jubel).

När han tackar för sig exploderar konfetti-bomber över publiken och högtalarna dundrar ut Stevie Wonders Higher ground.

Efteråt frågar jag Michelle, en 18-årig student på Boston University, som under hela talet stått och skrikit som om det precis vore Usher eller Justin Timberlake som slitit av sig en skjorta, varför hon gillar Obama. Plötsligt låter hon inte längre som en fjortis på en Justin Timberlake-konsert.

– Jag gillar att han är öppen för diplomatiska lösningar i Mellanöstern, och att han har en koncis plan för att lösa problemet med sjukförsäkringar för fattiga, säger hon.

Den enda gången Barack Obama förlorat ett val var år 2000, när han försökte bli kongressman för Illinois, mot Bobby Rush, en före detta Black panther-medlem i Chicago. Rush sa rakt ut att svarta i Chicago inte borde rösta på Obama eftersom han ”inte är tillräckligt svart”. Som många andra amerikaner med en vit och en svart förälder har Obama länge kämpat med sin identitet. I hans första bok, Dreams from my father, är ras ett bärande tema. Ett av de mest självutlämnande partierna utspelar sig just på Hyde Park Hair Salon.

Barack Obama har precis kommit dit för första gången och är djupt fascinerad av atmosfären – svarta, muslimska män som pratar om baseball, basket och om Chicagos första svarta borgmästare, Harold Washington.

Obama blir alldeles upprymd av att få vara en i gänget, att äntligen få vara en av de svarta.

Men samtidigt beskriver han en gnagande oro över att bli avslöjad för den han ”egentligen” är – en person med en mer privilegierad uppväxt, som inte har någon aning om hur det var att bli behandlad som avskum i Chicagos slum på 1960-talet, och som i dag har djupa skuldkänslor för det.

Vissa amerikaner verkar i alla fall ha bestämt sig för att Obama är tillräckligt svart.

Det vimlar redan av dödshot mot honom på olika sajter, och de medier som tillåter öppna kommentarsfunktioner på sina hemsidor räknar numera med rasistiska kommentater så fort de skriver om Obama.

I början av maj anlitade Obama, efter att ha övervägt saken med sin fru, livvakter från Secret Service. Alla amerikanska presidenter har förstås livvakter, men det har aldrig tidigare hänt att en presidentkandidat skaffat det så tidigt, mer än ett halvår innan primärvalet. Michelle Obama motiverade det med att hon var rädd att hennes man annars skulle gå samma öde till mötes som hans förebilder, Martin Luther King Jr och Malcolm X, som båda mördades.

I samband med att Obama-hypen blev som allra mest intensiv skrev tidningen Los Angeles Times att Obama inte bara är en presidentkandidat, utan att han dessutom nu håller på att vinna den officiella positionen som USA:s ”magic negro”, en plats som i vanliga fall (enligt journalisten) innehas av skådespelare som Will Smith, Morgan Freeman och Don Cheadle.

Barack Obama har kort sagt blivit personen som vita amerikaner vill hålla på för att det får dem att känna sig bättre, som om de gör något bra.

När republikanerna hade sin första primärvalsdebatt i april drog programledaren Jay Leno ett skämt där han kommenterade att de, till skillnad från demokraterna, bara har vita, manliga kandidater:

”Igår hade de tio republikanska presidentkandidaterna en debatt. I vanliga fall gör jag inga gissningar, men jag ska ta en risk den här gången och påstå att det är en rik, vit man som kommer vinna.”

För många amerikaner finns det oändligt många anledningar att hoppas att han kommer ha fel.