Är du redo att gå tillbaka till livet före pandemin?
Klockan är 05 en söndagsmorgon. Det är nu jag verkligen tar in min omgivning. Jag befinner mig på ett improviserat dansgolv i källaren på ett kebabställe i Hackney. Rummet är fullt av främlingar och en vän som gärna vill ta kvällen lika långt som jag. Hon ser förfärlig ut. Och jag kan bara anta att jag ser likadan ut efter åtta timmar av intensivt drickande och dansande. Ännu en gång har en kväll, som började hyfsat civiliserat med middag på en ny restaurang, urartat i fullständigt kaos.
Vilda nätter var standard i mitt liv BC (before covid): fester, efterfester och efter-efterfester avrundades med brunch och fortsatta eskapader med ännu ett kompisgäng dagen därpå. En hemmakväll, i synnerhet ensam, kändes trist. Tragisk till och med. Som en konsekvens av det har jag aldrig varit bra på att vara ensam. Det får mig att känna mig på helspänn, nervös. Jag kan inte ens vara ensam med mina tankar i sängen på kvällen. I stället förlitar jag mig på att poddar – andra människors tankar och röster – ska få mig att somna. Det värsta som kan hända någon som mig? Lockdown.
Så, i mars förra året var den här till slut. Ensamheten. Det kändes som om ljuset i mitt liv hade släckts. Min kalender tömdes. Mina partyvänner försvann. För första gången någonsin var det bara jag och de fyra väggarna i min lägenhet. De första veckorna kan bara beskrivas som riktigt smärtsamma – som en sprängande huvudvärk utan lindring. Borta var spänningen i att vara eftertraktad av andra. Borta var den berusande känslan av förväntningarna på hur långt jag kunde pusha en avslappnad drink mot det extrema. Livet kändes … platt. Det kändes hemskt.
Ensam med mina tankar – för första gången
För första gången på så länge jag kan minnas var jag ensam med mina egna tankar. Jag är inte bra på att ha mycket svängrum. Tid att tänka har aldrig lockat mig, mest för att det lätt tippar över i besatthet, vilket i sin tur övergår i en negativ spiral.
Så har det alltid varit. Jag överanalyserar allt och drar fram minnen av smågrejer som hänt för flera veckor eller månader sedan. Jag oroar mig för möten som ingen annan ens la märke till och låter dem snurra runt i huvudet som i en 40-graderstvätt. Det tar aldrig slut och det är utmattande.
Men mest av allt flyr jag från att granska mig själv, eftersom jag inte är så säker på att jag gillar ”mig”. Och ändå, trots förlusten av ett år av värdefull carpe diem-tid, så fylls jag nu av fruktan inför att återvända till mitt tidigare liv. Vad har förändrats?
Svaret är: mycket. I lockdown tystnade allt. Jag kände mig lugnare och mer grundad, som en lösgjord ballong som gradvis och graciöst svävade tillbaka ner mot jorden. Utan publik att uppträda för levde jag upp. Med restriktioner för socialt umgänge – att träffa en nära vän för en timmes promenad varje dag – kunde jag verkligen möta dem utan pressen på att det skulle utveckla sig till något galet och spontant. Det kändes mycket lättare att lämna en Zoom-tillställning än det någonsin gjort med en fest, vilket resulterade i färre baksmällor och stunder av ånger. I min isolering finns ingen press på att se bra ut eller vara intressant. Jag kan bara vara.
– Upptäckten av att känna sig nöjd i ensamheten kan vara något väldigt bra. Det kan addera en viktig dimension av djup, mening och att känna sig nöjd med livet, säger psykologen Bella De Paulo, som själv har levt hela sitt liv som singel.
Psykologen Pauline Rennie-Peyton håller med.
– Människor har börjat acceptera sig själva som de är. De viktiga frågorna är: Vem är jag? Vad får mig att må bra? Vilka kläder är jag bekväm i? Det handlar om att etablera sin egen identitet, i stället för att gå efter gruppens uppfattning om vem de tror att du är.
Fomo har ersatts av en ny känsla: Fogo
Jag är inte ensam (ironiskt nog) om att uppskatta ensamheten. Francesca Specter, författare till boken Alonement, hade inte förmågan att rannsaka sig själv förrän hon 27 år gammal blev ensam efter ett uppbrott.
– När jag var 17 gjorde jag Myers Briggs personlighetstest och fick veta att jag är otroligt extrovert. Det kändes logiskt eftersom jag älskar att omge mig med människor och jag drog mig för alla typer av stunder i tystnad, säger Francesca Specter.
Hon kurerade ett fullbokat liv i överflöd, men ingen sa att det var ett problem. Det var först när hon nådde brytpunkten, helt utmattad av att fylla varje kväll med nattklubbar och dåliga dejter, som hon lyckades omfamna konceptet egentid genom att kalla det alonement och fokusera på den positiva upplevelsen.
Det här är problemet: Jag är rädd att förlora mig själv när jag återvänder till den sociala världen. Kommer jag att gå tillbaka till att använda mitt sociala liv som ett sätt att känna mig komplett? Den förlamande känslan av FOMO har för många av oss ersatts med en smygande känsla av FOGO (aka rädsla för att gå ut).
Har vi blivit beroende av isolering?
– Vi måste lära oss på nytt. Jag har märkt att det tar ett tag för mig att hitta tillbaka till rytmen i konversationer och att minnas sociala koder, säger skribenten Eleanor Morgan, som har bott ensam under pandemin.
Hon tror att både hennes eget och många av hennes vänners sociala självförtroende nu har fått sig en törn. Bara tanken på att navigera en gruppdynamik igen gör att hon känner sig illa till mods.
Psykologen Abigael San som specialiserar sig på mental hälsa och beroenden flaggar för ett nytt beroende: isolering.
– Det kan användas som en flykt och för att undvika underliggande problem som vi kan behöva konfronteras med. Situationer som gör oss obekväma har tagits bort, allt från att välja kläder till att småprata på lunchstället. Men en dag kommer du att ställas inför de här vardagliga mötena igen, säger hon.
När försiktiga meddelandena om gruppsemestrar, sommarplaner och veckolånga fester börjar trilla in blir mina handflator svettiga och nacken stel. Jag känner mig orolig över att ryckas med i min tornado av destruktivt överflöd. Pauline Rennie-Peyton påminner om att vi alla har ett val.
– Vill du gå tillbaka till att bete dig som du gjorde förut eller vill du ha lite mer balans i ditt liv? Det behöver inte vara allt eller inget.
Om du under den här tiden har byggt upp en godare och mer accepterande relation till dig själv rekommenderar hon att inte gå tillbaka till att automatiskt säga ja till allt.
– Om någon frågar: Vill du följa med till XYZ? Så är svaret: ”Jag vet inte, låt mig tänka på det.” Bara för att du alltid brukade gå ut och festa med dina vänner behöver du inte sticka iväg till Ibiza i en vecka så fort restriktionerna lyfts bort. Livet behöver inte levas i en så oerhört hög hastighet, säger Pauline Rennie-Peyton.
”Sannolikt kommer vi tycka att folksamlingar är skrämmande”
Abigael San tipsar om att mjukstarta.
– Om du känner dig orolig, börja med ett par mindre sociala aktiviteter och bygg upp det därifrån för att undvika att känna dig överväldigad.
Olivia Laing, författare av boken Lonely city håller med.
– Sannolikt kommer vi att tycka att sociala kontakter och folksamlingar är ganska skrämmande, även om vi har längtat efter det. Att tillbringa tid på egen hand bland andra människor kan vara ett bra sätt att mjukstarta – en gallerirunda kan vara ett perfekt sätt att göra det.
Det är aldrig lätt att få den perfekta balansen mellan umgänge och lugn egentid, men om du har lärt dig att uppskatta det senare föreslår Olivia Laing att du ser till att fortsätta med det.
– Boka in egentid i din kalender så att dagar inte fylls upp helt och hållet med roliga post-pandemi-aktiviteter.
Jag hoppas att jag kan byta mitt beroende av social isolering mot social måttfullhet. Min plan är att lämna kokongen som en välbalanserad fjäril och presentera personen jag blivit det senaste året – i stället för mitt gamla hedonistiska jag. Vem vet, jag kanske till och med förvandlas till en av de där mystiska och sofistikerade kvinnorna som går ut och äter ensamma med en god bok som sällskap. Frågan är hur det går när världen öppnar sig och ljuset åter strålar in. Kanske är den sprudlande glädjen i spontana och tequila-boostade stunder med nya och gamla vänner alltför svår att motstå?
Text: Becky Burgum Foto: Eric Josjö/Söderberg Agentur Stylist: Lisa Lindqwister/LundLund Modell: Hedvig Palm/Mikas
