Regissören Rojda Sekersöz: "Vill förändra min samtid med film"
Rojda Sekersöz var bara 13 år när hon bestämde att hon ville bli regissör.
– Mitt samhällsengagemang började tidigt, jag kommer från en politisk familj och har gått med i demonstrationer sedan jag var liten. Vi har pratat mycket politik hemma, jag är kurd och bara det är politiserat. Familjen flyttade från Botkyrka till Dalarna när jag var 10 år och vi var den enda utomeuropeiska familjen i hela byn.
Men jag ville plugga film och det fanns bara på Kulturama i Stockholm, så jag flyttade dit själv som 15-åring. Jag var ganska van vid att klara mig själv, mina föräldrar jobbade mycket under min uppväxt.
Du har regisserat bioaktuella En komikers uppväxt. Är det något i berättelsen du känner igen från din egen skoltid?
– Jag kan känna igen mig mycket i känslan av att känna sig utanför. Juha i filmen är varken lägst eller högst i hierarkin, men beroende på vem man frågar har han olika mycket makt. Jag kan relatera till att betraktas som tönt av en grupp samtidigt som andra anser att man har högre rang.
Hur var du som barn?
– Min egen bild verkar inte stämma överens med hur andra uppfattade mig. Jag var ganska blyg och upplevde själv att jag stod lite utanför. Det kanske har med självkänsla att göra? Min mamma pushade mig att börja på teater för att bli lite mer utåtriktad, men det påverkade inte mig privat. På scenen hade jag inga som helst problem, men ska jag mingla blir jag superstressad. Jag dagdrömde mycket som barn. På vägen hem från skolan lyssnade jag på musik som jag hade spelat av från skivor jag lånat på biblioteket, i min freestyle. Jag brukade låtsas att jag var med i introt till en film. Även när jag skulle sova brukade jag spela upp scener i huvudet där jag själv var med. I 12-årsåldern stod jag ofta hemma och sjöng framför en låtsaspublik.
Hur påverkade barndomsåren i Älvdalen dig?
– Stundvis var det väldigt jobbigt. Jag kände mig annorlunda. En av mina bästa kompisars storebror blev nynazist, jag minns en gång när vi kom hem dit och han skrek till henne: ”Jag har ju sagt att du inte får ta hem några apor!” Det hade jag aldrig upplevt förut. Jag bearbetade allt genom att börja skriva jättemycket. Så såg jag filmerna The Believer och Billy Elliot, det var de första av mina filmupplevelser som påverkade mig starkt. De fick mig att känna att jag inte var ensam. Jag förstod att jag själv ville påverka människor och kom fram till att film borde vara bästa sättet. Då bestämde jag mig för att jag ville bli regissör.
Du kom in på Dramatiska Institutet som yngsta elev någonsin?
– Ja, jag var 19.
Med facit i hand, tycker du att utbildningen gav vad du behövde inför ditt yrkesliv?
– Ja! Jag behövde lära känna folk och göra film. Och det fick jag göra. Det var helt avgörande för mig, jag fick tillgång till en helt ny värld. Men jag hade det tufft, för även här kände jag mig som ett ufo. Så kan jag fortfarande känna i vissa sammanhang, men nu som vuxen känns det mer okej.
Hur hanterade du det?
– Jag fokuserade på att mitt syfte med skolan var att lära mig att göra film snarare än att ägna mig åt mitt sociala och bildningskomplex. Jag släppte tankarna på att jag måste vara som alla andra.
Vad älskar du mest med ditt jobb?
– Att jag får skapa världar. Det kan räcka med att jag får en idé, en enda liten tanke, och det kan resultera i en hel film. Det känns så häftigt!
Vilka är de största utmaningarna i din bransch?
– Att man är utbytbar. Att hitta en trygghet i sitt arbete ändå.
Är det viktigt att bygga upp sitt personliga varumärke?
– För ett hållbart och långt yrkesliv tror jag snarare att det är viktigt att man jobbar hårt, har tydliga visioner och levererar. Det är väl också att bygga ett slags personligt varumärke. Men vad vet jag, jag är bara i början av mitt yrkesverksamma liv.
Hur har du förändrats som regissör sedan du började jobba?
– Jag har blivit tryggare i att uttrycka vad jag vill. Jag har alltid vetat vad jag tycker men kanske inte vågat peka med hela handen. Jag har blivit bättre på att vara tydlig och våga säga till tidigare när jag inte tror på en idé.
Jobbar du medvetet med din egen personliga utveckling?
– Jag försöker stanna upp och göra medvetna val. Tidigare har jag inte alltid sett mig själv som självklar, så jag har alltid sprungit och det har bidragit till något slags hets, att jag aldrig är ledig. Jag har känt att jag måste fiska in nästa jobb innan min film kommer ut för när den kommer kanske folk inser hur dålig jag är och då får jag inte fler jobb. Det har gett mig fysiska, stressrelaterade men. Jag fick fläckvis håravfall, domningar, panikångest. Det började sista året i skolan och har varit helt kopplat till prestation i mitt jobb. Man får försöka att hitta sina egna gränser för att inte hamna där. För mig hjälper det att träna, meditera och inte dricka alkohol under de pressade perioder som en inspelning innebär. Sedan måste man våga ta konflikter, inte vara rädd för att inte bli omtyckt.
Har du något budskap som du vill föra fram med dina filmer?
– Det är viktigt för mig att det finns hopp i allt jag gör. Men anledningen till att jag håller på med film över huvud taget är att jag vill bidra till att förändra min samtid, på olika sätt. Jag vet att film har kraften att påverka människor.
Ditt värsta karriärmisstag?
– Jag vill inte kalla dem misstag, för jag har alltid lärt mig någonting och utvecklats. Fast ett faktiskt misstag har varit att inte pausa. Det har inte varit värt sitt pris. Det är det enda jag önskar att jag hade ogjort.
Ditt bästa karriärdrag?
– Jag hade en gång två projekt samtidigt, Dröm vidare och ett annat. Jag valde att lägga ner det ena för att kunna satsa helhjärtat på Dröm vidare, och det var ett väldigt bra beslut. Slutresultatet hade aldrig blivit detsamma annars.
Hur är det att vara kvinnlig regissör i fråga om jämställdhet i din bransch?
– Jag tror att det är som i alla andra branscher, vi kvinnor behöver jobba mycket hårdare. För att få jobb, tas på allvar, få lika betalt.
Dina mål?
– Jag vill gärna göra en teveserie! Och så vill jag jättegärna jobba utomlands.
Vad gör du helst på fritiden?
– Sover. Jag älskar att promenera. Och så sjunger jag hemma till karaoke från Youtube, inför låtsaspublik.
Du skriver poesi också?
– Ja. Det som är skönt med poesi och spoken word som jag sysslar med är att det går så snabbt. Från att en text blir klar tills man framför den för publik och den påverkar människorna som lyssnar – den processen är så mycket snabbare än att göra en film. Det gillar jag.
Din förra film Dröm vidare fick mycket uppmärksamhet för att ha kvinnor i alla roller, vad tänker du om det?
– Jag blev förvånad, jag trodde att vi hade kommit längre i Sverige. Jag trodde inte att folk skulle fråga mig hur jag tänkte. På riktigt hade jag inte tänkt på det sättet.
Vem bollar du helst idéer med?
– Min pappa. Han är från en annan generation och har ett helt annat perspektiv på livet och världen med tanke på hans historia. Det finns så mycket intressant och roligt att göra film om, men min tid räcker inte till! Jag har för många berättelser för att jag ska hinna göra dem under min livstid. Jag måste verkligen välja vilka som är mest relevanta och då är pappa en perfekt relevanscheck. Han har haft pizzeria i 20 år, sålt grönsaker på Hötorget, jobbat på kafé… Han är uppvuxen i en liten by i Kurdistan och kom till Sverige när han var ungefär lika gammal som jag är nu. Han har ett helt annat perspektiv än jag, på allt. Det är skönt att kalibrera mig mot det.
Varifrån tror du att din drivkraft kommer?
– Min familj och vår berättelse.
Har dina föräldrar alltid stöttat dig?
– De lät mig flytta hemifrån när jag var 15. Pappa tyckte det var lagom, han själv flyttade hemifrån när han var 12 för att kunna gå i skolan. Mamma tog mig till provfilmningar, har alltid tipsat om statistjobb. Pappa har alltid frågat vad jag vill göra för världen. Han har alltid trott att jag ska göra något stort så jag har aldrig känt att det har funnits något tak för vad jag kan göra. På gott och ont, det har satt lite press på mig också. Men mest av allt har jag känt att jag kan göra vad jag vill.
Av Lovisa Lundström
Foto Alma Vestlund
Tack till Bio Capitol
Fakta: Rojda Sekersöz
Namn: Rojda Sekersöz.
Ålder: 29 år.
Familj: Mamma, pappa, syster, sambo.
Aktuell: Med långfilmen En komikers uppväxt, biopremiär 11 oktober.
Följ: Instagram: @rojdasekersoz, Facebook: Rojda Sekersöz
Här är Rojdas 4 bästa tips om du vill bli regissör
• Skaffa en mentor! Jag ringde till regissörer som jag beundrade och bjöd dem på lunch eller en kaffe och passade på att ställa alla frågor jag kunde komma på.
• Sök praktikplats på olika produktionsbolag, då lär man känna producenter och knyter andra kontakter som man kan ha glädje av i sin fortsatta karriär.
• Jobba hårt.
• Se till att hamna i sammanhang där du träffar och lär känna människor i branschen.
