Ruth Vega Fernandez – bäst klädda kvinna på förra årets gala

Hon är skådis – med osviklig känsla för modedrama. ELLE träffar förra årets Bäst klädda kvinna på ELLE-galan, Ruth Vega Fernandez, i Paris och diskuterar kärlek och slagsmål. Nedan kan du även se filmen som fotograf Magnus Magnusson filmade i Paris tidigare i år.

av ERIKA VALLIN foto MAGNUS MAGNUSSON styling: ANNABELLE JOUOT

Ruth Vega Fernandez

Familj: Mamma, lillasyster, pojkvännen Ludwig Dahlberg.

Ålder: 36.

Bor: I stadsdelen Belleville, Paris.

Aktuell: Med filmen Gentlemen.

Har synts i: Upp till kamp, Sommaren med Göran, Wallander, Kyss mig, Callgirl.

Prisad: Utsågs till Årets bäst klädda kvinna på ELLE-galan 2013.

Man föds inte till kvinna, man blir det.* Lunchrusningen har lagt sig i hörnet av boulevard Saint-Germain och rue Saint-Benoît. På Café de Flore sitter en kvinna ensam vid ett bord. Hon dricker ett glas vin och läser en luggsliten bok. Det är en solig eftermiddag i slutet av juni, men ändå bär hon både hatt och kappa. Hon är gammal, runt åttio år kanske. Håret i en låg knut, hon är osminkad men längst ut på de smala fingrarna lyser naglarna mörkröda.

Man föds inte till kvinna, man blir det.

Kyparen stiger åt sidan och skådespelerskan Ruth Vega Fernandez kliver in. Det mörka håret är instoppat under kragen på en bredaxlad trenchcoat. Ljusbruna, höga stövlar. Fokuserad blick. Hon får syn på kvinnan bredvid.

– Helt klart en stammis, säger Ruth. Tänk alla historier hon kan berätta från de här kvarteren. Om existentialisterna på 50-talet, alla spännande möten, alla galna fester …

Paris har alltid varit en öppen famn för konstnärerna, för bohemerna, för visionärerna. Och alla hängde på Flore, det anrika brasseriet som lockat intellektuella sedan slutet av 1800-talet – och tusentals turister som vill andas samma luft som de Beauvoir, Hemingway, Djuna Barnes och Sartre en gång gjort. Ruth har bott här i snart 20 år. Hon kom hit som utbytesstudent, efter en stökig tonårstid i Göteborg, och flyttade aldrig tillbaka igen.

– Det är en lång kärleksrelation, säger Ruth och ler. När jag var liten reste min familj mellan Spanien och Sverige, och då stannade vi alltid till i Paris. Jag har alltid känt att staden varit ett slags fristad. Det finns något välkomnande över Paris om man har ett kulturellt yrke. Jag har språket och jag har konsten, jag har valt Frankrike som mitt hemland.

Ruth Vega Fernandez är född 1977, i en bergsby i Santa Cruz de Tenerife, på Kanarieöarna. Sedan växte hon upp på resande fot, till hälften i Göteborg, till hälften i södra Spanien, nära Andalusien. Hennes föräldrar var, som hon beskriver, ”hippies och humanister, en blandning av spiritualism och rock’n’roll”. Ruths pappa flydde Francoregimen och kom till Paris 1968, och fortsatte sedan till Danmark och Sverige för att plugga antropologi. Hennes mamma drev en raw food-restaurang i Göteborg och utbildade sig så småningom till homeopat.

– Jag har tillbringat en stor del av min uppväxt på tåg, berättar hon. Från eller till Sverige, Spanien och Frankrike … Jag känner mig fortfarande allra tryggast på väg. I ingen­manslandet mellan stationerna. Jag känner inget behov av nationalistisk tillhörighet eller definition. Navigerandet mellan platser, kulturer och samhällsklasser har präglat mig mer än något annat tror jag. Och film.

xxx

Ruth fick sitt stora svenska genombrott i tv-serien Upp till kamp i mitten av 00-talet och har sedan spelat i filmer som Kyss mig och förra årets mest uppmärksammade svenska film, Callgirl. Just nu spelar hon den kvinnliga huvudrollen som Maud i en filmatisering av Klas Östergrens Gentlemen, ett för henne drömprojekt tillsammans med Upp till kamp-regissören Mikael Marcimain.

– Jag har alltid varit galen i film, säger Ruth. När jag var liten hängde jag på biograferna var och varannan dag. Jag kommer aldrig glömma när jag såg Chaplins Emigranten första gången. Hans filmer har påverkat mig enormt mycket. De handlar om invandring, ensamhet, fattigdom, allt det där som man kan gå igenom när man är barn. Det räddade mig många gånger som liten, att kunna ta del av alla de där ödena.

Under Göteborgsåren bodde Ruth med sin mamma och syster i stadsdelen Haga. En tyken* pojkflicka från en ruff, bohemromantisk del av Göteborg som höjde rösten och knöt nävarna.

– Jag har bytt skola typ 20 gånger. När man flyttar så ofta, det är väl ett sätt att skydda sig själv … Jag var stark, men ganska ensam.

Stämmer det att du blev utsparkad från Waldorfskolan?

– Ja. Jag var för bråkig och uppkäftig, antar jag. Det är paradoxalt att Waldorfskolan, som grundar sig i att hjälpa barn från tuffa förhållanden, inte ville ha kvar ett barn som var lite svårare.

Vilket är ditt starkaste barndomsminne?

– Jag älskade att sitta i hamnen, både på Kanarieöarna, i Spanien och i Göteborg. Jag identifierade mig väldigt starkt med melankolin och ruffigheten, sjömännen, skeppen, invandrarna och resenärerna från alla världens håll. Och känslan av att vara pytteliten framför ett oändligt hav.

xxx

Belleville ligger i Paris 20:e arrondissement, på en nordöstlig höjd över staden. Där bor Ruth i en lägenhet tillsammans med pojkvännen Ludwig Dahlberg. Ludvig är trummis i rockbandet Free Fall och var tidigare med i The (International) Noise Conspiracy. De lärde känna varandra under inspelningen av Upp till kamp och har varit tillsammans i fem år.

– Han har samma passion för musik som jag har för film och teater. Vi respekterar varandras hängivenhet, inspireras av varandras yrken och lär oss väldigt mycket av varandra. Vilket är en förutsättning när vi båda reser så mycket som vi gör och oftast är ifrån varandra. Vi kompletterar varandra… och tack och lov älskar vi båda Richard Pryor!

Hur ser din Parisvardag ut?

– Alla dagar är olika. Om jag är ledig tränar jag yoga eller dans, eller så sitter jag och läser i kvarteret där jag bor. Det blir mycket skönlitteratur, poesi och manus. Just nu är det väldigt mycket Bergman i omlopp, eftersom jag spelar i Scener ur ett äktenskap här i Paris i början av nästa år. Sedan käkar jag kanske lunch med en väninna, ser en utställning och går på teater, konsert eller ser en film på kvällen.

Det låter som en extremt balanserad tillvaro …

– Jag vet inte om man kan ha balans när man i grunden är spansk, säger Ruth och skrattar. Men min balans är ganska fransk. Det är en jäkla puls här och folk tycker om att debattera utan att vara rädda för att tycka olika. Folk är som regel inte så i Sverige, man är mer försiktig och snäll. Men å andra sidan är det det som är vackert med Sverige. Det återhållsamma ansvaret, respekten och melankolin – och ensamheten.

Är du feminist?

– Det är väl alla? Det finns så många typer av feminism. Jag tycker väldigt mycket om det franska sättet att se på feminism. Här är det ett akademiskt ämne, det är väldigt intellektuellt och har med rättigheter att göra, och man blandar inte ihop att vara feminin och vara feminist.

Hur menar du då?

– Här kan en kvinna välja att inte amma och ha skyhöga klackar och ändå vara superintellektuell och respekteras för det. I Sverige känns det som om feminismen gått över till att man i huvudsak ska vara en bra mamma. Hur kunde det bli så i ett land som säger sig vara så jämställt? De flesta väninnor jag har här som får barn börjar jobba efter tre månader och jag säger till dem att hade det varit i Sverige hade de blivit helt utpekade. Deras reaktion är, men herregud, vad skulle jag göra hemma i ett helt år?

Vill du ha barn?

– Mina inspirationskällor är människor som aldrig har haft traditionella liv, i den meningen, och jag har aldrig planerat på det sättet. Nu har jag varit tillsammans med en man som jag älskar galet mycket väldigt länge, men det är inget livsmål som jag känner att jag måste bocka av. Kommer det så kommer det.

Vad står på din bocka-av-lista då?

– Motorcykelkörkort. Och flygcertifikat!

När Ruth var elva år gammal snodde hon sin första Voguetidning på Presstopp i Göteborg. Några år senare läste hon och bästisen Minka konstböcker om dadaisterna och surrealisterna i Paris. Betagna av de fria själarna i Montmartre och Montparnasse klädde de sig i pressvecksbyxor och blusar och hade 30-talslajv hemma i lägenheten i Haga.

– Jag har alltid varit intresserad av kläder. Jag fascinerades av att se kvinnohistorien utvecklas genom kläder på bioduken. Korsetter snördes upp, kjolarna blev kortare och kvinnor började cykla och köra bil. De började jobba under andra världskriget, blev piloter och bar frack. Eftersom vi inte hade så mycket pengar så gick mamma med min syster och mig till Stadsmissionen och handlade kläder som vi sydde och färgade om. Vi lärde oss att vara kreativa med det vi hade.

Har det påverkat din syn på mode?

– Jag har fått en enorm respekt för hantverk och jag är inte så angelägen om att ha mycket av något. Även nu, när jag har pengar, köper jag hellre två riktigt fina kashmirtröjor än går loss på säsongens trender.

Hur ser din relation till mode ut i övrigt?

– Jag älskar glamour och dekadens och är emot politisk korrekthet och moraliska principer i alla led. Bohemer och konstnärer har alltid tyckt om flärd och glamour. När man har pengar lägger man det på något svindyrt och sedan har man knappt råd att äta på en månad. Så har det alltid varit i den världen. Man är svag för allt som är vackert och det är framför allt en historia man berättar om sig själv, med det man har på sig.

Vilka är dina stilikoner?

– Det är en lång lista … Men jag inspireras bland annat av äventyrare som piloten Amelia Earhart, journalisten Martha Gellhorn och författarna Joan Didion och Françoise Sagan. Jag älskar Marlene Dietrichs, Katharine Hepburns och Lauren Bacalls eleganta och maskulina silhuetter och skådespelarnas Jeanne Moreaus och Ava Gardners glamorösa dekadens.

Vad är elegans?

– För mig handlar det om frihet, styrka och självdefinition. Det är ett uttryck för paradoxer och en hyllning till komplexitet: att känna sig som en tomboy och beundra ultraglamorös femininitet eller att vara utfattig och uppskatta lyx. Det är ett sätt att skapa och välja sitt eget narrativ i stället för att vara i jakten på den marknadsekonomiska tillhörigheten. Jag har aldrig varit intresserad av att följa strömmen.

Vilket är ditt mest glamorösa ögonblick?

– Det är väldigt privat.

Kom igen nu …

– Vi har ett väldigt vackert badkar i vårt sovrum. Det är runt, med lejontassar från Nacka byggnadsvård. Där badade jag bubbelbad, drack champagne och lyssnade på jazz endast iförd tigersmycken från Cartiers massajkollektion. Det var alldeles före Guldbaggegalan. Min snubbe satt helt påklädd på sängen och passade upp mig. Det var en rätt så härlig känsla.

Slåss du fortfarande förresten?

– Nej, det gör jag inte. Jag blev mer feminin, faktiskt när jag kom till Paris, men det har ju med åldern att göra också. Jag var 17 år då.

xxx

Man föds inte till kvinna, man blir det.

Den äldre damen betalar och försvinner ut på boulevard St-Germain. Hennes historier förblir en hemlighet.

Vad hoppas du kunna berätta om när du blir gammal?

– Att jag har gjort mina livsval helt och hållet utifrån mig själv, utan att bry mig om förutfattade meningar, kontext eller bekvämlighet. Och så klart, att jag har älskat.

*Citatet kommer från Det andra könet skriven av Simone de Beauvoir, som också gillade att hänga på Café de Flore.

*Tyken är ett göteborgskt ord för kaxig.

MODEFAVORITER

Burberry, Ralph Lauren och Belstaff för att …

”De klassiska silhuetterna, och hur man kan kombinera aktiva kläder i kontrast till fragila plagg i silke och spets, passar mig. Det är en paradox som jag älskar.”

Svenska Palmgrens eftersom …

”Jag är förtjust i varumärken som varit samma i hundra år. Man kan ärva och laga deras produkter i en livstid och sedan ge dem vidare.”

Miuccia Prada och Rei Kawakubo därför att de är …

”Visionärer. De förstår modeindustrin men de visar att man kan ta upp andra saker också, politiska och estetiska.”

Hermès, Charvet och Trickers på grund av …

”Hantverket. Det finns en anledning till att det kostar vad det kostar. De har hantverkare med livslång erfarenhet och deras produkter tillverkas under schyssta förhållanden, de är inga barnarbetare som syr på feta loggor på en väska i ett land utan valmöjligheter.”