Så tänker du som en vinnare – både på gymmet och i livet
Av Elizabeth Day
Dakota Ditcheva är blond, vacker och 17 år gammal. Dessutom är hon trefaldig världsmästare i thaiboxning. När hon som 13-åring började tävla var det många som inte kunde koppla ihop de variablerna. Hur kunde en söt tonårstjej så kyligt besegra sina motståndare med perfekt tajmade sparkar och slag?
– Det var några på nätet som skrev saker som: ”Kvinnor kan aldrig bli lika bra som män. De är inte lika starka”, minns Ditcheva.
– Idiotiska kommentarer, lägger hon till.
Men hon reagerade aldrig med att bli upprörd eller nedslagen, i stället vägrade hon att bry sig. Ditcheva ignorerade de negativa känslor som kommentarerna väckte och började i stället visualisera sin nästa vinst – hon intalade sig själv att en förlust aldrig var ett alternativ. Så fort hon kände minsta antydan till självtvivel slog hon bort den tanken och ersatte den med en mental bild på framgång. Hon föreställde sig hur hon golvade sin motståndare med en vinnarspark.
När det sedan var dags att gå upp i ringen vann hon matchen. Och nästa. Och nästa igen. Än i dag är Ditcheva obesegrad och har utnämnts till Storbritanniens svar på Ronda Rousey, den amerikanska MMA-mästaren och forna olympiern som med 2,24 miljoner följare på Twitter är den absolut populäraste kvinnliga idrottaren i sociala medier.
– Det är så jag bevisar att de har fel, konstaterar Ditcheva. Se mig prestera, så ska jag visa hur man gör!
Till och med för oss som inte är professionella idrottare har motivation och inspiration blivit de nya ledorden. I en tid när det första många av oss gör på morgonen är att sträcka sig efter telefonen längtar vi efter något mer påtagligt, något fysiskt. När en så stor del av våra liv utspelar sig på diverse skärmar vill vi hitta tillbaka till våra kroppar. Instagramkontot @thegoodquote, som lägger ut citat i stil med ”Be a warrior, not a worrier” har över 9,6 miljoner följare (och siffran stiger).
Men det är stor skillnad mellan slagord och verklig framgång. För att bli en elitidrottare måste de där orden omvandlas till handling, och det är en bedrift som kräver en specifik mental inställning – att aldrig någonsin nöja sig med att vara något annat än bäst. Medfödd fysisk kapacitet är en sak. Den bara finns där, även om det naturligtvis krävs disciplinerad träning – men en vinnande mental inställning är något vi alla kan förvärva och finslipa. Styrka kan förstärkas och maximeras med positivt tänkande och tjurskallig envishet. Alla kan förändra sitt tankemönster med rätt redskap och förhållningssätt. En elitidrottskvinna måste vara fysiskt stark, men själva träningen börjar på en psykologisk nivå. Nyckelegenskaper som uthållighet, återhämtningsförmåga och fokus måste införlivas långt innan man intar startposition. Så vad krävs egentligen för att tävla på den allra högsta nivån inom idrott? Och kan vi andra applicera det de här kvinnorna lär oss i våra dagliga liv?
Enligt Penny Mallory, prestationscoach och expert på framgångspsykologi, grundar sig synsättet hos kvinnliga idrottare på två nyckelattribut: erfarenhet och fokus.
– Ju mer tävlingserfarenhet, desto skick ligare idrottare. Skicklighet är något man förtjänar, som förtroende. Erfarenhet ger självförtroende och självförtroende ger oss nyckeln till framgång, förklarar hon.
Kvinnor har, generellt sett, lättare att prata om sina ambitioner än män, men de har också betydligt lättare att vända sin negativitet inåt.
– Alla mina kvinnliga klienter är mycket öppnare när det gäller målbilder, prestationer, kroppar och utseende, säger Delle Allen, personlig tränare och professionell dansare.
– Jag kan lista var och ens självdiagnostiserade ”problemområde”. Ofta handlar det om en kritisk analys av de dåliga livsstilsval de gjort i veckan och sedan en rad orsaker till varför de har dåligt samvete. Jag upplever aldrig den här mentala analysen hos mina manliga klienter, även om det inte betyder att de inte tänker på det.
Det gäller alltså att kunna visualisera positiva resultat snarare än negativa.
– Visualisering är föreställningsförmåga som är kopplad till begär, förklarar Mallory. Om du ser ett vackert hus och inte kan föreställa dig att du bor där, utan intalar dig själv att ”nej, nej, det där är inte något för mig”, så är det ytterst osannolikt att huset blir ditt. Detsamma gäller idrott och tävling. För det mesta styrs vi av vår omgivning. Om man växer upp i en familj som inte idrottar, eller om folk runtomkring säger att man inte kan, så krävs det en stark personlighet eller att något extraordinärt händer i livet för att man ska tänka ”äh, jag gör det i alla fall”.
Även om vi inte kan mäta oss med elitidrottare rent fysiskt kan alla dra nytta av positiv visualisering. Precis som föreställningsförmågan kan hjälpa en idrottare att förbereda sig mentalt – genom att öka självförtroende och fokus – så kan den hjälpa oss andra att förbereda oss inför en föreläsning eller stor företagspresentation. Och det är inte bara önsketänkande. En amerikansk studie som genomfördes av Cleveland Clinic Foundation i Ohio visade att de deltagare som visualiserade sina framgångar inom styrketräning faktiskt ökade sin muskelstyrka med 13,5 procent.
Enligt läkaren och idrottspsykologen Steve Bull, som skrivit The game plan: Your guide to mental toughness at work, finns det väldigt stora likheter mellan de krav som ställs inom idrotts- och affärsvärlden.
– Om du till exempel visualiserar en viktig företagspresentation in i minsta detalj så kan du förbereda dig på i stort sett allt – från hållning och kroppsspråk och hur du hanterar eventuella oroskänslor till konstiga frågor och hur du bäst besvarar dem. När det väl är dags för presentationen kommer du att känna dig mycket säkrare, menar han.
De idrottskvinnor jag pratar med har alla en sak gemensamt: de nöjer sig inte med en förlust. Traditionellt sett har den sortens självförtroende betraktats som en aggressiv och okvinnlig egenskap – tjejer har helt enkelt inte uppmuntrats att ta risker, vara tävlingsinriktade eller att tro benhårt på sig själva. Men bland dagens moderna idrottskvinnor gäller inte könsstereotypt tänkande. För Danielle Burt blev det här en fråga på liv och död när hon som 19-åring var med om en allvarlig trafikolycka. Det har nu gått tolv år sedan hon tappade kontrollen över motorcykeln strax utanför San Diego och föll nästan 15 meter nerför ett stup.
Burt bröt nacken och alla revben, mjälten sprack och både vad- och skenben krossades. Hon låg i koma i fem veckor och var tvungen att amputera det högra benet ovanför knäet. När hon till slut lämnade sjukhuset kändes det som att livet var över.
– Jag var deprimerad, rädd och arg, berättar Burt. Jag insåg att allt hade förändrats. Jag förlorade både lägenhet och jobb och jag kände inte igen min kropp längre. Rent fysiskt kunde jag begripa vad som hade hänt, men till slut insåg jag att om jag inte kom till rätta med den mentala biten så skulle den bli mitt största hinder i livet.
Hon började gå i kognitiv beteendeterapi (KBT) och kunde långsamt återuppbygga tron på sig själv. Vid samma tidpunkt lärde hon känna några surfare och bestämde sig för att prova något nytt. Då hade inga specifika proteser för just surfning utvecklats och Burt såg det som en utmaning. Hon ville inte höra att något var omöjligt, allra minst från sin egen inre kritiker – den negativa, självutplånande rösten som hade plågat henne sedan olyckan.
– Jag bestämde mig för att visa de där människorna, och mig själv, vad som var möjligt.
Nu är 31-åriga Burt världens första surfare med ett ben amputerat ovanför knäet, och förra året vann hon VM i handikappsurfning. Hon har lätt att välja ut den egenskap som är viktigast för att kunna utveckla en elitidrottares visioner: att behålla lugnet. Rent praktiskt betyder det att hon alltid är förberedd.
– Jag ser till att vara på plats tidigt och jag packar alltid utrustningen kvällen innan. För mig är det avgörande att minimera allt som kan skapa stress eller oro.
Burt förklarar också att havet i sig kan vara stressande.
– Om en våg sköljer över dig måste du släppa taget och låta den passera.
Det här blir också en metafor för hur hon lever sitt liv. Förut tappade hon lätt tålamodet i till exempel bilköer, men numera klarar hon av att hålla sig lugn och låta saker och ting ta den tid de tar.
Även för thaiboxaren Ditcheva blev tävlingserfarenheterna och strategierna något hon kunde använda sig av i vardagslivet, i hennes fall skolarbetet.
– Jag är inte särskilt akademiskt lagd och pluggandet var alltid en stressfaktor. Inför proven hjälpte det verkligen med positiv visualisering, berättar hon.
Jim Taylor, som är professor på The University of San Francisco, menar att ett sätt att minska den negativa inverkan av nervositet är att faktiskt ta nervositeten för given.
– Om man räknar med att känna sig nervös så blir reaktionen: ”Det här är normalt. Jag visste att jag skulle bli lite nervös. Det är ingen fara.” Om man betraktar oron som negativ och hotfull, så kommer den garanterat att arbeta mot dig. Men om man i stället ser den som en indikation på att man förbereder sig på något avgörande, att känslan egentligen inte är oro, utan exaltering, så blir utfallet mycket bättre.
För många av oss blir sport och träning något att ta till när det uppstår en kris i privatlivet. Efter en otroligt jobbig period i mitt liv med misslyckade fertilitetsbehandlingar, missfall och en kraschad relation, fick jag plötsligt ett enormt sug efter att springa. Förut hade jag alltid betraktat löpträning som djävulens påfund och klarade knappt tio minuter. Jag kunde inte begripa varför folk ägnade sig åt något så fruktansvärt.
Men jag upptäckte att jag älskade det. Dessutom: Jag behövde det. Så här i efterhand tror jag det berodde på att jag ville återfå förtroendet för min kropp. På en nivå hade den misslyckats med något jag ville ha av den, att bli gravid, men jag kunde stärka mig själv på ett annat plan. Jag kunde driva på mig själv av egen kraft. Jag kunde återfå min självkänsla enbart genom att förlita mig på min fysiska kapacitet och min förmåga att tro på mig själv. Jag använde mig av positiv visualisering utan att jag ens var medveten om det.
