Sally Voltaire: "Man kan inte göra allt själv hela tiden – då kollapsar man"
En krögare, en advokat, en pr-agent, en riskkapitalist och en matt-vd. De har gjort karriär av det de tycker är roligast och viktigast, de är inte rädda för att utmana sig själva. Eller andra. ELLE har träffat fem kvinnor som inspirerar oss att jobba hårdare och smartare. I dag: Sally Voltaire.
Yrke: Krögare.
Mer: Driver den vegetariska restaurangen Sally Voltaire & Systrar på Åhléns City i Stockholm. Har gett ut kokboken Sally Voltaires mat.
Hur hamnade du i det här yrket?
– Jag var mycket på restauranger när jag var barn, både de som min mamma drev och ställen som pappas vänner drev. Redan när jag var sju åtta år var jag van vid att stå i köket och prata med kockarna. Men det tog ett tag för mig att satsa på restaurangbranschen, man vill ju alltid göra revolt mot den miljö man har växt upp i. Längs vägen har jag gått en journalistutbildning och en bartenderutbildning. Däremellan har jag haft alla roller som en restaurang består av; diskare, kock, personalansvarig, bartender, servitris och jobbat på bageri. Jag har även haft en kontorstjänst, och där lärde jag mig hur allting funkar med budget, personalkostnader och så vidare.
Varför öppnade du en egen restaurang?
– När jag var mammaledig för tre år sedan var det första gången jag stannade upp och funderade på vad jag verkligen ville göra med mitt liv, vad jag tycker är kul och vad jag är bra på. Jag bestämde mig för att sätta upp mål, men behöll dem för mig själv. När mammaledigheten var slut öppnade jag min första restaurang, på PUB i Stockholm. Det var samma dag som jag fyllde 27. Jag tänkte: ”Vad är det värsta som kan hända? Att det går käpprätt åt helvete. Eller så går det bra.” Och så blev det succé direkt!
Vad var det som fick dig att våga satsa?
– Hela mitt liv hade rasat just då. Jag satt med ett litet barn i en hyresrätt som jag hatade, hade inget jobb och hade gjort slut på en relation som jag trodde skulle vara för alltid. Jag kände att jag mest hade jobbat och gjort saker för andra i alla år. Jag hade inget att förlora och då var det lika bra att satsa. De två första månaderna stod jag och torkade bord och grinade till en Anna Ternheim-låt varje morgon. Min personal var så trött på mig, haha! Men jag hade mina mål och för varje punkt la jag all min energi på det och inget annat. När det gick bra kändes det verkligen som en seger!
Vad har du lärt dig de senaste åren?
– Att man inte kan göra allt själv hela tiden, då kollapsar man. Man måste ha rätt folk på rätt plats, kunna delegera och släppa på kontrollen. Driver man eget är det så lätt att man står och rensar avloppen i disken fast man kanske är den enda som kan få ihop menyerna så att de funkar med konceptet – och alltså borde göra det i stället. Och om man inte tar hjälp får man inte tid att utveckla företaget.
Händer det att folk reagerar på att du är en ung kvinna som driver restaurang?
– Det händer typ varje dag. Jag har sagt nej till att köpa från leverantörer med jättebra varor för att jag har känt att personen inte ser mig som en jämlik affärspartner. I slutändan blir det alltid mer problematiskt för personen med fördomarna än för mig, men ibland blir jag trött på att hela tiden vara på min vakt. Sen tänker jag på alla jag vill vara stark för, att det inte bara handlar om mig, och då får jag kraft. Jag är feminist i allt jag gör och vet att jag är en förebild för många kvinnor under 20. Har man inflytande så måste man också ta ansvar. Om folk tittar på det jag gör vill jag bidra med något positivt till dem.
Hänger självkänslan ihop med hur bra det går på jobbet?
–Det är nog tyvärr väldigt vanligt och kan vara jobbigt när man har en skitdag. Det är ganska ensamt att vara chef, det är ju sällan någon som kommer fram och säger ”vilken bra chef du var i dag”. Du får oftast input i stil med ”schemat funkar inte, vi satt i skiten i helgen!”, saker som man måste förbättra eller tänka på. Samtidigt är det inte personalens roll att lyfta sin arbetsledare. Jag är väldigt tacksam över att jag har människor i min omgivning som hör av sig och peppar mig. Och när det kommer fram en 14-årig tjej i tunnelbanan och säger ”jag tycker du är så himla cool”, då är det värt allt slit i världen.
Foto Elisabeth Toll
Läs också:
8 sätt att få drömjobbet inom ett år
Elisabeth Massi Fritz: ”Man måste sätta på sig boxningshandskarna vid behov”