Sara Danius om hösten som skakade Svenska Akademien
I dag var det dags för Sara Danius att vara värd i Sommar i P1. Och vi är flera som sett fram emot att höra Saras egna ord om hösten då Svenska akademien stod i fokus för den kanske största kulturskandalen någonsin.
– Det var tisdagen den 17 november 2017. Det vare en dag som alla andra. Jag gjorde frukost, såg till att min son kom iväg till skolan och tog bussen ner till stan för att delta på ett möte, inleder Sara programmet.
Mötet var ett sammanträde med Nobelstiftelsen. Efter mötet gick hon från mötet i ”ett novembermörkt Stockholm” och åkte hemåt. Då plingar telefonen till och hon får ett sms från sin sekreterare Margareta Söderling.
”Skriverier. Jag har skickat på mejlen” skriver Margareta.
Efter att ha läst den artikel som åsyftades; ”en lång och genomarbetad artikel i DN, skriven av kulturjournalisten Matilda Gustavsson” förändrades en hel del för Sara Danius. Och för Svenska Akademien.
Artikeln återgav vittnesmål från 18 kvinnor som påstod sig blivit utsatta för sexuella övergrepp av den så kallade ”kulturprofilen”, en man som också sade sig haft inflytande på Akademiens verksamhet.
Sara återgav i programmet ett par av vittnesmålen som olika kvinnor gick ut med under hösten 2017. ”MeToo-rörelsen stod och bankade på dörren till Svenska akademien”, avslutar Sara Danius sin första del i sitt sommarprat.
Sara berättar om kvällen efter att tidningsartikeln lades ut på DN.se:
– Det blev telefontrafik den kvällen, jag gjorde ett par intervjuer och samtalade med ledamöter, säger Sara Danius. Det var allvar men riktigt hur allvarligt läget var kunde ingen begripa. I själva verket stod Svenska akademin på tröskeln till en av de största kulturskandalerna någonsin i modern, svensk historia. Inom kort skulle en hel värld chockas av hur detta ärovördiga, gamla sällskap valde att hantera krisen.
Sara pratar i programmet om hur världen skulle få bevittna hur Svenska akademien skulle släpa sitt namn i smutsen, och spelar därefter ”It´s a mans world” med James Brown.
Sedan går hon igenom dagarna och veckorna som följer. I det första mötet med Akademiens advokatbyrå ställer hon två frågor till dem: ”I vilken utsträckning kan man lita på sanningshalten i en tidningstext som Matilda Gustavssons, en artikel där 18 kvinnor vittnar om övergrepp de menar sig blivit utsatta för”. Adokaterna poängterade mängden vittnesmål och samstämmighet och att uppgifterna var trovärdiga, samt att det fanns stödbevisning
Andra frågan var om man ”kan döma en person ohörd”. ”Det kan man naturligtvis inte”, säger Sara i programmet, men hon ville ändå veta hur advokaterna såg på saken.
– Hur skulle Svenska akademien förhålla sig till ”kulturprofilen” efter dessa påstådda övergrepp? I synnerhet som Svenska akademins namn hade utnyttjas. Det är en sund rättsprincip att inte döma någon ohörd, framhöll advokaterna, men det är en fråga för en domstol, inte för Svenska akademin. För Akademiens del gällde det nu att skydda institutionens anseende.
Rekommendationen var att banden borde klippas så fort som möjligt, advokaterna fick i uppgift att utreda varje ledamots förhållande till kulturprofilen. I texten i DN hade kulturprofilen själv menat att han hade haft inflytande på Akademiens verksamhet.
I samtal med kulturprofilen och hans fru, Kristina Frostenson (som sitter i Akademien) samma kväll, förnekade de båda sanningshalten i både artikeln och anklagelserna. Dagen därpå hade Svenska akademien sitt ordinarie torsdagsmöte där alla informerades om vad som skett och att advokatfirma anlitats samt dess uppdrag.
– Det blev ett ovanligt möte, säger Sara Danius i programmet.
Sammankomsten beskriver hon som personlig, stämningen som både betryckt och intim. Alla var eniga om att banden till ”kulturprofilen” skulle klippas. Sara Danius fick tillsammans med Sara Stridsberg och Peter Englund i uppgift att skriva ett pressmeddelande om det.
Därefter tar hon emot pressen utanför och meddelar beslutet.
Hon refererar till stöd från både akademiens ledamöter i allmänhet och ett meddelande från Horace Englund som menar att Sara ”skött det förbannat bra”.
Veckan därpå är det dags för torsdagsmöte igen. Diskussionen om utredningen fortsatte, ingen ifrågasatte den, tvärtom. Alla var överens om att det var av vikt att reformera Svenska akademiens sätt att arbeta.
– Jag själv hade börjat erfara hur tungt det kan vara att ha uppdraget som Svenska akademins ständiga sekreterare. Jag hade haft mitt ämbete i drygt två år och lärt mig grunderna. Från den ena dagen till den andra hade en överraskande uppgift parkerats på mitt bord, att sanera för mina företrädares misstag, säger Sara.
De tidigare Sture Ahlén (13 år), Peter Englund (10 år) och Horace Engdahl (6 år) är de tre som innehaft uppdraget närmast innan Sara. Ahlén hade tagit emot ett brev med ett liknande vittnesmål likt de i DN-artikeln tidigare men inte tagit det på allvar, Horace Engdahl var vän med ”kulturprofilen” och hade även samarbetat med honom.
– Jag påminde om Svenska akademins goda namn, jag påminde om Nobels goda namn, jag påminde om att reformeringsarbetet var en sak för hela akademin, inte bara för mig. Mina tre företrädare tittade ner i bordet, de sa ingenting, de gjorde heller ingenting.
* * *
Om knytblusen
Om knytblusen berättar Sara hur hon började använda plagget för länge sedan. När hon började använda det arbetade hon på Södertörns högskola där klädkoden var att visa att man inte brydde sig om kläder. Inga kostymer eller pressvecka syntes. Knytblusen stack ut som plagg och väckte uppseende, så Sara bar den. Ofta. När hon sedan valdes in på stol 7 i Svenska akademin tog hon med sig knytblusen.
Här skulle det synas att man ansträngt sig. Männen bar slips och kostym, för kvinnorna var det friare, bara man såg prydlig ut. Knytblusen passade in perfekt och blev ”en lättejefull motsvarighet till de manliga ledamöternas obligatoriska slipsar. Rosetten var en lek, slipsen var ett tvång.”
* * *
I januari 2018 inleddes Akademiens vårtermin. Horace Engdahl, som tidigare hade givit Sara sitt fulla stöd, hade gjort en helomvändning och krävde nu att advokatutredningen skulle makuleras och läggas ner med omedelbar verkan.
Torsdagen efter läste han upp ett yttrande på sex A4, som Sara beskriver som ett angrepp på ständiga sekreteraren. Handlingen, liksom allt som sägs på Akademiens möten, är belagda med sekretess så exakt vad som sägs där och vad brevet innehöll kommer vi inte att få veta. Sara berättar i programmet att hon lyssnade och lade dem till handlingarna. Hon vet än idag inte vad som skett i Horace Engdahls liv över julen, som gjort att han ändrat sig så.
Advokatfirmans utredning fortsatte och slutfördes. Alla ledamöter fick se rapporten från utredningen och tid att läsa igenom den. Och det behövdes, säger Sara. De flesta betraktade utredningen som upprörande. Den berörde nu inte ”bara” de sexuella övergreppen utan till stor del ekonomin i ”kulturprofilens” handelsbolag som han drev tillsammans med Kristina Frostenson, ett bolag (Forum) hon ägde till hälften, och ett bolag som fick ekonomiskt stöd av Akademin, dvs Akademin betalade ut pengar till en av sina ledamöter, vilket står i strid med Akademins regler. Utöver det fick Forum bidrag från Akademien varje år, utan omprövning (och något som inte sker med något annat bolag), ett beslut som fattades under Horace Engdahls tid som ständig sekreterare.
Svenska akademin var enig kring ”kulturprofilen” men nu när Frostenson stod i fokus splittrades ledamöterna. Utöver detta finns stadgar som alla är skyldiga att följa, t ex sekretessregler. Enligt advokaternas utredning hade de belägg för att Frostenson vid flera tillfällen läckt namnet på Nobelpristagaren i litteratur till sin man, ”kulturprofilen”, namn som sedan spritts vidare. Även sekretess kring arbetet kring ledamöter har enligt utredningen brutits. Hon berättar om ett fall hon har full insyn i, det vill säga sitt eget. När Sara Danius själv valdes in i Akademien fick hon ett samtal från ”kulturprofilen” om att skicka in sin meritlista då hans fru ville läsa den. En tid senare fick hon ett samtal från dåvarande ständiga sekreteraren som frågade om hon ville bli en del av Svenska akademien.
Den 28 mars röstade Svenska akademien om Frostensons uteslutas ur akademien. Hon röstades kvar. Veckan efter röstades det kring Frostensons insyn i Nobelprisarbetet och invalsärenden. Även här röstades hon kvar.
– Hon skulle sitta kvar som ledamot i Akademien, trots advokatutredningens mening om misstankar om kulturklubbens ekonomiska oegentligheter och trots mistankar om stadgebrott, säger Sara i programmet.
Svenska akademien bestod då av två sidor: en som menade att det var en rättsosäker situation och en som menade att det är Akademiens skyldighet att skydda sitt anseende och att personliga hänsyn måste sättas åt sidan.
– Frostenson skulle alltså sitta kvar. Som om ingenting hade hänt, säger Sara och menar att Akademien därmed i praktiken hade demonstrerat att den ansåg sig ha rätten att sätta sig över stiftarens intentioner.
Efter det mötet och omröstningen väljer Klas Östergren, Kjell Espmark och Peter Englund väljer att lämna Svenska akademien.
En vecka senare tar Sara Danius på sig en vit knytblus och går till torsdagsmötet. Hon ombeds lägga till en punkt på dagordningen, frågan om den ständiga sekreterarens vara eller icke vara. Ett spel hade pågått bakom hennes rygg. Det gick rykten som sa att det fanns de som tyckte att Sara varit ”egenmäktig” och att hon ”hastat fram beslut”.
– I min värld lät det som att jag anklagades för att ha skött mitt jobb, säger Sara Danius. Jag hade uppfattat att mitt uppdrag var att varsamt modernisera akademien och jag var på god väg. Nu kunde man tydligt uppfatta krocken mellan det moderna och det bakåtsträvande.
”Lösningen” blev en kvittning mellan de båda sidorna, som en kohandel; Frostenson skulle gå, om Danius gick.
Eftersom mötena är sekretessbelagda så vet man inte exakt vad som sades och gjordes där inne. Men Sara Danius röstades bort som ständig sekreterare och beslöt sig också för att lämna sin stol nr 7.
– Det var Akademiens vilja och jag rättar mig efter den viljan, sa Sara Danius till den samlade pressen efteråt.
Enligt stadgarna är det bara den ständiga sekreteraren som ska uttala sig men efter Danius avgång började många prata och gå ut med sekretessbelagda uppgifter. Horace Engdahl skrev i DN att ”Sara Danius var den som sämst lyckats med sitt uppdrag”.
– Det kommer inte an på tidigare ständiga sekreterare att säga något om vem som varit sämst, eller bäst. Svårare än så är det inte. Det finns bara en domare, och det är historien själv. En sak kan vi vara säkra på, historien kommer inte att vara nådig vad dagens Svenska akademi beträffar. I synnerhet inte när det gäller herr Engdahl, i den mån han över huvud taget kommer att bli ihågkommen, säger Sara i programmet.
Lyssna på hela Sara Danius sommarprat här >
