Say Lou Lou: "Vi är ultrafeminister"

Kort om Say Lou Lou:

Består av: Elektra och Miranda Kilbey
Ålder: 22 år.
Gör: Utgör duon Say Lou Lou, döpt efter en elak gammal släkting. Har väckt stor uppmärksamhet med singlarna Maybe you, Julian och Better in the dark, var förra året ett av världens mest ombloggade band och utnämndes av BBC till ”Sound of 2014”.
Familj: Elektra är singel, Miranda ihop med Leo Forssell, 31, bokare på klubbarna Under bron och Trädgården i Stockholm.
Bor: Mest i Stockholm, en del i London.
Aktuella: Vinnare av ELLEs Årets look 2014 med motiveringen: ”Jane Birkin – gånger två. En modemix av romantik, retro och rock’n’roll.” I sommar släpps debutalbumet.

Plötsligt var de bara där. Som om ett retrosnyggt omslag från Roxy Music fått liv och förhäxat oss – modeuniversum i synnerhet och recensenter i allmänhet – med drömsk, eterisk popmusik. För det är så Say Lou Lou själva beskriver sitt sound. På bild är de perfekt svala och obarmhärtigt coola i sina 1970-talsosande outfits som bland annat fått überhippa celebritetsmagasinet Interview att jämföra 22-åriga Elektra och Miranda Kilbey med dåtidens it-madamer Jerry Hall och Bianca Jagger och alltså – man vinner inte heller ELLEs Årets look utan anledning! Live däremot är enäggstvillingarna ett par vilt vevande riktiga rivjärn och fullt ös sköna Söderbönor. Och, förklarar fyra minuter äldre mörkhåriga Miranda: ”… få inte fel uppfattning, men vi är inte så jätteuppklädda av oss”.

– Vi är mer one-piece-of-flare-tänk, fortsätter hon, slängd i skivbolagets loungesoffa en tidig morgon.

– Om man exempelvis har någon lång Bibaklänning brukar jag inte ha så mycket hår ihop med det, utvecklar blonderade Elektra vidare.

– Jag tycker man ska akta sig för att bli för pastischig i en look, det är väl det vi försöker tänka på, och att inte se utklädda ut.

– 70-talsgrejen var inte någonting vi tänkte på från början, säger Miranda. Vi tyckte att det var snyggt. Så vi har plockat in den på olika ställen, men vi försöker att inte gå till överdrift och fortfarande kombinera den med att se normala ut. Någonstans är vi ändå ganska fokuserade på vad vi gör musikmässigt. Vi vill inte att det ska bli ”Vi är 70-tal, vi klär ut oss till ABBA”.

Det är knappt två år sedan som systrarna la upp Maybe you på Soundcloud, låten fördes vidare av musikbloggen Pop justice och så var franska hipsteretiketten (både kläder och musik) Kitsuné inte sen med att ge ut den. Därefter har det snurrat snabbt, så som sociala medier gör nuförtiden. Kombon purunga, vackra enäggstvillingar som inte bara är yta utan lika mycket begåvning är naturligtvis oemotståndlig. Förra året forsade Elektra och Miranda fram i så många magasin, på spelningar, festivaler och exklusiva modeevent att en tidning utnämnde 2013 till Say Lou Lous ”bästa år”, men då hade de precis börjat – och hade en låt ute! Kan vara grogrund för ganska mycket prestationsångest, men hajp är för all del inget man väljer själv som artist, värjer sig tjejerna.

– Man får fortsätta göra musik och inte fastna i hajpen, säger Miranda, för hajp …

– … finns inte! Det är inget som existerar, fyller Elektra i och fortsätter:

– Det är bara ord. Det säljer inte skivor. En hajp kommer inte att sälja en konsert, utan det handlar om longevity (livslängd) …

– Det handlar om att man konstant släpper material som håller en nivå som man är stolt över. Att inte fastna, utan att ha ett mål och bara köra på det hela tiden, fastslår Miranda.

– Vi har lärt oss att inte springa på varje boll, säger Elektra.

– Jag tror det kanske var det som var symtomatiskt förut – vi var bara 20 då, nej, 21? Skit samma, och man blir sugen på att ta varje chans som öppnar sig. För det öppnade sig en massa galna, bra chanser, men man kan inte åka runt och göra allting, för då får man inte tid att göra klart skivan, vilket är det viktigaste. Om man gör allting i början bränner man många bra broar i framtiden.

I somras hängde systrarna i Los Angeles och skrev låtar med popsnickerigenier som Linda Perry, Rick Nowels och Darren Hayes och fick vid en spelning i London även goda råd av Daft Punks Guy-Man. Men mest är Say Lou Lou ett väl sammanknutet team med västerbottniska producentparet Addeboy vs Cliff, alias Andreas Broberger och Hannes Lindgren, samt gamle Brainpoolkändisen Janne Kask som låtskrivare. Till sommaren kommer debutskivan och de har även jobbat med Kents Jocke Berg, vilket ter sig ganska naturligt när man hör Say Lou Lous ibland nästan dystert melankoliska melodislingor genom de annars lustfyllt luftiga arrangemangen.

Kanske påverkar vetskapen, men faktum är att vissa stråk ekar av australiska rockgruppen The Church (existerar fortfarande efter över 30 år) grundad av flickornas far, Steve Kilbey, 59 (född i England), och vars största hit, Under the milky way (1988), komponerades tillsammans med deras mamma, Karin Jansson, 55, (numera Lange i efternamn), som spelade gitarr i legendariska svenska feministpunkbandet Pink Champagne. Efter att de upplösts i mitten av 1980-talet flyttade Karin till Australien med Kilbey och fick sina flickor, som håller med om att något av Say Lou Lou nog kan ha en dos Church-aura.

– Precis, eteriska perioden som de hade, nickar Elektra.

– Det suggestiva är det definitivt, och lite dramatiskt på några ställen, säger Miranda.

– Melodislingorna är ganska lika och även om man inte tänker på det, eftersom vi är tjejer och han kille – så har vi ganska lika röster, speciellt du, Elektra. Att man väljer att sjunga väldigt lågt. Det kommer också höras mer på vår platta nu.

Det celebra musikparet skilde sig efter ett tag (Kilbey lyckades därefter få tvillingar ännu en gång), och Karin flyttade tillbaka till Stockholm och Södermalm, som mer än macholandet down under satte sin prägel på döttrarna.

– Jag vet inte om pappa är feminist eller inte. Han är som alla andra engelsmän, vi har inte direkt fått några av våra ideal från honom, han är mer ”legalize weed”, typ, säger Miranda.

– Vi har fått det musikaliska kulturarvet från honom, annars är vi definitivt förespråkare för feminism. Självklart. Vi är ultrafeminister, men det är svårt att föra sådana diskussioner i USA, England eller Frankrike. Feminism finns liksom inte där, så det är svårt att börja någonstans.

Hon och Elektra börjar med livliga rop och gester återge en middag med ett sällskap franska och brittiska musikstjärnor med entourage på flott restaurang.

Miranda: Vi hade ett skitstort bråk om feminism.

Elektra: Jag orkar inte gå in på detaljer, det är inte schysst mot dem, men de sa typiskt franska mansgrejer … Jag bara: ”Stopp, stopp!” Men fransmän har vuxit upp med barnflickor och har skeva uppfattningar och en massa engelska snubbar satt där också och bara: ”Min fru …” Vi var enda tjejerna längs hela långbordet …

Miranda: … och de bara: ”Det är typiskt er svenskar, är din kille också feminist, är han pussy whipped, eller?” Jag satt och skakade av ilska, men Elli sa: ”Minna, det är inte värt det!” Medan killarna fortsatte: ”Det är typiskt svenskar, go back to Sweden, you’re so idealist!” Jag bara: ”Welcome to the real world!” Aaaaargggghhh…! Alltså, vi har hamnat i så många konflikter hela tiden, det är så provocerande, jag får panik.

Självkänslan att stå upp för sig själva har de delvis fått från mamma (numera yogalärare), ”men vi hittar fantastiskt mycket styrka i varandra också”, säger Elektra.

– Vi är ju ett team. Jag vet inte hur det skulle vara att göra det här ensam.

– Jag tror också vi får styrka från hur vi vuxit upp, säger Miranda.

– Jag kan inte tala för hela Sverige, men att växa upp här, på Södermalm, alltså, nu snackar jag inte Södermalm i dag, nu snackar jag Södermalm för 20 år sedan, men vi har väl en viss ingrodd moral som är ganska stark. Att man inte låter sig trampas på, att man inte tolererar rasism och sexism. Jag känner att jag har det i ryggraden lite grann. Det är inte för att jag är starkare än någon annan – det är så där jag kommer ifrån.

De återvände till Australien i tonåren, till berömda stranden Bondi Beach.

– Ja, det är turistigt, men det är också ett bostadsområde, berättar Elektra.

– Vissa delar är unga människor och vissa är lite finare och vi bodde i mitt emellan-delen. I ett stort hus. I ett surf-vibe-hus. Det var en helt annan grej. Vi åkte dit, vi var 15, 16, och vi gick i skolan. Kände ingen och bara hängde runt, träffade olika människor, träffade olika killar … Det var ett totalt uppvaknande. Och relationen mellan oss och vår mamma – det var första gången hon sa: ”Ja, gör vad ni vill. Vi bor tillsammans i det här huset och jag förväntar mig att alla sköter sig, men jag tänker inte ha några regler.” Innan dess hade vi haft ganska mycket regler. Vi hittade oss själva lite och lärde oss vad vi inte vill och vad vi vill. Hoppade av skolan och jobbade, gjorde egna grejer …

I Sverige gick de i olika skolor och, säger Elektra, ”hade det inte varit för Say Lou Lou hade vi nog inte umgåtts som vi gör nu”.

– Jag tror inte vi har varit riktiga ”tvilling”-tvillingar. Någonsin. Vi har haft olika vänner, olika sociala liv och olika ambitioner med saker och ting, men jag tror att det här (Say Lou Lou) har gjort oss tajta.

De är varandras starkare hälft i olika sammanhang, säger Elektra.

– I jobbet är Miranda lite mer forceful, alltså, folk är lite rädda för dig, speciellt i England. På skivbolaget viskar de när hon kommer: ”Miranda is so scary!” (gapskratt). För Minna är så iskallt stenhård om hon inte tycker någonting är bra nog.

– Medan du, Ellie, är så här: ”Can’t we all have a good time, just be friends!”

Elektra: Jag är the good cop, Minna är the bad cop i jobbet. Annars är jag the flamboyant twin!

Miranda: Jag är den tråkiga, du är den roliga tvillingen! Jag bara: ”Nu går jag hem och tittar på På spåret”…

Elektra: Du och din kille bara: ”Vi skaffade Coop-kort! Nu är vi alla ägare i Konsum!” (skratt)

Miranda: Återbäringen är helt fantastisk!

Ni slåss ganska mycket?

– Ja, har du sett oss slåss någon gång? Vi ger varandra snytingar, tar stryptag, vi rivs, vi … sparkas. Klassiska grejer. Det är frigörande på något sätt. Men klart att det finns gränser, säger Miranda.

– Jag utövar inte våld mot andra människor och jag är inte en våldsam människa. Du, Ellie, skulle lätt nita en tjej på krogen om hon var riktigt jobbig mot mig.

Elektra: Minna, inga spekulationer! (gapskratt).

Hon tar av sig sin Uggstövel (äkta från Australien förstås) och sträcker fram en naken fot, enäggstvillingarna är även födda i Tvillingarna (juni) och good cop Kilbey visar upp den tatuerade stjärnteckensymbolen.

– Minna skulle också göra en, men hon bangade ur efter att jag gjort min. Hur gammal var jag? 16? Hon bara: ”Jag känner mig inte psykiskt eller fysiskt mogen att ta ett sådant beslut. Jag bara: ”Jag har precis tatuerat in vår tvillingsymbol på foten, till din ära!”

Miranda är oberörd.

– Men jag vill hitta något i ett bättre typsnitt.

av ANNA BJÖRKMAN foto JOHN SCARISBRICK styling NAOMI ITKES

Läs också: Carey Mulligan: ”Tanke av att kvinnor i grunden är svaga är ju helt befäng”