Seinabo Sey: ”Jag har offrat familj, vänskap och kärlek för att nå mina drömmar”
Namn: Seinabo Sey.
Ålder: 28 år.
Familj: Mamma, tre systrar och två bröder.
Bor: På Söder i Stockholm.
Aktuell: Albumet I’m a dream.
Följ: @seinabosey
Seinabo Sey väntar i ett soffhörn på Kafé Rival i Stockholm i äppelgrön nättröja, pösiga byxor och lurvig teddypäls. Hon sitter och nynnar, med koppen full av svart kaffe. Jag har datorn full av frågor, mailade från nära och långt borta – Seinabos familj, vänner, förebilder, kolleger. Först ut är Alice Bah Kuhnke.
Alice Bah Kuhnke, kultur- och demokratiminister i övergångsregeringen:
Du är många gånger väldigt politisk i dina texter och i ditt konstnärskap, men finns det något som du undviker att ge uttryck för?
– Just politik! Jag har aldrig en politisk agenda. Men jag håller på med känslor och det kan uppfattas som politiskt. Mina känslor är politiska eftersom jag är en svart person och kommer från ett förtryck. I övrigt är jag tacksam om det händer något som väcker en så stark känsla att jag vill skriva om den.
Har du mött reaktioner på din musik och dina texter som förvånat dig?
– Nej. Jag har självkänsla när det gäller min musik. Det finns inga rätt eller fel. Å andra sidan är en dålig recension det enda man minns även om man spelat i Globen. Och har man blivit dumpad en enda gång känner man sig som en dumpad person och glömmer alla man var kär i och tillsammans med. Hjärnan fokuserar på problemlösning, det är därför den fastnar på allt dåligt i livet. Positiva hyllningar kanske är bra för själen. Men helt ointressant för huvudet. Jag tycker att det makes lite sense faktiskt.
Patrik Guggenberger, designer Hope: Känner du dig pressad av att ses som förebild?
– Nej. Jag vill vara en förebild – men då ska man veta att det görs jättemånga bra och jättemånga dåliga saker i mitt liv. Jag är inte en simpel, perfekt människa. Om alla är fine med att jag är förebild under de omständigheterna, så gärna!
Du reser mycket och känner dig inte alltid helt hemma i Stockholm. Vad är hemma för dig?
– När jag kom hem från Gambia i mars var jag lycklig, jag känner mig komplett om jag får vara både lite här och lite där. Om jag skaffar familj hoppas jag känna mig hemma där den är, i stället för som nu, överallt och ingenstans. Det krävs nog några timmar terapi tills det landar.
Skapar du för dig själv eller för andra?
– Jag skapar för att jag måste. Jag hade varit lycklig om det gick att göra något enklare. Att vara artist är att springa efter vinden, man vet ingenting. Får aldrig godkänt på provet. Det är vedertaget en av de svåraste sakerna att lyckas med på planeten. Men jag är besatt av musik, jag har inget val.
Seinabo lutar sig tillbaka i soffan. Hon minns Abba Gold-skivan hon fick som barn som väckte den där musikkärleken första gången. Den som med tiden växte och tog över hela hennes liv. Och hon berättar om ett 20 år gammalt brev som hennes mamma nyligen hittat, skrivet av Seinabo, 9 år.
– Det står att jag vill bli sångerska, bo i Hollywood och ha en egen häst. Mina föräldrar förmedlade att jag fick göra vad jag ville, men peppade mig inte att välja jordens minst stabila yrke. Vi var så fattiga och hade det svårt väldigt länge. De tjatade: ”Se till att du har mat och tak över huvudet. Annars, gör vad du vill och hjälp andra, det är meningen med livet.” Genom att inte säga att någonting är omöjligt fick de mig att känna att allt är möjligt.
Seidato Sey, lillasyster:
Vad dagdrömde du om när du var 18 som jag?
– Att sjunga. Jag hade väl antagligen precis fått sparken från något kaféjobb och försökte komma på hur jag skulle tjäna cash på min röst typ.
Rapparen Imenella har sagt att du, bland andra, har öppnat dörrar för henne, har du reflekterat över det?
– Vilken ära! Jag tänker inte på det sättet men jag är glad över att leva i en tid där fler och fler rasifierade kvinnor får maktpositioner. Vi är fortfarande för få och vi kan bli bättre på att snacka med varandra och dela kunskap och erfarenhet. Men fan vad kul det är att se alla! Sabina, Cherrie, Mapei, Imenella, Janice, Joy …
Efva Attling, designer:
Jag älskar I owe you nothing! Vill du berätta om vad som gjorde att du skrev den? Mycket power i den! Puss Efva.
– I owe you nothing handlar om precis det som står, punkt slut. Jag skrev den när jag var jävligt arg och ville ha en låt utan Disneyslut som jag annars ofta hoppfullt slänger in. Folk försökte få mig att känna att min framgång var tack vare dem. Det användes som härskarteknik och efter mycket sorg och destruktivitet landade jag i: fuck alla! Det kändes som att hela samhället var i attack mot mig. Ur de känslorna skrev jag låten. Det var skönt.
Under den här perioden var Seinabo stressad och hård mot sig själv. Hon tog alltid på sig det svåraste hon kunde.
– Jag vet inte hur jag ska få utlopp för min ångest. Att tro att man ska vara ångestfri vore märkligt. Jag vill stå ut, jag vill uppleva livet. Jag vill vara närvarande i mer än mina rädslor. Jag har släppt tanken på att jag ska vakna upp en morgon och tänka att livet är fucking perfekt. Livet funkar inte så, det är ett pr-trick för att sälja självhjälpsböcker, haha. Men att stå på scen är en timmes endorfinkick för mig! Då är jag genuint glad. Och jag identifierar mig inte längre med konstnärsmyten att man måste vara deppig för att bli bra. Jag vill lösa det i stället, även om musiken blir sämre. Jag vill vara glad.
Under en intervju med radioprofilen Larry Flick i New York fick Seinabo en aha-upplevelse. Samtalet slutade som en terapitimme.
– Han frågade om jag isolerar mig när jag mår dåligt. Jag hade trott att det är så jag är, lite kufig, gillar att vara själv. Vill stänga ute omvärlden tills jag har löst mina problem. Jag är hemma deppig i tre dagar och sedan kan jag gå ut bland folk igen. Nu blir det lättare att försöka göra någonting åt det. Inte isolera mig. Inte vara ensam, utan träffa människor.
Seinabo berättar att hon kan göra sig okontaktbar i flera dygn. Ingen kan nå henne då.
– Jag är hemma bara. Klassiska depressionssymptom. Dräller runt. Sover. Ser film. Jag har alltid varit så, men som vuxen och ekonomiskt oberoende blir isoleringsmöjligheterna större. Sedan, när jag kommer ut, blir jag rätt glad över att se allt igen.
Hon förstod inte själv tidigare varför hon inte orkade träffa människor som hon älskar. Fast hon ville.
– Jag måste konservera all min energi för att orka göra det jag älskar: Musik. När jag jobbar klarar jag inte någonting mer än det. Jag klarar fan inte ens av att ha en kärleksrelation! Jag kan verkligen sörja det ibland. Jag har fortfarande aldrig upplevt lycka som när jag lyckas med jobbet. Då känner jag mig fri! Alltför många kvinnor i historien har inte fått vara det de vill. Livet är långt. Jag kan bli världens bästa dotter, flickvän, kompis, syster … sedan. Kanske. Om det är det jag är till för. Men jag älskar att jobba.
Louise Sondlo, pt:
Hur känns det att kunna sjunga så där otroligt bra? Kan du tycka att din röst är fantastisk som vi andra?
– Tack. Ja. Jag älskar att sjunga och jag vet när jag är bra på det.
Linda Pira, artist:
Hemsk fråga, men intressant: Aldrig mer studio eller aldrig mer scen?
– Aldrig mer studio, lätt. Jag är glad om jag får stå på en scen.
Fanna Ndow Norrby, journalist:
Sis! Du har uppnått din dröm och kämpat för att vara den artist du vill vara oberoende av andras visioner. Vad är din dröm nu?
– Jag har gjort den omöjliga andra skivan, uppträtt i Globen och är på ELLEs omslag. Mina drömmar är uppfyllda. Nästa grej måste vara att bli en så bra låtskrivare som möjligt. Jag har varit rädd för att dyka in i låtskriveriets tekniska delar. Jag skulle också vilja ta tag i mitt kärleksliv. Gå till en psykolog varje dag. Eller kanske en gång i veckan är mer lagom. Jag vill ha ett stabilare liv.
Oskar Linnros, artist/låtskrivare:
Du spenderar rätt mycket tid ensam och dina texter låter ibland som inre monologer. Skulle livet bli roligare om du hängde mindre själv, ingick i en grupp eller hade barn?
– Jag gillar samarbeten, det är roligt när det funkar. Jag kanske skulle bli glad av att skaffa en unge, men inte gladare. Jag trodde att musiken skulle göra mig komplett. Det var inte så. Så skaffa unge nu, nej. Men jag kan passa Oskars barn, haha.
Vincent Pontare, artist/låtskrivare:
Vem skulle du vilja sjunga som, Beyoncé eller Lauryn Hill?
– Lauryn är tekniskt svårare. Hon gör sjuka wailningar som jag vill lära mig.
Adam ”Kindness” Bainbridge, artist:
Bådas våra pappor gick bort i början av våra karriärer. Reflekterar du över det du uppnått och vad han hade tyckt?
– Pappa hade varit riktigt stolt om han sett mig i Globen. Och han var inte lättrörd … När jag går på scen tänker jag att han är med och hjälper mig med allt han lärt mig. Det vore konstigt annars. Man försvinner inte bara.
Seinabo berättar om sin pappa, som var hennes bästa vän men också hennes värsta fiende.
– Han har nog gett mig lika mycket bra som dåligt, men han saknas. Han var en sådan där Disneyfarsa som bara kom lite då och då, så han blev speciell. Det är orättvist mot mamma. Han la grunden för att jag vill ha den omöjliga bekräftelsen. Hans kärlek var svår att få för att han hade svårt att ge den, han hade själv inte fått kärlek. Jag tror att det är därför jag är livrädd för kärlek – jag är automatiskt attraherad av människor som han. Det är knas, det suger. Om han hade levt är jag övertygad om att han hade gjort allt för att bli den pappa jag behövde. Men nu får jag aldrig veta det.
Mapei, artist:
Hur har berömmelse påverkat dig?
– Jag har blivit känslokall. Mitt belöningssystem är lite off. Jag behöver mer för att känna. Speciellt när det gäller kärlek, jag får aldrig till det. Samtidigt har framgången gett mig något jag trodde var omöjligt i mitt liv: trygghet. Jag börjar kanske snart våga tro att jag ska överleva. Det har jag inte gjort tidigare. Jag har inte trott att jag skulle klara livet. Lägenhet, jobb? I mitt huvud är det ett mirakel.
Seinabo flyttade hemifrån som 15-åring. Hon var trött på Halmstad, ville gå på Fryshusets musikutbildning, träffa sin pappa och bo i Stockholm.
– Hade jag haft en dotter hade hon absolut inte fått flytta så tidigt. Man ska vara vuxen så länge ändå sedan. Jag kände mig ensam, men jag var tvungen. Jag ville ha ett liv, det fanns inte i Halmstad.
Daniela Sörensen, artist:
Du sitter på Sveriges bästa garderob plus har ett sjukt sinne för mode, när släpper du din egen kollektion?
– Jag gillar att fantisera fram scenkläder. Älskar mode på en orimlig nivå. Kläder är konst som gör mig lycklig och får mig att gilla min kropp. Min drömstil är r’n’b-prinsessa med tajta klänningar och diamanter. Hiphopkille ligger närmare sanningen. Jag gillar Carhartt. Marques/Almeida. Y/project. Vintage Gaultier och Thierry Mugler. Dior couture, om man fick välja. Stüssy. Hope och Acne Studios har feta jackor.
Mabel, artist:
Hur påverkar Sverige ditt sound och tror du att det finns något musikaliskt ID där som ingen annan plats har?
– Något i det funktionella är typiskt svenskt. Strävan efter funktion som hos H&M och Ikea: hur får vi det här att sitta ihop snabbt som fan och funka? Det är häftigt och har gett mig mycket i mitt sound och sätt att skriva låtar.
Jason Diakité, artist:
Jag minns när jag blev klar med min senaste skiva 2014, jag hade vridit ur varenda text och låtidé för att säga något om rasismen i Sverige. Sedan hörde jag din låt Hard times som summerade allt jag försökt säga. Berätta om din textskrivarprocess.
– Idéerna kommer från ingenstans. När det händer gäller det att fånga så mycket text som möjligt. Oftast skriver jag utan melodi, som långa dikter som jag sedan strukturerar efter hur musiken känns i studion.
Katri Sainabou Chune, frisör:
Hur många av dina drömmar har gått i uppfyllelse och vad har krävts för att nå dem?
– Alla. Utom att bli kär. Jag har offrat familj, vänskap och kärlek för att nå mina drömmar. Jag har ägnat många timmar av mitt liv åt att vara besatt av min musik. Det är inte någon magisk superkraft som gör att man lyckas. Det är att jobba hårt. Vara realistisk. Bestämma sig för att man kan. Jag har inte kunnat välja, trots att kärlek och människor egentligen är viktigare än min karriär. Men nu börjar jag undra vem jag är, mer än det här.
Fotograf: Elisabeth Toll/Lundlund
Stylist: Robert Rydberg/Link details
Makeupartist: Ignacio Alonso/Linkdetails
Hårstylist: Katri Sainabou Chune/Mikas looks
Stylistassistenter: Anna Sundelin & Sara Jeminen
Fotografassistenter: Jonathan Bengtsson & Maja Johansson
