Att leva ensam, som singel – och vara jättelycklig
Att leva ensam, som singel OCH vara lycklig
För snart 30 år sedan publicerade det amerikanska magasinet Newsweek ett omslag och en artikel som satte skräck i USA:s alla singelkvinnor: sannolikheten att dö i en terroristattack var större än att bli gift efter 40.
Att det var män från Harvard och Yale som gjort studien och att den absolut inte stämde fick inte lika mycket uppmärksamhet. Skrönan har dessutom hängt kvar, däremot har skräcken försvunnit och nyligen lät New York Magazine en kvinnohand peka finger på omslaget. Som kvinna mellan 30 och 40 och bosatt i New York kan jag intyga att det inte längre är speciellt viktigt att bli gift före 40. Jag har ett bra liv på egen hand och med hjälp av New York har jag lärt mig att vara stolt över mitt civilstånd.
Jag har aldrig drömt om en kärnfamilj, men inte heller om att leva ensam. Däremot har jag velat upptäcka världen och göra karriär. När jag gick på mellanstadiet hängde jag med pappa till hans jobb på banken på sommar-loven för att jag ville bli en ”business woman”, och när jag gick på högstadiet började jag jobba för lokaltidningen. Visst hade jag även kärleksrelationer, men mina tonår definierades inte av killar. Ända sedan jag började jobba på riktigt har jag både haft långa förhållanden och korta romanser, men också perioder av rent singelliv. Det har dock inte fått mig att känna det som om jag befunnit mig i ett väntrum. Mitt liv har flutit på och jag har renoverat, startat företag och börjat pensionsspara precis som jag skulle ha gjort om jag varit i en relation.
Nyligen kom den amerikanska boken All the single ladies – unmarried women and the rise of an independent nation ut i USA. Den beskriver en singelepok i USA, där fler kvinnor numera är ogifta än gifta. Boken är full av singelpepp och verkliga historier om kvinnor som valt bort kärnfamiljen, från 1500-talet och framåt. På frågan om varför fler kvinnor än någonsin lever ensamma finns ett enkelt svar: för att vi kan. Tidigare fick vi varken tjäna pengar eller köpa lägenheter, men i dag är vi inte längre utlämnade åt en man som styr våra liv. I det stundande presidentvalet är singelkvinnorna den viktigaste väljargruppen och, enligt författaren, också den mest ny- tänkande gruppen. Det var nämligen singlarna som i senaste valet röstade fram Barack Obama medan USA:s gifta kvinnor stöttade den betydligt mer konservative Mitt Romney.
Att singelkvinnor skulle vara smartare generellt framhåller en studie som publicerats i Personality and Social Psychology Bulletin. Den visar att män gillar tanken på en smart kvinna, men inte vill dejta henne. Sorgliga fakta – men desto mer peppande är att ogifta kvinnor utan barn tjänar 96 procent av vad männen tjänar i USA. Det är betydligt högre än genomsnittet: 76 procent.
Singelpeppen i USA startade inte med Sex and the city. Redan 1936 skrev Voguejournalisten Marjorie Hillis Live alone and like it, en handbok som tar upp alltifrån hur man underhåller vänskapsrelationer till varför man som ensamstående alltid ska äta frukost i sängen. Hillis bok, som gavs ut på nytt 2008, uppmanar framför allt kvinnor att ha kul och ta kontroll över sin situation – oavsett om de vill vara singlar för evigt eller bara ha en kortare period för sig själva.
Det är ingen slump att det finns så många tv-serier om singlar i New York. Oavsett om man gillar cosmopolitans eller ej har jag upptäckt att det faktiskt är roligare att leva ensam här – och jag önskar att vi kunde ta med oss lite av den kulturen till Sverige. Det beror inte (bara) på att man kan dejta en ny man varje kväll, utan framför allt på att man får leva sitt liv precis hur man vill, utan att någon lägger sig i. Ditt civilstånd är inte din identitet och därför problematiserar ingen ditt singelskap utan att du bett om det. Snarare applåderar hyresvärdar och kolleger eftersom du fixar så mycket själv. Och visst förtjänar vi singelkvinnor en hejarklack snarare än en sorgekör. Det är ju vi som köper ny spis och bokar semester på egen hand – och sedan betalar för kalaset med en lön i stället för två.
I Sverige får jag i stället ofta höra att det är så konstigt att jag, som är så (sätt in valfritt adjektiv), är singel. Även om det inte är illa menat så är det just den typen av kommentarer som indikerar att något skulle vara fel på mig eftersom jag inte är ”tagen”. Och även om jag utan att tveka, alla gånger, skulle välja mitt liv precis som jag lever det, är det lätt att känna sig singelsvajig. Ändå är jag långt ifrån ensam. Sverige är ju ett av de länder som toppar listan över andelen ensamhushåll i världen – 40 procent.
Enligt Glenn Sandström, forskare i demografi på Umeå universitet, är Sverige dessutom det land med högst omsättning på partner. Här behöver man inte hålla ihop på grund av ekonomin, men samtidigt som det alltmer värnas om individens frihet märks en viss nyborgerlighet. Enligt en studie från analys-företaget Kairos Future hamnar drömmen om att träffa den rätte först på sjunde plats bland amerikanska kvinnor mellan 16 och 29 år, medan den i Sverige landar redan på plats nummer 4. Dessutom pekar statistiken på att allt fler gifter sig och kanske är det just diamantringarna och parmiddagarna som gör att många singlar – trots alla andra ensamhushåll – lider lite extra. Här finns, upplever jag och flera av mina vänner, en kultur där ”par-enheten” alltid prioriteras först och där man, till skillnad från i New York, allra helst ska vara jämna par. Under hela vinterhalvåret, då hemmet tenderar att vara den sociala spelplatsen, måste många singlar i Sverige därför antingen umgås med andra singlar (men hallå, de är inte nödvändigtvis mina vänner!) eller tillbringa tid ensamma. Allt det här får mig ofta att tänka att det är som att gå på mellanstadiet och inte ha någon bästis.
– Min kompis sa att hon inte hade lika stort behov av mig när hon inlett ett förhållande, säger en journalist jag pratar med.
Den här kommentaren är tyvärr inte ovanlig, jag har flera vänner som fått höra exakt samma sak av kompisar de varit tajta med. Efter att själv ha varit med om att flera vänner spårlöst försvunnit in i tvåsamheten har jag kommit fram till att jag ger dem sex månader av egoism, sedan måste de ha tid för mig om vår vänskap ska leva vidare. Mer förståelse för den nya mannens storhet behöver man faktiskt inte ha!
Nyligen hamnade jag vid två intressanta bord i två olika delar av världen. På en brunch i New York började kvinnor som jag aldrig tidigare träffat berätta att de skulle frysa sina ägg. De ville ha barn, men inte nödvändigtvis en man. Några dagar senare var jag på ett modeevent på Kuba och satt vid ett middagsbord med kvinnor från Turkiet, Frankrike och Ukraina. Även där pratades det öppet om singelmammaskap. Det kändes modernt och exakt vad vi behöver göra 2016. För många som lever ensamma är just beslutet om barn det som skapar stress. En öppenhet i frågan gör att man känner sig mindre ensam när det gäller att komma fram till ett beslut – oavsett vad det är.
Radioproducenten Matilda Alborn delar sin tid mellan Malmö och en liten by i Frankrike och är en av de drivande krafterna bakom Längtan, ett organ som verkar för en modernare familjebildning i Sverige. Matilda tycker att hon ständigt blir påmind om att tvåsamheten är målet, men att människor blir mer öppna ju mer man pratar om att kärnfamiljen inte är allas förstahandsval eller möjlighet.
– Våga resonera familjepolitik med dig själv, var modig, är hennes råd.
Förra sommaren slutade jag att bjuda på roliga historier om amerikanska män som jag dejtar. Det var ett stort steg framåt för mig och mitt singelliv. Livet blev nämligen så mycket enklare när jag insåg att jag inte behövde bevisa att jag var på väg in i tvåsamheten. Även om jag har mobilen full av män säger jag numera nej när folk frågar om jag träffat någon. Det HÄR är mitt liv. Det kan se annorlunda ut om några veckor, men oavsett vad som händer kommer jag att fortsätta njuta av mitt liv precis som det är just nu.
Av Sofia Hedström
