Sofia Coppola i stor intervju i ELLE: "Jane Campion var en stor förebild när jag var yngre"

Av: Virginie Dolata

Foto: Andrew Durham, IBL

Klockan är två på eftermiddagen och regnet öser ner över New York. Jag har stämt träff med Sofia Coppola på en liten grekisk restaurang i Greenwich Village, men servitören säger att det inte finns någon reservation.

– Under Coppola …?

Han känner inte igen namnet.

– Virgin suicides, Marie Antoinette eller The bling ring?

Nu är han förvirrad. Hur kommer det sig att han inte känner till henne? Den första kvinnan som vunnit en Oscar för bästa originalmanus med Lost in translation. Om jag nämner hennes pappa, Francis Ford Coppola, Gudfadern? Fortfarande ingen reaktion.

– Men oroa dig inte, säger han. Jag minns folk efter vad de äter och inte vad de heter. Jag kanske känner igen henne.

Tiden går och hon syns fortfarande inte till. Har jag gått till fel ställe? Fel dag? Fel tid? Precis innan jag får panik dyker hon upp. Ensam, ingen agent eller assistent. Hon ler artigt när hon ber om ursäkt för förseningen. Under ullslipovern från Marc Jacobs har hon en Sekai-skjorta och till det svarta jeans, gummistövlar från Sorel och en Cartier-klocka. Ändå kunde hon inte hålla reda på tiden där hon satt i sitt klipprum, bara två kvarter bort, och arbetade med sin senaste film The Beguiled. Fyra år efter The bling ring, komedin A very Murray Christmas för Netflix och förra årets operadebut med La Traviata är Sofia Coppola tillbaka på vita duken med filmatiseringen av Thomas P Cullinans mörka roman från 1966. Historien utspelar sig under amerikanska inbördeskriget, en nordstatssoldat hittas sårad och tas om hand på ett flickskoleinternat i södern. Han nästlar sig in i vart och ett av de ensamma kvinnornas hjärtan och får dem att vända sig mot varandra, och till slut även mot honom själv.

– Filmen får en riktigt mörk vändning som inte går att förutse, avslöjar Coppola.

Hon beställer soppa (servitören nickar mot mig) och undrar om musiken är för hög för min inspelning.

LÄS OCKSÅ: ZARA LARSSON BERÄTTAR OM KÄRLEKEN I NY INTERVJU

The Beguilded premiärvisades i Cannes, vad be tyder festivalen för dig?

– Jag har många minnen därifrån eftersom jag var där redan som barn med min pappa. Och min första film Virgin suicides visades på Cannesfestivalen, så den utgör en stor del av min karriär. Men det är alltid läskigt att låta världen se en film efter att man har varit ensam med den så länge. Nu måste jag visa den för allmänheten, men det är spännande också. Det är helt fantastiskt att se film på den biografen. När jag satt med i juryn (2014) var det en otrolig upplevelse att få se film hela dagarna där!

Filmen bygger på en roman som redan filmatiserats. Hur bestämde du dig för att ta dig an just den?

– Min produktionsdesigner, Ann Ross, ringde och sa att jag borde se The Beguiled och att jag borde göra en egen version på den. Jag tänkte aldrig att jag skulle göra en re-make, men jag såg den och historien liksom satte spår i mig. Sedan läste jag boken och kom på att det skulle vara intressant att göra filmen ur kvinnornas perspektiv. Berättelsen handlar mycket om kraftfältet mellan man och kvinna, som ju är ett evigt och universellt tema.

Och ganska aktuellt?

– Ja, det är ett rätt hett ämne just nu! Inte när vi började filma, men under tiden pågick valrörelsen och allt det där. Så det är ett väldigt laddat ämne.

Definierar du dig själv som feminist?

– Det känns som att ordet används så mycket nu för tiden, och på ett laddat sätt. Men jag anser självklart att alla människor ska ha samma rättigheter och hoppas att jag bidrar i den diskussionen. Jag har en kvinnlig rollista med starka karaktärer. Det är viktigt med fler kvinnliga infallsvinklar i konst- och filmvärlden.

Tror du att din publik är övervägande kvinnlig?

– Nej, jag vet inte. Kanske både och. Jag tänker mer på det jag vill förmedla, som ju är ur ett kvinnligt perspektiv. Och sådana är i minoritet jämfört med de manliga perspektiven. Jag tycker det är viktigt att olika röster representeras inom alla områden.

Vilka kvinnor inspirerar dig?

– Jane Campion var en stor förebild när jag var yngre. Jag var omringad av så många manliga regissörer och att se henne göra de där starka filmerna ur sitt kvinnliga perspektiv gjorde starkt intryck på mig.

LÄS OCKSÅ: THE CARDIGANS I STOR INTERVJU: VÅR BÄSTA TID ÄR NU

Valde du eller en castingansvarig Colin Farrell?

– Kvinnorna hade jag i åtanke redan när jag skrev manus. Jag föreställde mig Nicole, som jag inte hade jobbat med förut, och Kirsten (Dunst) och Elle (Fanning), men sedan samarbetade jag med mina castingagenter och de hjälpte mig att hitta Colin. Jag skulle inte ha gjort det själv. Jag var osäker på vem mannen skulle vara. Men när jag träffade honom tänkte jag: ”Åh, han är perfekt … han är så karismatisk.” Han har något djuriskt över sig, vilket var nödvändigt för karaktären. Och han är väldigt maskulin, ett drag som behövdes i kontrast till de väldigt feminina kvinnorna.

Som Elle Fanning. Du har känt henne sedan hon var liten … 2010 gjorde ni Somewhere.

– Hon var elva! Hon är samma tjej nu som då. Så rolig och energisk. Jag känner mig lite stolt över henne. Beguiled var hennes första film utan förkläde. Jag har med många unga tjejer i den här filmen (Angourie Rice, som spelar Ryan Goslings dotter i The nice guys och Oona Laurence, Jake Gyllenhaals dotter i Southpaw), så jag är lite beskyddande mot dem. Som en mamma. Jag vet inte om jag alltid varit sådan. Kanske mer sedan jag fick barn.

Hur lång tid tog det att göra The Beguiled?

– Vi filmade i New Orleans under några månader på hösten, först i stan och sedan på en gammal plan- tage. Det är väldigt vackert och exotiskt i södern. Och kulturen är helt annorlunda. Inspelningarna blev klara i december och i januari fortsatte mitt team och jag till Los Angeles för att göra reklamfilmen för Cartier. Det var som en återträff.

Du verkar vara trofast mot dina medarbetare?

– Det är tryggt med de som är insatta, att inte behöva förklara allt hela tiden. Mitt team vet vad jag gillar så det är trevligt att jobba på det sättet.

De vet också vad du inte gillar …

– Ja, det underlättar. För mig är det viktigt att få till den stil och kvalitet som jag förväntat mig, det gäller även reklamjobb.

Har du samma metoder för reklam och långfilm?

– Det är annorlunda på grund av att det är mer abstrakt. Och man har inte samma förhållningsregler som inom spelfilm, med en intrig och en story. Med film är en stor del matematisk, som dialogen. Det är betydligt friare att göra reklam som bara ska framkalla en känsla och vara, i bästa fall, vacker.

LÄS OCKSÅ: EMMA STONE I STOR INTERVJU OM MOTGÅNGARNA MED PSYKISK HÄLSA

Hur jobbade du kreativt med Cartierfilmen?

– Musiken är viktig, jag började med den. Jag föreställde mig någon sorts Giorgio Moroder-liknande musik, då kom bilderna. Jag tänkte på coola kvinnor från 1980-talet när klockan lanserades, som Lauren Hutton i American Gigolo. Jag tänkte på en perfekt dag i livet för en Panthere-klocka. En fantasi om Panthere-kvinnan som är sexig och glamourös. Cartier är lekfullt, det ville jag få fram. Vissa kampanjer är sexiga och seriösa men ser inte så kul ut. Jag tycker att saker som exklusiva klockor ska vara roliga och dekadenta.

Hur upptäckte du Courtney Eaton och systrarna Sudano som är med i reklamen?

– Jag träffar många unga skådespelerskor när jag castar och Courtney, som gjorde Mad Max: Fury road, hade jag tänkt på ett tag. Hon är en bra kombination av söt och sexig, och väldigt naturlig. Systrarna Sudano, Donna Summers döttrar, träffade jag genom vänner i Paris. Brooklyn är skådespelerska och Amanda är sångerska. De är väldigt roliga.

Du har själv två döttrar, Romy, 10, och Cosima, 7, betyder arv något för dig? Att lämna vidare något materiellt eller andligt till dem?

– Definitivt. Jag vill föra vidare mina värderingar och försöker vara en god förebild. Och om jag köper något värdefullt så kan döttrarna få det sen. Eftersom de är två måste jag se till att det blir rättvist.

Fick du själv något värdefullt av dina föräldrar?

– Ja, jag fick en klocka när jag gick ut high school som jag fortfarande har kvar. Fast jag bär den inte så ofta. Förut brukade jag ge mig själv en present efter att jag gjort klart en film, men nu när jag har barn gör jag inte det längre. När jag blev klar med Marie Antoinette köpte jag en Cartier-klocka. Faktum är att jag alltid gillat det Cartier representerar. Det skulle vara svårt för mig att göra reklam för en produkt som jag inte tycker om. Jag lägger ner själ och hjärta i allt jag gör.

Du har italienskt påbrå, bor i New York och Paris och reser världen runt. Vad finns kvar av dina italienska rötter och vad har du lärt av amerikaner och fransmän?

– Jag är glad över att ha tillgång till så många kulturer. En stor del av den italiensk-amerikanska kulturen går ut på att äta tillsammans, familjen är viktig och att ägna tid åt varandra. Vi växte upp med det och jag har det fortfarande i mig. Jag hoppas att mina barn också får det med sig. Vi reste mycket när jag var barn. Så jag är van vid det.

Pratar du italienska, engelska och franska?

– Jag förstår lite franska men pratar inte bra. Jag lärde mig aldrig italienska för mamma är inte därifrån, vi pratade engelska. Mina döttrar pratar både franska och engelska. Den yngsta lite mindre för hon är i USA mer, men min mans familj bor i Frankrike (hon är gift med musikern Thomas Mars, sångare i Phoenix, sedan 2011). Både min mans familj och min pappa är vinproducenter, så vi har den samhörigheten. Jag lär mig mycket av att bo i Paris. Folk är inte så stressade, de tycker om att ta tid på sig.

Som att äta lunch i två timmar …

– Exakt! Det gillar jag! Och de byter om till middagen, det brukar inte amerikaner göra så ofta. Så det finns saker jag gillar med varje kultur. Och jag känner mig hemma i Paris.

Tycker du om att laga mat?

– Jag är ingen vidare kock. Det går inte som på räls, men nu när jag har barn så försöker jag få till det. Jag har alltid haft problem med att laga italiensk mat och eftersom jag är italiensk så borde jag kunna det. Men jag älskar att äta den. Pappa är en helt fantastisk kock! Det är väldigt lätt för honom.

Äter du ekologiskt eller vegetariskt, glutenfritt …?

– Jag har inga regler men jag tycker om kvalitet. Ingen skräpmat.

Vad tror du är hemligheten bakom ett långvarigt förhållande?

– Min pappa sa alltid ”integritet”. Att ge varandra utrymme. Min man och jag har ett distansförhållande eftersom vi båda reser och arbetar med olika saker, så när vi ses har vi mycket att dela med varandra. Ibland är det skönt att vara ifrån ett tag.

Du har utsetts till bäst klädda kvinna flera gånger av olika magasin. Hur ser du på det?

– Jag blir alltid lika överraskad, jag ser inte mig själv på det sättet. Jag älskar mode och uppskattar det verkligen, men lägger inte ner särskilt mycket tid på att välja kläder. Men när jag måste gå på en premiär eller någon jobbgrej anstränger jag mig.

LÄS OCKSÅ: 9 SKÖNHETSFRÅGOR TILL CANDICE SWANEPOL

Vilka kvinnor har inspirerat dig rent stilmässigt?

– Den franska skådespelerskan Aurore Clément. Hon var som en faster till mig, för hennes man var min pappas produktionsdesigner, så jag växte upp med henne. Enligt mig var hon alltid väldigt chic. Hon och Carole Bouquet. Båda var vänner till mina föräldrar och jag såg dem som själva sinnebilden av en sofistikerad europeisk kvinna. Jag tyckte alltid att Aurore var så snygg, för hon brukade klä sig väldigt minimalistiskt i en vit herrskjorta, nu är det inte så ovanligt men det var det då.

Anser du att fransyskor har mer stil?

– För amerikanskor vilar en sorts mystik över franska kvinnor. De verkar ha en annan känsla för mode och skönhet jämfört med amerikaner. De klär upp sig mer i Paris. Man ser inte folk i träningskläder på gatorna. Här däremot har träningskläder verkligen blivit ett problem. Det finns ett europeiskt förhållningssätt och för mig är det en sorts exotisk glamour, det kanske beror på att jag växte upp i Kalifornien och där är det helt annorlunda.

Vad vill du ha från säsongens kollektioner?

– Jag har suttit i mitt mörka lilla klipprum så länge, så jag har ingen aning. Jag ser bara fram emot våren och att kunna ta mig ut och upptäcka världen igen. Det är som att komma ut ur en kokong.Hursom helst så gillar jag typ att ha en uniform. När jag jobbar klär jag mig i svarta jeans och skjortor från Charvet nästan varje dag, så jag slipper tänka på det. Sist jag var i Paris gick jag till Didier Ludot och köpte en knallrosa Chaneljacka från 90-talet. Den ska sys om, men jag längtar tills det blir varmt så jag kan ha min rosa Chaneljacka. Annars har jag inte tänkt så mycket på det.

Har du någonsin funderat på att jobba med mode?

– Som barn ville jag vara som Diana Vreeland och vara chefredaktör på ett modemagasin. Jag var jätteintresserad av mode och mina föräldrar uppmuntrade det. De ordnade en praktikplats åt mig på Chanel, tack vare Carole Bouquet. Där träffade jag Victoire De Castellane när jag var 15 och jag tyckte hon var så rolig med sina Musse Pigg-öron. Och Gilles (Dufour) och Karl (Lagerfeld) var så snälla mot mig. Jag träffade honom för inte så länge sedan på visningen och han är så gullig. Han berättar alltid hur mycket han tycker om mina filmer.

Vad har du för projekt framöver?

– Alltså, jag vet inte. Jag har jobbat så intensivt med det här så jag ser verkligen fram emot att bli klar nu i sommar, att ta en liten paus och få ett liv igen. Och sen börja fundera på att börja om och göra samma sak igen … När man har avslutat ett projekt känns det som att jag aldrig någonsin ska kunna göra det igen! Det är för jobbigt. Men efter ett tag börjar jag förmodligen på något nytt, jag vet bara inte vad än. Jag behöver en viloperiod för att hämta andan.

När vår lunch är slut och Coppola lämnar restaurangen kommer servitören tillbaka till bordet.

– Självklart känner jag igen henne, säger han. Hon är soppdamen. Hon beställer alltid bara en soppa!