Specialistläkaren Manar Radif om att behandla coronapatienter
I det stora, svala rummet på intermediärvårdsavdelningen på St Görans sjukhus är alla sängar fyllda av patienter som alla har samma diagnos: Covid-19. Vissa är medtagna och har svårt att andas, andra är knappt påverkade alls. Läkarna som undersöker dem bär skyddsutrustning och patienterna ser bara deras ögon ovanför munskydden. En man i 65-årsåldern sitter upp i sängen med sin mobiltelefon och känner sig inte lika sjuk längre, den här dagen har varit bättre än den förra. Men Manar Radif, som är specialistläkare på akutmedicinkliniken, ser att syresättningen är låg. Väldigt låg. Så låg att han inte borde vara vid medvetande och värdena tyder på att utvecklingen går åt fel håll. Snart måste hon berätta för honom att det inte finns något mer de kan göra.
– Normalt sett, när någon ligger för döden, brukar den personen vara omtöcknad och det är en process där de försvinner mer och mer. Det är förväntat och vi vet hur vi ska hantera det. De här patienterna kan sitta vakna. De har väldigt påverkade värden, men är helt med. Att ta det samtalet med någon som inte känner sig så sjuk och som nyss hade 20–25 år kvar att leva är oerhört tufft, säger Manar Radif.
Att dessutom göra det bakom ansiktsmask, visir och långa skyddsförkläden gör det inte lättare.
– Det blir en helt annan kontakt och det är en utmaning att fortsätta vara mänsklig trots att patienterna inte kan se ens ansikte och att man inte får röra vid dem.
I vanliga fall brukar hon som läkare kunna lita på sin kliniska blick, sin erfarenhet och sin inlärda kunskap. Nu har allt det som vetenskapen tidigare känt till om virus satts ur spel.
– Läkaryrket är ju ett yrke där man blir bättre med åren. Det bygger mycket på erfarenhet och vi har vissa naturlagar att förhålla oss till. Den här processen har varit ödmjukande. Vi måste inse att vi inte kan det här och vi måste lära oss. Det är en stor osäkerhet och vi ifrågasätter oss själva och våra beslut på ett annat sätt nu. Det är mentalt väldigt tufft. Och det finns ingen annan som har svaren som vi söker.
Tog prover på tidiga covid-19-patienter i Sverige
Hon tog själv proverna – utan skyddsutrustning – på en av de första covid-19-patienterna i Sverige som inte kunde smittspåras till någon som varit utomlands. Det var den 8 mars och när hennes kollega ringde mitt i natten och talade om att patienten hade testat positivt för det nya coronaviruset insåg hon att vi hade samhällssmitta i Sverige.
– Då var det mycket olika känslor. Dels att det här kommer att påverka hela samhället, vi hade ingen aning om vart det skulle ta vägen och hade sett skräckbilderna från Italien. Jag var också orolig för att själv smittas och bli svårt sjuk. Och för att sprida smitta till kollegor och familj utan att veta om det …
Sedan förändrades hennes arbetsliv snabbt och efter några veckor hade hon bara coronapatienter på de olika avdelningar hon arbetar på. Svårt sjuka människor som alla led av en sjukdom som ingen visste särskilt mycket om. Det nya coronaviruset beter sig inte som andra virus och de drabbades allmäntillstånd säger ibland ganska lite om hur de egentligen mår. Manar Radif säger att det även försvårar situationen för de anhöriga, som ofta inte hinner ta farväl.
– Jag minns speciellt en patient i 60-årsåldern. Han hade haft ett väldigt bra liv och blev sjuk, och det gick så otroligt fort med försämringen. Vi hann inte riktigt hänga med i alla svängar och de anhöriga kunde inte vara med och ta farväl. De kom in efteråt och var förstås extremt ledsna. Det har varit många sådana fall, men just det berörde mig väldigt mycket. De anhöriga var jämngamla med mig, så jag identifierade väl mig på något sätt med just det fallet … Det gick så fort.
Hur länge coronapandemin kommer att pågå vet ingen i nuläget så det är viktigt att de som arbetar på sjukhusen får återhämtning och vila mellan arbetspassen. Manar Radif försöker träna ett par gånger i veckan och sova ordentligt och äta ordentligt, för att kroppen ska orka. I vanliga fall när hon arbetar mycket brukar hon återhämta sig mentalt genom att göra roliga saker på fritiden, men nu är det mesta utom räckhåll.
– Hade vi vetat att vi skulle göra det här i fyra månader, då hade vi nog bara kavlat upp ärmarna och kört på. Men vi har ingen aning om hur länge det här ska pågå. Då blir det viktigt att hitta en hållbar situation i kaoset.
Berättar om vårens ljusglimtar trots allt mörker
Trots allt mörker, svåra samtal och tuffa utmaningar har Manar Radif upplevt mycket fint under våren också. Det finns ljusglimtar och samarbetet inom vården är en av dem. Att många specialistläkare, sjuksköterskor och undersköterskor har bytt avdelningar för att stötta upp där det behövs – och att samhörigheten inom kliniken och i läkargruppen har blivit starkare. Hon tror att det kommer att påverka vården även i framtiden.
– Alla frågar varandra om saker på ett helt annat sätt nu. Vi är ödmjuka inför att vi inte vet så mycket och det har öppnat upp för mycket diskussioner. Vi har haft krishanteringssamtal för gruppen och det har varit väldigt bra att se hur det här har påverkat andra, även väldigt erfarna kollegor. Det finns en enorm mänsklighet, trots all misär.
FAKTA
Namn: Manar Radif
Ålder: 35 år.
Yrke: Specialistläkare i akutmedicin.
Bor: Stockholm.
Familj: Föräldrar och syskon.
Roll under pandemin: Har mött och behandlat patienter med covid-19 sedan de första fallen upptäcktes i Stockholm i början av mars.
Av: Helena Skoog
Foto: Emma Svensson
LÄS MER:
Entreprenören Sofia om att starta begravningsbyrå under pandemin
Lisa Peterson Berger tillverkar skyddsutrustning till vårdpersonal under coronakrisen
Emma Frans vill förändra hur vi ser på epidemiologer
