Supermodellen Frida Gustavsson i exklusiv intervju med ELLE
Ena dagen gick hon på Diors catwalk i coutureklänning, plåtades för italienska Vogues omslag, frontade Maybellines kampanj … Nästa låg hon under täcket hemma i sängen, utbränd och deprimerad. Oförmögen att göra någonting.
Det glimrande glamourösa supermodellivet där svenska Frida Gustavsson spelade huvudrollen i över 10 år hade en baksida. Nu börjar hon ett nytt liv, och en helt ny karriär – som skådespelare.
Frida Gustavsson om att få leva ut sin dröm
– Tänk om jag hade vetat det när jag grät mig själv till sömns som barn. Jag blir tårögd när jag tänker på det. Tänk om jag hade vetat att en dag kommer jag att leva min dröm. Jag trodde aldrig att man kunde få börja om så här. Jag spelar huvudrollen i en film! Jag får bo i min drömlägenhet. Nu har jag lyckats och det är underbart.
Vi träffas på restaurang Brillo i Stockholm. Frida kommer lite sent efter att ha letat efter sin förrymda katt som smitit ut på trapphusäventyr. Hon har kornblå Rodebjerkostym, tunna guldsmycken och en liten vinröd vintageväska från Gucci. Hon ler stort. Äntligen mår hon bra.
Just nu njuter hon av lite ledighet mellan film- och teveinspelningar. Närmast aktuell är hennes debut i svenska långfilmen Eld & lågor där hon spelar Ninni, dottern till en nöjesfältsägare.
Ninni har både en glittrig och en mörk sida. Hur mycket av hennes personlighet hittade du i din egen?
– När jag läste manuset var det så mycket i berättelsen som jag kände att jag visste. Hennes ensamhet i hur hon ser världen, ensamheten i att alltid känna sig annorlunda och alltid ha en roll att passa in i. Det finns något oerhört ensamt i att vara en idoliserad och idealiserad person. Jag var så ung när jag började jobba. Det gick så snabbt, och det gick så bra. Jag blev tvungen att skapa en persona, supermodellen Frida som flög jorden runt. Ingen i min ålder levde så. Jag blev distanserad från mig själv. På insidan var jag inte den som andra såg. Jag var alltid en outsider i skolan och när jag växte upp.
Frida växte upp i Stockholmsförorten Hässelby i en sportig familj. Pappa var handbollsmålvakt, mamma älskade Friskis & svettis-gympa, bröderna spelade bandy och pingis på elitnivå, Frida friidrottade på elitnivå, hela familjen spelade fotboll.
– När jag upptäckte konst och litteratur gjorde jag revolt mot allt det där. Jag kände att det fanns en annan värld för mig.
Hur var din barndom?
– Jag hade väldigt lätt för mig och började skolan ett år tidigare. Jag var skör men också lillgammal. Kunde allt, var längre än alla, hade alltid alla rätt på proven. Men jag var inte intresserad av samma saker som de andra. Jag stack ut. Det var dubbelt. Det gick inte en dag utan att någon kommenterade min längd. Jag blev så trött på min kropp som alla skulle tycka något om. Jag önskade bara att jag skulle ha en bästis, att någon kille skulle bli kär i mig. Men jag var ensam. Jag tyckte att jag var spinkig och ful och inte hade några bröst. Jag drömde om att se ut som den snyggaste tjejen i klassen. Det har tagit år av terapi för att landa i allt. Jag jobbade så mycket från att jag var 13 att jag inte minns någonting. Allt bara svischade förbi.
Blev upptäckt som modell som 13-åring
När Frida blev upptäckt som modell som 13-åring och började jobba öppnades en ny värld för henne. En värld hon inte tvekade en sekund att kasta sig in i – föräldrarna gick igenom en skilsmässa och Frida tyckte att det var jobbigt hemma.
– Jag kände att jag inte passade in någonstans. Men så träffade jag stylisten Robert Rydberg, det förändrade allt. Han visade att man själv kunde skapa det liv man ville ha. Det var fantastiskt för mig att upptäcka att det inte var som i skolan där bara de coola, snygga och perfekta fick vara med. Här var jag välkommen som den jag var. Det gav mig självförtroende.
Frida var bara i skolan fyra dagar under åren på modegymnasiet S:t Martins i Sundbyberg. Resten läste hon på distans enligt en individuell läroplan som skolverket upprättade för att hon skulle kunna jobba.
– Jag minns hur jag klev in i klassrummet i hatt, cape, skinnbyxor och 12 centimeter höga platåknästövlar från Rick Owens. Jag skulle sy en toile och sedan åka vidare till modeveckorna.
Hur många förstod att du var någon helt annan under ytan?
– Jag jobbade ju hela tiden, var nästan aldrig hemma. När jag väl kom hem en vecka för att ta studenten eller fira jul sov jag flera dagar i sträck, sedan åkte jag tillbaka till Japan eller var jag nu skulle jobba. Det var inte många som märkte hur jag hade det.
Blev du behandlad som äldre än du var?
– Ja! Robert Rydberg som också är jättelång tipsade mig om Långboken. Den handlar om psykologin i att man som barn ser upp på sin förälder i förtroende och att man som lång person får ett annorlunda bemötande. Folk förväntar sig mer av en.
Som 16-åring fick Frida sitt första jobb för amerikanska Vogue. Hon ringde innan till modechefen Grace Coddington och frågade om temat på fotograferingen för att kunna förbereda sig. Det var bysantinsk dans.
– Jag satt uppe hela natten och lärde mig allt om bysantinsk dans. På plåtningen insåg jag att alla inte jobbar så, de sa att jag var speciell. Jag förstod redan då att mode inte bara handlar om att göra en bild eller att vara snygg, utan att det var ett samarbete. Men det tog ändå flera år för mig att våga lita på att jag kunde vara modell. Att jobba med Steven Meisel, göra en Pradakampanj … jag låg i mitt lilla rum och kunde inte somna på kvällarna, såg framför mig hur jag skulle komma till plåtningen och det skulle visa sig att de hade bokat fel person och hur pinsamt det skulle bli.
Hur var det att börja jobba så tidigt?
– I efterhand har jag funderat en del på mitt liv. Skulle jag verkligen ha flyttat hemifrån när jag var 15 år? Jag var visserligen van att åka på träningsläger själv med friidrotten. Men jag flydde också hemifrån eftersom allt var så jobbigt när mina föräldrar skilde sig. De gjorde allt för det bästa men det var tufft att se de två människor man sett upp till hela livet gå sönder. Nu när jag själv har gått igenom en skilsmässa, utan barn, vet jag hur hemskt det är. Man skäms, både inför sig själv, sin partner och alla runt omkring. Det var tungt att se mina föräldrar så ledsna och då öppnade sig en gyllene port: Åk ut i världen och se vad som händer. Men jag upplevde många situationer som inte en 15-åring ska behöva utstå. Modebranschen ligger extremt efter när det gäller hur man behandlar unga. När jag var 15 och började gå visningar minns jag hur äckligt det var att tvingas byta om medan 55-åriga män gick runt och filmade. Ingenstans var man ifred, det förväntades att man skulle stå där naken i en hudfärgad stringtrosa fast de flesta aldrig ens hade haft sex.
Hur klarade du det?
– Jag vågade inte säga ifrån. Som ung modell är man maktlös. Man kan inte säga att man inte vill. Då skickar de hem en, ringer ens agent och man får stämpeln som besvärlig och får inga jobb. Man ska pleasa, plåtas utomhus i iskyla och byta om bakom en handduk mitt på gatan. Unga personer jobbar gratis på visningar, sliter som assistenter. Jag är förvånad över att det inte har blivit större debatt om det här i modevärlden.
Du blev deprimerad.
– Ja, det var jättetufft. Första gången hände det när jag flyttade hem från New York. Jag såg mig själv i spegeln men förstod inte att det var jag. Jag hade blivit modell-Frida som person, det var fruktansvärt. En enorm kris. Jag blev sjukskriven och gick i terapi flera gånger i veckan. Jag låg i sängen och läste böcker, försökte existera. Sedan började jag jobba igen alldeles för tidigt i samma höga tempo, då hände det igen. Och sedan ytterligare en gång fast mycket värre. Då kände jag att jag inte skulle orka leva om jag skulle hålla på så där. Jag var tvungen att tänka om. Ge plats för att bara vara. Det var som posttraumatisk stress, jag behövde komma fram till vem jag var, vad som var viktigt, hur min vardag skulle se ut och vilka relationer jag skulle ha.
Hur har du hanterat relationer?
– Jag har haft svårt att släppa in människor. Och det har varit svårt att träffa någon som accepterar min självständighet både jobbmässigt och ekonomiskt. Det skrämmer många män och det har skapat problem i flera av mina tidigare relationer. Det sticker även i utomstående människors ögon när man är en oberoende feminist. Jag får fortfarande dödshot varje vecka på sociala medier.
Nu har du hittat kärleken?
– Ja. När vi började träffas blev vi båda knockade. Wow, är det så här det är att vara kär? Vi har det verkligen jättebra. Han är väldigt fin.
Hur hittade du tillbaka till dig själv?
– Jag började rida på Djurgårdens ryttarklubb. Jag gick upp varje morgon, tog på ridbyxor, gummistövlar och åkte till stallet 07 för att utfodra hästarna. Det var underbart. Jag insåg att jag skulle jobba mindre, börja plugga, ha ett privatliv. Ha en fast punkt, rutiner. Sänka tempot. Jag kom fram till vad jag behövde. Att jag inte ville jobba som modell längre. Att jag ville bli skådespelare. Att jag vill bo i Sverige. Ha mer tid med familj och vänner. Tid att läsa, få klippa mig när jag vill eller tatuera mig! Ta tillbaka makten över mig själv.
Du köpte en egen häst.
– Ja, Hannibal. Att rida har förändrat mitt liv. Gjort mig till en mycket bättre människa. Man blir ödmjuk och lär sig att vara närvarande. Sorgligt nog blev min häst sjuk och vi blev tvungna att ta bort honom. Det var fruktansvärt.
”Hur coolt det är att jag inte försökte passa in”
Du fick revansch mot dina mobbare, det får ju inte alla. Har du något tips till unga människor som är utsatta?
– Om jag hade kunnat säga någonting till mig själv då hade det varit att i slutändan kommer du att älska att du är annorlunda, mer än du hade tyckt om dig själv ifall du hade anpassat dig. Jag var som jag var. Nu kan jag se tillbaka och tänka hur coolt det är att jag inte försökte passa in.
Beskriv din stil.
– Robert Rydberg kallar min stil slutty tanty. Jag har alltid gillat kostymer och maskulina attribut. Jag har mycket kostymbyxor, skjortor, kavajer, herrskor.
Hur stor är din garderob?
– Den har varit enorm. Men jag säljer av mycket, det skulle bli ohållbart annars. Man behöver inte 40 kavajer. Nu har jag 30, haha.
Något plagg du aldrig kommer att göra dig av med?
– En klänning som Marc Jacobs sydde åt mig i present. Och några klänningar jag fått av Gaultier och Galliano och en Chanelväska med monogram som jag fått av Karl Lagerfeld.
Hur är alla modeikonerna?
– De är trevliga när du är intressant. Sedan finns de som är riktiga personer, som har bemött mig som en människa. Jean Paul Gaultier och John Galliano till exempel. Annars är sanningen att är man het drar alla i en. När man inte är het längre är det ingen som vill ta i en med tång.
Ditt livs minst glamourösa ögonblick?
– Bikiniplåtning, januari, Meatpacking district, snö. Att inte bli sedd som en människa. Att ingen tror att man fryser eller behöver äta.
Ditt livs mest glamourösa ögonblick?
– När jag flög privatjet med John Galliano till Shanghai för att gå på en butiksöppning. Och när jag gjorde en Marc Jacobs-kampanj och bodde en vecka på lyxhotellet La Posta Vecchia utanför Rom med fotografen Juergen Teller. De hade hyrt in en Michelinkock som lagade all mat och vi jobbade två timmar per dag, sedan låg vi vid poolen resten av tiden. Allt jag har fått göra med Paul Gaultier och Galliano har varit betydelsefullt. Jag har gått Diors couturevisning i en klänning som tog 800 timmar att sy.
Vad tänker du om ditt liv nu?
– Just nu är mitt liv perfekt. Jag får jobba med min dröm och lär mig nya saker varje dag. Jag vill bara fortsätta skådespela, rida och ta hand om mig själv. Jag har aldrig mått så bra som nu. Jag är lycklig.
Hon sitter tyst en lång stund och funderar.
– Jag har fått göra så mycket häftiga saker. Ändå har jag fortfarande dåligt självförtroende. Har man fått inpräntat i sig under uppväxten att man är lite konstig så går inte det över bara för att man blir supermodell. Och det blir inte bättre av att man stöter på folk i modebranschen som vänder ryggen till när man berättar att man varit utbränd. Vi måste bli bättre på att prata om sådant. Fler berättelser måste få plats, inte bara framgångshistorierna. Min resa har varit fantastisk och jag är otrolig tacksam, men det har inte varit gratis. Bara för att jag sitter här i dag betyder inte det att alla sår är läkta. Det jobbar jag med varje dag. Det är ett livslångt projekt att lära sig att vakna varje morgon och tycka om sig själv. 
Namn: Frida Gustavsson.
Ålder: 25 år.
Familj: Sambon Marcel Engdahl och två katter.
Aktuell: Spelar huvudrollen i filmen Eld & lågor, dessutom syns hon snart i SVT–serien Dröm.
Följ: @fridargustavsson
Stylist: Robert Rydberg/Linkdetails
Fotograf: Elisabeth Toll/Lundlund
Makeupartist: Josefina Zarmén/Linkdetails
Hårstylist: Erika Svedjevik/Linkdetails
Modell: Frida Gustavsson/Stockholmsgruppen
Stylistassistenter: Anna Sundelin & Sara Jeminen
Fotografassistent: Charli Ljung
Set design: Agnès Rosa Beckman
Tack till: Geco, Trendgruppen, Mimou & Royal Copenhagen
