Sverrir Gudnasson: "När jag växte upp på Island kände jag att jag hade en kraft"

Han är en av landets mest anlitade – och bästa! – skådespelare, men ändå något av en doldis. ELLEs Maja Persson träffade dubbelt bioaktuelle Sverrir Gudnason.

KORT OM SVERRIR

Namn: Sverrir Gudnason.

Född: 1978 i Lund.

Bor: Vasastan i Stockholm.

Familj: Döttrarna Salka, 10, Sisi, 8, och Blanka, 2. De två äldsta med Emelie Uggla, och den yngsta med skådespelaren Josefin Ljungman.

Karriär: Har medverkat i 53 filmer och tv-serier! Nästa projekt är Den allvarsamma leken i regi av Pernilla August.

Aktuell: I filmatiseringen av Klas Östergrens roman Gentlemen och i Jens Östbergs Flugparken.

Sverrir Gudnasons hår ligger i stora tussar på betonggolvet. Vi är i en fotostudio i en söderförort till Stockholm, och hårstylisten har fått plocka fram saxen för att trimma lite. Sverrir tycker att det är ganska skönt.

– På filminspelningar blir det aldrig riktigt ordentligt gjort. Det är mycket nödlösningar, man klipper av en bit hår som sticker fram under någon keps, säger han.

I det korta håret och herrskjortan ser Sverrir mycket proprare ut än när jag har sett honom i Stockholm på senare år. Då har hans hår varit längre, ansiktet smalare. Jag gissar att det beror på hans rollfigur i filmatiseringen av Klas Östergrens kultbok Gentlemen. I filmen, som har premiär den 5 december, spelar Sverrir den ena halvan av det excentriska brödraparet Morgan – underbarns-poeten Leo som plötsligt dyker upp igen efter en lång och mystisk frånvaro.

Leo Morgan har lång rock och långt, stripigt hår, så kanske är det ingredienser till den rollfiguren som jag sett hos Sverrir. Han gillar nämligen att för-bereda sig länge för roller, inte minst stilmässigt.

– Ju längre tid jag har att jobba på en roll, desto bättre tycker jag att det blir. Då kan jag se detaljer på tv eller hos människor och få en liten idé för varje del i filmen. Och till slut har jag fyllt rollen med en massa ögonblick. Samma sak gäller för hur karaktären ser ut – det hjälper väldigt mycket att hitta rätt look.

Kläder kan verkligen påverka en starkt.

– Ja, du vet om man köper en ny jacka – den kan vara begagnad, men man bär den på ett sätt så att folk frågar om man har ny jacka, även om man inte har träffat dem på tre år. Det handlar om dig och inte jackan. Kläder gör mycket för känslan, och det hjälper en som skådis.

I fotostudions högtalare spelas en låtlista han har tagit med sig, Velvet Underground varvas med Cat Power medan blixtarna går av.

Sverrir berättar att Gentlemen till stor del spelades in i Litauen. De flesta kulisserna skapades i en gammal baskethall från öststatstiden.

– På parkeringen utanför byggde de upp ett helt kvarter av Hornsgatan, berättar han.

Gentlemen utspelar i ett stockholmskt 1940- till 70-tal. Och finns det något man förknippar Sverrir Gudnason med är det väl just dramatiska dokument över svunna tider.

Hans genombrott kom i Upp till kamp, Mikael Marcimains svartvita tv-miniserie med manus av Peter Birro, från ett Göteborg under tiden då rockigt 1960-tal blev politiskt 1970-tal. I filmen Call girl, om den svenska bordellhärvan i slutet av 1970-talet, gjorde han en liten roll som inte var inskriven i manus från början utan improviserades fram på plats. Och i Monica Z, som återskapade 1950-talets nattliv, spelade han jazzdrottningens man, Sture Åkerberg. För den rollen fick han en Guldbagge. På nätet finns ett klipp från prisutdelningen på Cirkus i Stockholm i början av året. Galan är över, och Sverrir blir fotograferad tillsammans med Edda Magnason, som också vunnit pris för sin roll som Monica Zetterlund. När reportrarna småpratar med filmparet lyser Edda upp, medan Sverrir mest ser ut att vilja försvinna.

Kanske är det den kluvna inställningen till uppmärksamhet som har gjort att Sverrir Gudnason – trots många roller i stora svenska filmer – aldrig blivit någon folkkär stjärna som känns igen överallt. Själv verkar han tacksam över att det inte har gått för fort.

– Om man blir megastor efter sin första film och alla bara sliter i en … Jag tror att det kan vara svårt att handskas med. För mig har det kommit väldigt sakta. Och det hjälper att ha barn. När jag kommer hem från en filminspelning skiter de fullständigt i vad jag har gjort.

Sverrir, som är 36 nu, har tre döttrar: Salka som är tio, Sisi som är åtta och Blanka som är två. I Sverrirs lägenhet i Vasastan bor ingen av de två olika mammorna, men döttrarna bor där varannan vecka.

Vissa tycker att det är bättre att vara separerad och ha barnen på egen hand.

– Det funkar bra. Det är klart att man har hjälp av varandra när man är två. Men samtidigt måste man komma överens om hur man ska ha det tillsammans, och det kan ju vara lite knepigt också. Jag tror att jag och döttrarna har en bättre relation än vad vi skulle ha haft om vi bodde ihop hela tiden. Jag åker med till fotbollsträningen, men jag får också göra tofsar i håret.

Plåtningen är över, och på vägen mot tunnelbanan stöter vi på barnens lärare i isländska. Sverrir berättar att han har varit noga med att bara prata sitt modersmål med döttrarna, så att de ska ha båda språken nära.

Sverrir Gudnason föddes i Lund, men växte upp på Island fram tills han var 15 år. Då flyttade familjen tillbaka till Sverige, och Sverrir fick börja skolan i Tyresö utanför Stockholm.

– Isländska är det språk som är mest likt det fornnordiska, säger han när vi är på väg ner i tunnelbanan.

I början förstod jag mer av det som var skrivet på de där kalvskinnen på museibesöken med klassen än vad jag förstod i den svenska skolan.

Han hittade teatern tidigt, och som elvaåring spelade han huvudrollen i nobelprisvinnaren Halldór Laxness Världens ljus på Reykjaviks stadsteater.

Hur har du förändrats sedan den där första rollen?

– Alltså, när jag tänker tillbaka på när jag var barn tycker jag inte att jag har förändrats någonting. Det känns som om jag, när jag var liten och tittade på folk, såg dem med samma blick som nu. Men jag tror att jag har lugnat mig lite. När jag var yngre var jag väldigt på, jag var överallt och pratade mycket och tog mycket plats. Nu har jag inte samma behov av det.

Är det skönt eller lite sorgligt?

– Ibland är det skönt, men ibland skulle man vilja ha mer av den där energin.

Det kan vara svårare att frammana entusiasm inför saker när man är äldre.

– Ja, det vi gör har vi hållit på med så mycket nu. Men skulle vi plötsligt mata sälar skulle vi inte vara så blasé!

Hur gammal han än blir har Sverrir något pojkigt över sig, som aldrig verkar försvinna. Kanske har det att göra med hur han pratar. Han bryter inte, och han har ingen dialekt, men han pratar inte heller utpräglat stockholmskt. Det har alltid funnits något oplacerbart med Sverrir Gudnason.

Vi kommer fram till Hornstull och letar efter ett ställe där vi kan fortsätta prata. Vurma är för fullt – där hälsar Sverrir bland annat på en långhårig Daniel Espinosa, regissören, som fikar med sin syster. På ett lugnare ställe i närheten pratar vi om Flugparken, den andra filmen som Sverrir är aktuell med. En mörk historia av långfilmsdebuterande Jens Östberg, som skildrar vintersverige på ett ovanligt sant sätt, den vackra knarrande snön men också det fula, döda och färglösa.

– Vi spelade in den i Luleå, sex veckor i 25 minusgrader. Det var ganska hårt.

Filmen utspelar sig i en svensk småstad och Sverrir spelar Kille, vars liv och psyke ställs på ända när hans bästa vän dör.

– Han har liksom fostrats i den där hockeykulturen och blivit ”ut-alfad” både på kärleksfronten och i kompisgängen. Han pallade inte trycket att vara den där hårda killen som ska ta plats.

Gjorde du det?

– Jag var nog aldrig vidare macho. Men när jag växte upp på Island kände jag att jag hade en kraft, och jag hittade på grejer och hade projekt hela tiden. Men jag var inte en hockeykille, jag gjorde mer teaterpjäser.

Han berättar att hans liv just nu är lite som ”lugnet mellan två stormar”; han filmar en tv-serie i Danmark och ska snart påbörja inspelningen av Den allvarsamma leken i regi av Pernilla August. De lediga dagarna är inte lika lediga som förr, då han under flera år drev en indieklubb i Stockholm och det viktigaste var att inte missa nästa fest.

– Två veckor efter att jag fick Salka, som är den äldsta, mindes jag typ inte hur det var innan. Vad gjorde jag med all tid? Det är som att man inte kan minnas livet utan barnen.

Vad önskar du att du gjorde mer i ditt liv?

– Jag skulle vilja göra fler långresor, åka till Tokyo kanske.

Är du aldrig sugen på att flytta tillbaka till Island?

– Jo, jag skulle jättegärna vara där ett halvår, ett år, men jag skulle säkert ändå behöva flyga till Sverige för att jobba och det skulle bli konstigt med barnen. Men kanske när de blir äldre.

Är den kulturen annorlunda än den svenska?

– Många saker är väldigt lika. Men det är mindre, så det finns kanske mer utrymme för att göra saker på ett eget sätt eller få igenom udda förslag. På Island finns det också en ”det fixar sig”-mentalitet. Det kan ju vara positivt, men det kan också leda till en finanskris. Folk var väldigt pigga på att låna stora summor. Jag minns när jag gick i gymnasiet, och mina svenska kompisar och jag sparade för att kunna åka på en tågluff. Mina isländska kompisar skaffade ett sådant där kreditkort, och så åkte de på resan och sedan jobbade de på vintern för att betala av det.

Sverrir Gudnason är lätt att prata med, samtalet spårar snart ur i spekulationer om allt från mikroorganismer och utomjordingar till japanernas sexliv. Men innan vi skiljs åt kommer vi tillbaka till jobbet. Han säger att han ogärna ser filmer han har gjort, att han hellre går vidare. Och han visar sig vara ganska självkritisk.

– I mitt liv, de roller jag har gjort, kanske det är 15 procent som jag är någorlunda nöjd med. Man är själv sin värsta domare och jag ser direkt när jag inte har varit sann. Men jag har fattat att jag inte kan tycka att allt jag gör är bra. Och jag fattar också att alla andra inte kan tycka att det är bra heller. Jag har lärt mig att bara acceptera det. Det får vara så.

av Maja Persson Foto Emma Svensson

I Monica Z.

Sverrir Pontus i hela 13 Wallanderfilmer.