Ulrika sa upp sig från toppjobbet – för att starta ett nytt liv i Indonesien

Ulrika Sjöblom, 33 år, hade toppjobb på Aftonbladet och Spotify när hon bestämde sig för att säga upp sig och starta ett helt nytt liv. I dag är hon lyckligt gift, driver ett spa på en ö i Indonesien och är nybliven mamma, men resan dit började för ett par år sedan när hon valde att lyssna på sin magkänsla och gå sin egen väg i livet.

Hur märkte du att din karriär och livet i Sverige inte var rätt för dig?

– Jag hade under en längre period haft en rastlöshet i kroppen som jag inte kände igen. Jag kunde inte slappna av, jag levde livet snabbare och snabbare. Reste mer, konsumerade mer, festade mer, jobbade mer. Innerst inne visste jag att jag hade en längtan efter ett annat liv. Ett lugnare, mer harmoniskt, friare liv. Men jag vågade inte riktigt ta i den tanken för om jag gjorde det skulle jag behöva ställa hela livet på ända.

– Det var lättare och mer bekvämt att trycka tillbaka den där längtan och bara köra på. Jag hade ju så mycket att vara glad för – ett bra jobb, en stor bekantskapskrets, alltid nånting kul på gång. Samtidigt hade stressen över att alltid vara tillgänglig, känslan av att aldrig räcka till, varken privat eller på jobbet, och att behöva planera livet veckor i förväg gjort mig mer utmattad än vad jag ville erkänna för någon, inklusive mig själv.

För Ulrika var det första steget att lämna Aftonbladet där hon hade jobbat i åtta år. Hon erbjöds ett avgångsvederlag och såg sin chans, även om beslutet inte var enkelt att fatta.

– Det var ett stort steg på många plan. Dels det praktiska – jag hade ett fast jobb, vilket inte är alla förunnat i journalistbranschen, dessutom var det en chefstjänst. Jag hade heller inget nytt jobb att gå till. Även om jag hade avgångsvederlaget att luta mig på kändes det inte socialt accepterat att gå utan jobb för länge, säger hon och fortsätter:

– Sedan det känslomässiga – jag hade älskat att jobba på Aftonbladet, hade många av mina närmaste vänner där, och i många år hade mitt jobb varit så starkt förknippat med min uppfattning om mig själv. Att inte få vara en del av det sammanhanget längre skrämde mig.

Trots rädslan och oron var det till slut var en känsla av frihet som infann sig i Ulrika när hon väl lämnade sitt jobb.

– Det låter supercheesy, men jag kunde liksom andas igen. Det kändes som att jag kunde göra vad som helst! Kreativiteten flödade i mitt huvud, jag var både mer energisk och mer harmonisk än på länge och jag hade en känsla av att precis vad som helst kunde hända i livet. Och den där rädslan för att vara utestängd från den gemenskapen jag tillhört i så många år visade sig vara högst onödig. Det finurliga med gemenskaper och sammanhang är ju att om en lämnar en så hittar en en annan.

Men kort efter att Ulrika sagt upp sig dök ett nytt jobb upp – denna gång på Spotify. Där jobbade hon endast i sex månader innan hon insåg att det inte var rätt plats för henne att vara på.

– Det blev snabbt tydligt för mig att jag hade tackat ja till det där jobbet för att jag trodde att det var vad som förväntades av mig, att det var rätt steg i karriären, inte för att jag faktiskt ville ha det.

Trots att det nya jobbet blev kortvarigt så tror Ulrika i dag att det var en viktig pusselbit på vägen för henne.

– Jag tror att allt i livet händer av en anledning och att det finns något att lära sig av allt, men jag brottades länge med tankarna på vad som egentligen var meningen med det där halvåret på Spotify. Jag kunde inte se hur något som fått mig att må så dåligt kunde bära med sig något gott, säger hon och fortsätter:

– Nu i efterhand är det lätt att se att jag behövde något sådant för att verkligen våga ta steget mot det liv jag egentligen ville leva. Ett liv där jag kan känna den där friheten. Hade jag tagit ett nytt jobb som varit helt okej hade jag säkerligen kämpat emot den drömmen längre, just för att jag var så fast i tanken på hur en borde leva.

När Ulrika väl sagt upp sig två gånger om bestämde hon sig för att boka en flygbiljett till Bali för att hälsa på en vän som var bosatt där under några månader. Det var första gången hon åkte till Indonesien.

– Det var en resa som förändrade mitt liv. Jag har rest mycket tidigare och hade älskat många ställen, men har aldrig känt mig så hemma som jag gjorde när jag landade i Indonesien, säger hon och fortsätter:

– Jag älskar deras relax- and enjoy-attiyd, att ingen definierar sig utifrån sin yrkesroll, att människorna är tacksamma för vad de har snarare än åtrår det de inte har. Dessutom har de absolut ingen relation till tid. I det indonesiska språket betyder ordet för ”i morgon” all tid från nu och till evig framtid. Det säger ganska mycket om inställningen till tid.

Hur blev livet för dig efter att du flyttade?

– Det tog ett tag att vänja mig vid att jag inte behövde vara duktig flicka längre. Att jag inte skulle få någon som helst belöning för att jag gjorde saker dubbelt så snabbt eller att jag gjorde dubbelt så många grejer heller för den delen. Det möttes bara av kommentarer om att jag borde slappna av. Så jag lärde mig att slappna av och ta dagen som den kommer.

När Ulrika träffade sin blivande man Putra Janja flyttade hon till ön Gili Trawangan som nås med båt och ligger cirka två timmar öster om Bali. På den lilla ön tar man sig fram med cykel eller hästkärra och det finns inga bilar eller mopeder. Här finns inte heller sevärdheter eller typiska turistattraktioner och tiden fördrivs bäst med att dyka och se solen gå upp och ner över havet.

För ett år sedan startade Ulrika och hennes man Putra ett spa, Hungry Eyes Trawangan, på ön. Putra är den drivande, medan Ulrika bistår som bollplank.

– För min man kommer det så naturligt, han är helt oemottaglig för den där pressen som jag är uppvuxen med. Målet var att ha tillräckligt stor verksamhet för att vi ska kunna försörja oss men tillräckligt liten för att det inte ska innebära en massa jobb. Att prioritera fritid framför pengar, helt enkelt.

Sedan i vintras är Ulrika tillbaka i Stockholm tillsammans med Putra och i augusti blev de föräldrar till sonen Elias. Hon och maken planerar att ta med sonen tillbaka till Indonesien och leva halva året på Gili Trawangan och halva året i Sverige.

– Just nu håller jag på att sälja min lägenhet i Stockholm och med den alla mina tillhörigheter. Jag ser fram emot att leva ett liv fritt från saker som det är möjligt, utan en fast punkt.

Hur har din syn på karriär och på livet förändrats sedan du flyttade?

– Jag har ingen som helst relation till karriär längre. Det finns inte i min värld att jag skulle gå och tänka på hur jag skulle kunna bli mer framgångsrik, få högre lön eller klättra på någon karriärsstege. Jag är så otroligt tacksam för att jag får leva det liv jag lever nu. Jag har också insett att det inte är så farligt att byta liv, att välja om sin verklighet. De valen en har gjort behöver en inte stå för resten av livet.

Hur har du förändrats som person?

– I grunden känner jag mig som precis samma person som innan, men jag prioriterar annorlunda. Jag har alltid tyckt att tid är viktigare än pengar, men det är ändå inte så jag har levt livet. Nu gör jag det. Men jag tror att jag är en varmare, gladare, mjukare och mer ödmjuk person nu. Ödmjuk inför livet. Jag känner mig så extremt tacksam för att jag vågade följa mitt hjärta och bryta mig loss. Jag är nöjd och tillfreds och strävar inte efter mer. Jag är glad att jag är precis som jag är. Den känslan hade jag inte tidigare.