Att vara bekväm i sin ensamhet kan vara livsomvälvande
Det började med en teaterresa för att se Seven methods of killing Kylie Jenner på The Royal Court Theatre i London. Jag höll på att beta av en lista som jag hade gjort ett år tidigare – mitt under pandemin och medan min pappas hälsa blev allt sämre – på temat ”saker jag vill göra själv men aldrig vågat”. Att gå helt ensam på teater stod överst på listan. När jag till slut var på plats och hade slagit mig ner i salongen sneglade jag på främlingarna runtomkring för att se ifall någon gav mig suspekta blickar. Nervösa tankar for genom huvudet: Vem ska jag prata med i pausen? Vad gör jag om jag blir uttråkad av mitt eget sällskap? Men lika snabbt som farhågorna dök upp, lika snabbt försvann de när lamporna slocknade och föreställningen började. Jag skrattade tillsammans med resten av publiken, lyssnade intensivt på monologerna och i pausen hade jag till och med ett samtal med två kvinnor som satt på raden bakom. Jag kunde tycka precis vad jag ville om föreställningen utan att mina åsikter ifrågasattes av någon annan. När jag lämnade teatern insåg jag att det här var något som jag längtat efter väldigt länge och det gjorde mig sorgsen att jag inte hade vågat förrän nu.
Jag har alltid varit livrädd för ensamhet.
Jag har alltid varit livrädd för ensamhet. Kanske för att jag växte upp med sex syskon i en nigeriansk familj och i vårt hem i norra London var det alltid fullt med folk. Jag delade rum med en av mina äldre systrar och det var hon som bestämde över teveprogrammen, filmerna och musiken – allt hon tyckte om tyckte också jag om. Några år senare såg min tillvaro som 18-årig universitetsstuderande i Bristol inte så annorlunda ut – jag knöt många starka vänskapsband och var sällan själv. Min brist på ensamtid var aldrig något jag reflekterade över, jag betraktade mig helt enkelt som en väldigt social person.
Så snabbspolar vi till 2020, då min pappas hälsotillstånd och den globala hälsokrisen totalt kom att stöpa om mina erfarenheter av ensamhet och avskildhet – men inte på det sätt jag förväntat mig. Trots att jag hade ett aktivt yrkesliv och ett hem som sällan saknade gäster, däribland min bror som jag verkligen kunde anförtro mig åt, började jag känna mig alltmer ensam. När pappa till slut skrevs in på sjukhus och restriktionerna lade sordin på umgänget, mötte jag mina egna tankar för första gången och tvingades identifiera vad det var jag kände – sorg, skuld, ilska och allt däremellan. Det fick mig att reflektera över hur mitt liv skulle se ut om jag lät mina känslor få fullt spelrum i stället för att dämpa dem. Vad mer kunde jag lära mig om mig själv, utan distraktioner?
Ensamhet uttrycker sig på olika sätt
Ensamhet kan definieras som ”ett tillstånd av sorgsenhet över att känna sig ensam” och enligt doktor Audrey Tang, psykolog och författare till Leader’s guide to mindfulness, kan ensamhet ta sig uttryck på flera sätt.
– Social ensamhet är en känsla av sorg eller smärta för att man inte har folk omkring sig, som vänner eller kollegor, säger doktor Tang. Känslomässig ensamhet är samma känsla men man kan specificera vem man längtar efter och den kan utlösas av till exempel en separation.
– Ensamhet handlar inte om att räkna de vänner man har eller inte har, fortsätter Tang. Det går att känna sig ensam i ett rum fullt med folk, på sociala medier eller på en fest.
Ensamhet handlar inte om att räkna de vänner man har eller inte har.
Båda former av ensamhet förknippas ofta med att vara själv, vilket inte nödvändigtvis är samma sak som att vara ensam. Att vara själv kan också vara något man är fullt tillfreds med.
– Jag skulle önska att ensamhet i form av egentid, att vara solitär, blev mer accepterat, resonerar Tang. Egentiden ger oss möjlighet att återupptäcka vilka vi är och vad vi tycker om att göra, vi behöver ofta det utrymmet. Att trivas i sitt eget sällskap är något bra.
Ensamhet är inte alltid negativ
Jag är dock inte ensam om min uppfattning om att vara just ensam. 2018 noterades en skyhög ökning av ensamhet i Storbritannien och landet utsåg världens första ”ensamhetsminister” för att försöka råda bot på det eskalerande folkhälsoproblemet. 2021 varnade dåvarande ensamhetsministern, baronessan Diana Barran, att tillståndet fortfarande var kritiskt och att alla de som kände sig isolerade även före pandemin sannolikt skulle känna likadant efteråt. I en undersökning från maj 2022, gjord av den ideella organisationen Campaign to end loneliness, konstaterades att 3,3 miljoner britter upplevde kronisk ensamhet (jämfört med 2,6 miljoner året innan). Det råder inget tvivel om att ensamhet är ett växande socialt problem som måste tas på allvar, men vi ska inte förutsätta att all form av ensamhet är uteslutande negativ.
Före pandemin hade jag bara ett sätt att dämpa det som jag i dag kan identifiera som social ensamhet och det var att fylla all min fritid med människor. Mängder av människor. Jag kunde köra slut på mig själv för att inte behöva avboka sådant jag planerat in några veckor, eller ibland bara några timmar, tidigare. Allt för att slippa vara ensam med mina egna tankar. Ofta var jag den sista som dök upp på restaurangen eller så hade jag dubbelbokat utan att inse mitt misstag innan det var för sent.
Vem var jag utan det eviga sällskapet av vänner och kollegor?
När sedan pandemin bröt ut och den sociala turbulensen upphörde så fick jag svårt att hitta mig själv – vem var jag utan det eviga sällskapet av vänner och kollegor? Jag började skriva en lista på alla saker jag längtat efter att göra helt själv men inte vågat, av rädsla för att betraktas som ensam. Dessutom är det svårt att bryta mönster och gå emot de stämplar som nära och kära har satt på oss.
Genom att vara själva lär vi känna det egna jaget
– Vår oförmåga att se oss själva på något annat sätt än genom andras blick kan härledas till ”spegel-jaget”, förklarar doktor Tang. Problemet är att om vi alltid ser oss själva genom andra, så får vi väldigt svårt att kliva ur rollen som ”mamma” eller ”kompisen som fixar allt”. Men genom att umgås med oss själva, på egen hand, lär vi känna det egna jaget på nytt.
Min pappa gick bort i en njursjukdom i augusti förra året, elva år efter att min mor dog. Eftersom allt det praktiska som rörde begravningen sammanföll med att pandemirestriktionerna lättade och omvärlden gradvis blev tillgänglig igen, så började jag använda mig av min lista som ett sätt att bearbeta den akuta sorgen. Efter det där första teaterbesöket släppte spärrarna: jag gick på bio helt spontant utan att behöva anpassa tiden efter upptagna vänner, jag åkte på ensamsemester till Brighton, åt på restaurang mol allena och njöt av att vakna upp till en dag utan planer eller någon annans önskemål att ta hänsyn till. Jag köpte till och med sista-minuten-biljetter till konserter på små intima ställen. Det hände att jag kände mig obekväm, men till slut insåg jag alltid att det faktiskt inte var hela världen. Det var okej det också.
För omvärlden var jag inte en människa i sorg, anonymiteten blev befriande och stärkande.
Att förlora min pappa är något av det värsta och sorgligaste jag någonsin har varit med om, men själva sorgearbetet ledde till något oväntat positivt – jag vande mig vid att inte alltid ha bekanta ansikten att söka skydd hos när jag befann mig ute bland folk. Ensamheten blev en sorts eskapism, om så bara för några timmar. För omvärlden var jag inte en människa i sorg, anonymiteten blev befriande och stärkande.
Avsätt tid för dig själv
Att socialisera som ett sätt att hantera trauma är en vanlig reaktion, men tids nog måste vi ändå bearbeta våra känslor.
– Socialisering är en sorts självtröst, fortsätter doktor Tang. Men det är inte alltid det mest effektiva. Om vi kan tillåta oss själva att härda ut med våra känslor ett tag, till och med de allra svåraste, så inser vi så småningom att de bara är känslor. De är som moln som svävar förbi på himlen.
Socialisering är en sorts självtröst. Men det är inte alltid det mest effektiva.
– Avsätt tid i kalendern för enbart dig själv, som om du skulle på ett möte. På så sätt kan vi börja reflektera över de viktiga frågorna, ”Vem vill jag egentligen umgås med? Vilka relationer är ömsesidiga? Vilka vänner ger mig energi och får mig att skratta?”
– Att skriva dagbok kan också vara ett sätt att hantera ensamtiden, avslutar Tang. Man behöver inte dela med sig av texterna, men att bara få ur sig känslor och information och sätta allt på pränt kan göra att vi stabiliseras och mår bättre.
Det är lika mänskligt som ofrånkomligt att vara själv
Den New York-baserade författaren Julia Bainbridge ägnar en stor del av sitt arbete åt att nagelfara ensamhet och hur vi förhåller oss till den. Efter att ha tröttnat på alla negativa associationer som förknippas med ensamhet bestämde hon sig för att utmana sin publik och startade podcasten The Lonely hour.
– Det är en besynnerlig paradox: ensamhet är lika mänskligt som ofrånkomligt, ändå är det tabu i vår kultur, konstaterar Bainbridge. För mig var det viktigt att hålla ensamhet utanför ”problemfacket” och jag funderade över om själva normaliteten gick att förmedla genom människors berättelser. Fanns det dessutom glädje och humor i kompotten, precis som i livet självt? Japp, det fanns det, visade det sig.
Som en del av sin podcast bjöd Bainbridge in en mängd olika gäster, allt från sjuksköterskor till poeter, för att samtala om deras syn på ensamhet.
Ofta var det ensamhet som fick mina gäster att hitta rätt väg i livet.
– Poeten och filosofen David Whyte betraktade ensamhet som ”en tröskel till att bli”, berättar hon. Ofta en svår och skör tröskel som man inte gärna passerar, men som förenklar vårt liv och ger oss grundläggande förståelse för vad vi vill ha och behöver. Ofta var det ensamhet som fick mina gäster att hitta rätt väg i livet och om man väl klarar sig igenom den så kan det vara oerhört välgörande.
Mitt under själva kulmen i pandemin, när ensamheten hunnit bli kronisk för så många, bestämde sig Bainbridge för att pausa podcasten och i stället skifta fokus.
– Det vi upplevde då var definitivt inte den där vardagliga ensamheten som jag utforskade i podcasten, utan jag insåg att det fanns mer akuta angelägenheter.
ENSAMHET KAN VARA AVGÖRANDE FÖR DET ALLMÄNNA VÄLMÅENDET
Bainbridge, som numera studerar till psykoterapeut, intresserar sig främst för det som den amerikanska före detta överläkaren Vivek Murthy kallat för ”social lågkonjunktur”: när frånvaro av mänsklig interaktion påverkar vår mentala hälsa och förmåga att arbeta och studera.
Att umgås med mina egna tankar skrämmer mig inte längre.
Personligen inser jag numera att ensamhet är avgörande för mitt allmänna välmående och det har tagit mig nästan hela livet att komma fram till. Att känna mig nöjd och tillfreds på egen hand, utan annat sällskap än mig själv, var helt enkelt otänkbart tidigare. Nu när jag närmar mig trettio känns det nästan överväldigande (på ett bra sätt) att stegvis förstå vad jag verkligen mår bra av och vad som definierar mig utanför kretsen av mina nära. Att avsätta tid för enbart sig själv är ingen linjär process och den här resan har fått mig att känna obehag, sårbarhet och ångest. Men jag har fått nya perspektiv och har blivit mer driftig och självständig. Fast framför allt har jag lärt mig att ta det lugnt, att umgås med mina egna tankar skrämmer mig inte längre.
Jag skräms inte heller av att erkänna att den känslomässiga ensamheten är en del av mitt liv just nu. Jag saknar båda mina föräldrar intensivt och att kunna identifiera varför jag känner som jag gör har inte reducerat känslorna, men jag har fått större förståelse för sorgen och hur ensamhet kan påverka den, och vice versa.
Vetskapen att ingen människa är immun mot att känna sig ensam och att ensamheten alltid kommer vara en del av mig gör den lite lättare att bära. En av de absolut mest välgörande punkterna på min lista har utan tvekan varit att resa själv – vilket givetvis är ett privilegium. Ibland prövas jag lite extra, som nu i skrivande stund. Jag befinner mig i New York och det är dag tio utan mitt bagage (på grund av resekaos på Heathrow). Men även detta blir såklart en erfarenhet som bygger min självkänsla. Att träffa nya människor och bege mig utanför min bekvämlighetszon är något jag dessvärre har utsatt mig för alldeles för sällan, men nu kan jag äntligen vara mig själv och njuta av framstegen – även om jag för tillfället måste göra det utan mina favoritoutfits.
