Vera Vitali: "Humor är en superviktig ingrediens i allt"

Hon har växt upp i filmkulisserna och redan som fyraåring bestämde hon sig för att bli skådis. Bioaktuella Vera Vitali har fått kämpa med självförtroendet och för att hitta sin väg. Nu är hon framme. Elles Anna Björkman har träffat henne!

av ANNA BJÖRKMAN foto CARL BENGTSSON styling ANNA FERNANDEZ

Kort om Vera Vitali

Ålder: 32.
Yrke: Skådespelare.
Bor: Södermalm, Stockholm.
Civilstånd: Singel.
Bakgrund: Fotomodell som tonåring, därefter teaterskola och sedan roller i bland annat De ofrivilliga (2008), Puss (2010), Cornelis (2010),  Arne Dahl (2011–2012, tv-serie), Hinsehäxan (2012), Monica Z (2013), Ettor och nollor (2013, tv-serie).
Aktuell: Har huvudrollen i Ulf Malmros film Min så kallade pappa, premiär den 19 september. Vera spelar Malin, som precis som hon är född den 3 oktober 1981.

Vera Vitali. Tänk om man hade ett sådant namn. Själv förstår hon inte riktigt – det är ju liksom just vad hon heter – men vi andra vevar upphetsat att en snyggare filmstjärne-pseudonym kan man knappast hitta på. Där­emot garvar hon gott med sin mörkt hesa röst åt beskrivningen ”indievärldens svar på ett blont bombnedslag”. En cool skönhet med karaktär, så kanske det kan översättas.

Den genomtrevliga 32-åriga Söderbönan (Vera bor i en lägenhet med utsikt över Slussen och för all del det mesta av Stockholm) slog igenom 2012 i mini-serien Hinsehäxan i SVT. Den gjordes efter Lillemor Östlins självbiografiska bok om livet som prostituerad i landets översta maktskikt. Hon är också den kvinna som suttit längst fängslad i Sverige: 40 år, in och ut, mest för narkotikabrott. Rollen lät Vera Vitali vara ”både mörk och ljus, ful och snäll, ledsen och glad”. Och trots att hon sedan dess har synts i filmer som Monica Z, Cornelis och norska Blind, som prisats på Berlins och Sundances filmfestivaler, är det Hinsehäxan som fortfarande lever kvar. Hos publiken och hos Vera själv.

– På så många plan, förklarar hon och virar upp håret i en tofs.

Vera i filmen Hinsehäxan.

– Det var min första huvudroll och en krävande roll. Jag var med i varje scen och det var olika psykiska tillstånd varenda dag. Jag spelade en kvinna som lever och som kan kommentera min tolkning, så det var ett otroligt ansvar. Jag träffade Lillemor före filmen och det var skönt att få något slags ”go”. För det var det första och största, ja, det var bara hardcore, rakt in.

Vera släpper ut det ljusa svallet igen, drar upp benen i soffan och tittar intresserat. Med en magnetisk närvaro­känsla får Vera den hon pratar med att bli lika sedd som hon. Blixtsnabb i tanken och intresserad av fortsättningen. Och så det där höga, hesa garvet. Humor är ofta basen för det hon gör.

– Mmm, superviktigt, nickar hon intensivt.

– Superviktig ingrediens i allt! I livet. I relationer, i kontakt med andra skådespelare. För mig är det på något sätt där man möts. Jobbar man med någon är humor en sådan tillgång: Puh, det är någonting jag kan luta mig mot. Man ser samma sak.

I september är Vera aktuell i biofilmen Min så kallade pappa, Ulf Malmros tragikomiska drama om den gravida lågstadieläraren Malins försök till försoning med fadern (spelad av Michael Nyqvist) hon saknat hela sitt liv. Han är ett sorgligt, självupptaget rövhål till misslyckad skådespelare som mitt i allt drabbas av en stroke och tappar minnet.

– Filmen är lite fransk, tycker jag nästan, säger Vera om det omsorgsfulla berättandet i kammarspelsanda.

Både hon och Nyqvist kan relatera till frånvarande fäder. Michael Nyqvist som adopterad och Vera som skilsmässobarn med en pappa i England. Leon Vitali stannade kvar när hon, mamma Kersti och tre år äldre brorsan Max (i dag framgångsrik reklamfilmsregissör och förlovad med sångstjärnan Robyn) lämnade London för Sverige. Då var Vera fem år. Leon Vitali var med i Stanley Kubricks kultfilmsklassiker Barry Lyndon från 1975 och blev därefter nära vän och assistent till den legendariska regissören. I Eyes wide shut (1999) spelar han sektledaren, i röd kåpa och guldmask, mot Tom Cruise.

Vera med crew från filmen Min så kallade pappa.

Leon träffade östgötskan Kersti 1977 när han spelade Frankenstein, hon var då som nu välkänd kostymör. Deras barn fick kulisserna som lekplats – och färdriktning. Det var under inspelningen av Full metal jacket som fyraåriga Vera bestämde sig för att bli skådis.

– Egentligen inga konstigheter, konstaterar Vera och skramlar med smyckesskatten som aldrig lämnar handlederna (”Här har jag familjen!”). Den antika Rolexklockan som var 30-årspresenten från Max, mormors 40-talsarmband, gammelmormors guldlänk och armbandet som morbror och modeillustratören Mats Gustafsons pojkvän Ted Muehling designat.

Hon fortsätter berätta om sitt tidiga karriärval:

– Som barn är den verklighet som man lever i det enda man vet om. Man är inte imponerad av någon när man är fyra bast. Eller tre. Eller två. Film var ju pappas jobb och Stanley var hans chef. Vi var där på inspelningarna och det var jättespännande, det är klart man känner av energin från kulisser och ”tystnad tagning” och allt det där. Det minns jag som skitfascinerande fast jag var pluttliten. Det tror jag påverkade mig jättemycket.

Med mamma och katterna Boris och Misse i Stockholm byttes filmkulisserna till dem bakom Orion­teaterns scen (”Jag var nästan inte på dagis, jag var på ­Orion”) och av kontakten med pappa återstod att åka till Storbritannien under loven. Vera var Ulf Malmros och Michael Nyqvists första val till rollen som Malin i Min så kallade pappa.

– Ja, de visste nog att min egen pappa varit frånvarande, men … vems pappa har inte varit det, höll jag på att säga, skrattar Vera lite dröjande.

– Det är något jag delar med väldigt många. Väldigt många av mina vänner. Väldigt många överhuvudtaget. Tyvärr. Det kanske gjorde det enklare eller svårare för mig att tolka rollen, det vet jag inte. Men det är inte okänd mark. Jag kan bara känna att nu har jag och pappa en helt annan kontakt. Det handlar nog om mig och min inställning. Det har inte skett något magiskt mellan honom och mig. Nu utgår jag från något annat. Det är väldigt länge sedan jag blev skickad runt som barn, men … det där är så svårt. Ingen förälder gör ju rätt, liksom.

Hur är din pappa som skådis?

– Jättebra, tycker jag. Jag ser att han inte ljuger. Det är helt öppet bröst, han är sjukt närvarande.

Precis som du!

– Tack! Man ser att det inte är fåfängt och för mig är det där man ska vara. Lämna sig själv, vara här, nu, för då släpper man det där andra. Jag tror att vi är lika i att när vi väl är fokuserade så är vi jävligt fokuserade.

I filmen biter Malin ihop över sin bitterhet, hon får aldrig en ursäkt, men det blir ändå ett slags…

– Det blir ett möte. Att bli vuxen handlar om att förstå. Att det kanske aldrig kommer en förändring och att det är upp till dig att mötas på ett annat sätt. Och det kan ju vara svårt. Tills man inser att jag har bara två val: vara fast i mina förväntningar och förhoppningar eller börja om.

Du låter väldigt klok och insiktsfull för att vara så ung.

– Jag är 32, så jag är inte så ung. Men jag tror att det är en kombination av förutsättningar. Om man har behövt växa upp tidigt och liksom jag har växt upp med en massa vuxna omkring mig. Jag började också modella tidigt, när jag var 15–16. Vi är en generation där terapi finns att tillgå, man jobbar med sig själv på ett helt annat sätt. Det kommer med ett språk och en insikt – och även att man fattar saker.

– Men jag har alltid känt mig ålderslös, ända sedan jag var liten. Jag har aldrig fattat hur gammal jag är och nu känner jag att jag inte heller vill det. Jag bryr mig inte. Det är något jag kan känna igen bland andra skådisar, ålder spelar ingen roll. Man jobbar med sig själv på ett annat sätt, där det bara är en tillgång att ha kontakt med barnet eller det gamla. Det är skönt att bara få vara i något slags gråzon.

Även om du är ett indiebombnedslag känns du väldigt ”o-modellig”.

– För det första var det länge sedan jag var foto­modell. Sedan tror jag också att det handlar mycket om min morsa. Hon har aldrig varit en stage-mom eller sagt ”Åh, vad söt du är”. Jag har varit befriad från de ögonen, att utgå från sin egen skönhet.

Ingen neuros kring utseendet?

– Helt oneurotisk ska jag inte säga. Att höra folk säga ”Ditt ansikte är speciellt” när man är skör ton­åring är sådär. Vad betyder det liksom? Men modellandet tog jag som ett jobb. Då spelar man snygg. Det låg inte för mig att bli självupptagen eller utseendefixerad. Det har snarare varit en kameraskola. Skillnaden är att jag ­tittade in i kameran då, det får jag inte göra när jag ­filmar, haha. Men jag fick lära mig att ha kameran där. Den är en polare, ingen fiende.

Nu i höst spelar Vera Vitali in nya avsnitt av SVT:s kriminalserie efter Arne Dahls deckare. Det senaste långfilmsprojektet var i vintras, med prisade Apflickorna-regissören Lisa Aschans horrordrama Det vita folket (”Vi spelade in instängda i olika skyddsrum i Göteborg, jävligt hårt, alltså.”). Premiär nästa år.

Vissa skulle påstå att Vera nu är på toppen av sin karriär. Själv känner hon att hon precis börjat.

– Och vill, vill, vill – nu! säger hon med emfas.

– Mina agenter kan säga ”Så, nu kan du ta det lugnt och vila lite” och jag bara: ”NEJ!!!” Jag tror det handlar om att det tog ganska lång tid för mig att hitta hem. I vad jag ska göra och att våga tro på mig själv. Så när jag nu tror på mig själv är det inget jobbigt att jobba. Även om det är asläskigt varje gång är det tillräckligt kul att göra det om och om igen. För det är härligt och utvecklande och känns som hemma.

Prestationsångesten måste vara ganska mäktig när man har världskända släktingar och vänner som yrkesstandard under uppväxten. Krävs mycket mod att gå upp och ta sin plats?

– Jag tycker inte att det handlar så mycket om prestationsångest inför familjen, mer prestationsångesten inför mig själv. Men jag har sett framsidor och baksidor och har en otroligt realistisk inställning som är: ”Vad har jag här att göra? Har jag en plats i det här? Eller är mina referenser det enda?”

Ja! Hur ska man veta?

– Det kanske är tandläkare jag är skitbra på? Hur ska jag veta? Och då var det så jävla viktigt för mig att hitta min egen bana, och bygga upp det själv och få cred för det jag har gjort. Och att våga ta sig själv på allvar. För jag har varit så osäker och hård mot mig själv.

När hittade du fram?

– Jag gjorde en enmansföreställning på en teaterskola. Den var bara en kvart, ett pytteprojekt. Men någonstans hittade jag en ton, jag insåg att man kan utgå från sig själv, man behöver inte spela någon annan. I klassen var det Molière och Tartuffe, alla härmade något de sett. Och jag kunde inte känna mig bra av det. Jag kände mig dålig. Och blyg. Men enmansshowen skrev jag själv, det var mina ord och det kunde jag spela. Det ledde till en liten filmroll i Ruben Östlunds De ofrivilliga, han gav mig spelrum. Det var improvisation och det var min hjärna och mina ord jag spelade med.

Du förstod att det var du som var bra.

– Jag kände: han tror på mig. Jag får improvisera och det håller. Då var jag 25, kanske. Det var ändå i en ganska vuxen ålder och en sådan otroligt skön känsla: ”Aha. Det här ska jag hålla i. Jag hittade det!”

Vera i filmen Monica Z.

VERAS KÄNSLA FÖR…

… stil ”Marlene Dietrich, det androgyna. Jag tycker det är så vackert.”

… vintage ”När jag var liten fanns det varken intresse eller pengar på det sättet att man fick massor av nya kläder, så det är klart att som vuxen är det kul att ’Åh, jag har egna pengar, jag köper en ny tröja – ingen har haft den!’ Jag älskar att blanda gammalt och nytt. Min skräck med vintage är egentligen bara äckliga material. Om du går runt med en gammal syntetklänning från 1950–60-talet och solen skiner så kommer det garanterat fram någons privata skatteskuldssvettspanik från 1955 … Jag gillar vintage, men det är läskigt med gabardinsvetten.”

… skor ”De är viktiga för mig! De jag har på mig i dag (svarta läderboots från Giuseppe Zanotti) älskar jag. Jag köpte dem i Rom förra sommaren, gav mig själv en present efter inspelningen av Min så kallade pappa. De kostade jättemycket och jag älskar dem och är glad varje gång jag tar på mig dem.”

… djur ”Jag har polare som bara, ’Sitter du och kollar på en film om … korpar?’, haha. Men när jag var liten brukade min farsa alltid skicka National geographic-filmer till mig från England. Jag är sjukt fascinerad av beteenden, både bland djur och människor. Om jag inte kan sova så kollar jag på valar eller apor och känner hur man blir liten i ett mycket större och viktigare sammanhang. Det finns inget mer ångestbefriande.”