Mode: Den stora modekraschen

[nggallery id=738]

Temat för designern Hussein Chalayans senaste kollektion är känslan av att något som snurrar allt snabbare till slut måste resultera i en krasch. ­Modeskaparen refererar till snabba bilar och våldsamma krockar med fototryck av bilvrak och klänningar av krossat glas. Soundtracket till visningen var ett klinkande på champagneglas, som krossades brutalt i finalen, samtidigt som en kavalkad klänningar skulpterade i latexskum signalerade blixtsnabb rörelse, frusen i tiden.

Helhetsupplevelsen blev en perfekt illustration av hur modesystemet mår just nu.

– Temat utgår från känslan man får av att vara en del av dagens värld. Allt går så snabbt. Det verkar som om vi alla springer efter någonting, utan att nödvändigtvis få fatt i det, säger Hussein Chalayan.

Han startade eget modehus i början av 90-talet. För ett år sedan förändrades förutsättningarna rejält. Chalayan är numera uppbackad av PPR-ägda Puma och har tagit rollen som Pumas kreative chef.

– Partnerskapet med Puma erbjuder en fantastisk chans att utveckla nya produktgrupper och öppna egna butiker, men på vårt eget speciella språk. Vi vill nå ut till fler och jag vill kunna utveckla vissa projekt mer, säger han.

Chalayan har nyligen lanserat sin första skolinje och den första konceptbutiken har öppnat på Dover Street market i London. Under våren är han föremål för en utställning på Designmuseum i London. Fördelarna med att ingå i ett större nätverk är tydliga. Men det sätter uppenbarligen mer press också.

Chalayans vårkollektion skulle mycket väl kunna vara en metafor för den krasch allt fler förutskickar att det internationella modesystemet är på väg mot, i full fart.

I samband med senaste modeveckan i Paris gjorde International Herald tribunes modeskribent Suzy Menkes en rundfrågning bland dagens designer, med anledning av det allt högre tempot i branschen. Skapa fler kollektioner och synas, producera och sälja mer. Hon skriver att den äldre generationen modeskapare ofta höll på upp till 70-årsåldern. Men hon ställer sig frågande till om dagens generation kommer att orka lika länge.

Menkes påpekar att situationen i dag också är en annan eftersom få tongivande modeskapare numera äger sina egna hus. Toppnamnen är ofta anställda på ett väletablerat modehus, och relationen till arbetet blir en annan.

Lanvins hyllade chefsdesigner Alber Elbaz är en av de tillfrågade i artikeln som inte kan se sig själv bli gammal i modebranschen.

– Det är något med modet i dag som skrämmer mig, säger han, och refererar bland annat dels till det slumpmässiga i vad som anses hett, dels till den hårda ”du är inne, du är ute”-mentaliteten som bland annat tv-serien Project runway givit upphov till.

– Min yttersta dröm är att sluta med mode och göra andra saker i livet, säger Alber Elbaz.

Jil Sanders stjärndesigner Raf Simons svar på samma fråga blir:

– Nej! Nej! Nej!

Även om han än så länge känner sig långt ifrån klar.

Det livslånga modeuppdraget gick kanske i graven med Yves Saint Laurent och hans generation?

En av de hetaste snackisarna under modeveckan i Paris var ryktet om att Maison Martin Margielas spektakulära 20-årsjubileumsvisning, som avslutades med en levande tårta på fyra ben, möjligen var den hemlighetsfulle designerns avsked. Martin Margiela är en av ett fåtal designer som skapat ett framgångsrikt modehus under eget namn de senaste 20 åren. Men det var egentligen först 2002 när Diesels Renzo Rosso och hans Only the brave group gick in som delägare märket fick en ordentlig skjuts, bland annat med ett 15-tal egna butiker. Rosso förnekar ryktet om att Margiela ska sluta. Andra hävdar att han faktiskt inte varit delaktig i designarbetet på flera år. Det är svårt att avgöra eftersom han aldrig uttalar sig personligen.

Designduon Viktor & Rolf sa Nej! med stora bokstäver till det upptrappade tempot och den ökande pressen i branschen förra säsongen.

– Vi hinner inte med den kreativa processen, modesystemet har blivit för pressat och mode­maskineriet snurrar för snabbt, sa de. Intressant nog uppstod deras starka nejkänslor i samband med att även de anslöt sig till Rossos modekonglomerat.

Den här säsongen tog Viktor & Rolf beslutet att göra en virtuell visning med en enda modell, Shalom Harlow, i stället för en traditionell catwalk. Bland annat för att de behövde tid att anpassa sig till den nya ägarstrukturen, med högre krav.

Frågan är om modekarusellen har börjat snurra för snabbt. I ena änden finns konsumenter som vant sig vid täta nyheter, inte minst genom att kedjorna blixtsnabbt hakar på minsta catwalktrend. I andra änden finns de utbytbara och alltmer pressade modeskaparna, med kravet att ständigt leverera snabbare, bättre och mer säljbart.

Modeskaparna reduceras i allt högre grad till brickor i modekonglomeratens maktspel. Allt handlar om att matcha rätt designer med rätt hus. En handfull har lyckats. Karl Lagerfeld för Chanel, John Galliano för Christian Dior, Nicolas Ghesquière för ­Balenciaga, Alber Elbaz för Lanvin, Frida Giannini för Gucci och nu senast Christophe Decarnain för Balmain.

   Men få blir kvar. Svenske Paulo Melim Andersson fick bara tre säsonger som kreativ chef för Chloé innan han på grund av vikande försäljningssiffror ersattes av favorittippade brittiska Hannah MacGibbon.

Svenske Lars Nilsson blev tvungen att lämna chefs­designposten på Gianfranco Ferré rekordsnabbt förra säsongen, redan före premiärkollektionen. Kraven från uppdragsgivarna är stenhårda. Omedelbar framgång ­gäller. Annars, in med näste man!

Den här säsongen bytte både Celine och Valentino designer efter kort tid, under pågående visningssäsong. Valentino själv slutade dramatiskt förra året i samband med 40-årsjubileet, efter strul med nya ägare. Och nu är det alltså redan dags för ersättare nummer två. Strax efter säsongens visning i Paris kom beskedet att Alessandra Facchinetti inte levt upp till förväntningarna.

LVMH-ägda Celines Ivana Omazic har hunnit designa märket i tre år. Nu ersätts hon av före detta Chloédesignern Phoebe Philo, som debuterar på catwalken i oktober. Frågan är hur länge hon håller denna gång? Philo gjorde raketkarriär på Chloé i början av 00-talet, men lämnade med kort varsel huset 2005 för att, som det hette, ägna sig åt familjen. Modeskribenten Godfrey Deeny på Fashion Wire Daily beskriver avhoppet som: ”Det mest iögonfallande exemplet på designerutbrändhet under det här seklet.” Nu när Philo gör comeback har hon tackat ja till positionen som chefsdesigner för franska LVMH-ägda märket Celine i stället för att lansera under eget namn. Beslutet att ta över ett redan fungerande hus med 130 butiker och upparbetade fabrikskontakter kommer, enligt ett uttalande av Pierre-Yves Roussel, chef över LVMH:S modedivision, att bespara henne runt fem års etableringsarbete. Och generera mer pengar.

Det kniviga förhållandet mellan pengarna, tiden och modeskaparna är inget nytt. I en artikel i Herald tribune för ett par år sedan frågade sig Suzy Menkes: Who’s next in fashion? Det trista svaret blev: ”No one.” ”Klimatet i modevärlden i dag gör det i princip omöjligt för nya ­designer att bygga upp sina egna hus”, skriver hon. Såvida de inte blir en del ett av ett globalt modekonglomerat som LVMH, PPR, elle Richmont group.

Men inte heller det är en garanti för framgång, har det visat sig. Ett par av 1990-talets starkaste namn, Jil Sander och Helmut Lang, lämnade sina respektive modehus kort efter att Prada group gått in som delägare, på grund av samarbetssvårigheter. Helmut Lang själv ägnar sig numera åt konst medan namnet sålts och återlanserats som ännu ett ansiktslöst varumärke.

Tittar man längre tillbaka upptäcker man att flera av de mest tongivande modekreatörerna gav upp när tiderna förändrades, finansiärerna skärpte kraven och tempot drevs upp. 1910-talets firade designstjärna Paul Poiret blev fattig och bortglömd efter ett antal felsatsningar när modet svängde efter första världskriget, och finansiärernas intresse svalnade. Madame Grès dog utfattig åratal efter att hon vägrat följa tidsandan och satsa på konfektion. Couturemästaren Cristóbal Balenciaga drog sig tillbaka 1968 när det nya konfektionsmodet drev upp trendtempot. Hans avskedsord: ”It’s a dog’s life.”

I dag har kedjornas snabba trendtakt och samarbetsiver drivit upp takten i det redan pressade desigermodemaskineriet ytterligare. Suzy Menkes nämner den totala demokratiseringen av modet – som startade när konfektionen tog över från haute couturen på 60-talet, förstärktes med billigare andralinjer på 80-talet och intensifierades med 00-talets designermode till kedjepriser – som en av anledningarna till att systemet nu håller på att haverera.

Trendanalytikern Li Edelkoort instämmer.

– Det verkligt stora problemet med dagens mode är systemet. Modet har blivit för tillgängligt, och tillgängligheten i sig håller på att göra det överflödigt, säger hon.

Man kan verkligen undra varför en erkänd avantgardist som Rei Kawakubo valde att samarbeta med H&M. Men hon kan troligen sin branschhistoria. Den som inte följer med i det accelererande tempot puttas ut.

– Vi behöver alla möta den konstanta förändringen och utvecklingen i världen. Vi måste anpassa oss och göra det bästa av situationen samtidigt som vi behåller vår identitet och integritet, säger en luttrad Hussein Chalayan.

Frågan är vad som händer nu. Comme des garçons Rei Kawakubo har sagt att hennes modehus inte kommer att finnas kvar efter henne. En unik tanke som det verkar. Förutom Rei Kawakubo tillhör Vivienne Westwood, Jean Paul Gaultier, Yohji Yamamoto, Christian Lacroix, Dries Van Noten, och möjligen Martin Margiela det fåtal toppmodeskapare som fortfarande är verksamma i sina egna hus. Det går inte att komma ifrån att det blir mer på liv och död när människan Helmut Lang presenterar sin vision än när ett modeföretag erbjuder en trendanpassad kollektion med en Helmut Lang-etikett. Kanske vore det bättre om finansiärerna lät de gamla husen vila i frid och satsade på nya förmågor i stället?

Klart är i alla fall att den kreativa gnistan håller på att slockna under den osunda produktionstakten. Men, medan vi inväntar det skenande systemets eventuella kollaps, och förhoppningsvis efterföljande nytändning, låt oss njuta av Hussein Chalayans kreativa kraschvisioner och Viktor & Rolfs fantastiska virtuella visning. Alla är bjudna.

Av Susanna Strömqvist Foto: Olivier Degoulange