ELLE möter Rick Owens – den evige provokatören som firar 30 år som designer
Det är svårt att vara en återvändare, men Rick Owens gjorde ett försök. För några år sedan åkte han tillbaka till barndomens Porterville i Kalifornien och i samband med höstvisningen 2024 tog han hemstaden med sig hem, bokstavligen. Det var nämligen i hans egen bostad i Paris, ett townhouse från 1800-talet med brutalistisk industrifinish (tidigare det franska socialistpartiets högkvarter), som den nya kollektionen Porterville visades.
Stilen var, som alltid på Rick Owens visningar, en blandning av sublimt och groteskt: skulpturala lianliknande tentakler i bomullsvoile och mesh, spetsiga reptilartade boots. Kollektionen, som är döpt efter hemstaden, ”är en sorts hyllning”, säger designern på sin släpigt torra kaliforniska dialekt.
– Jag ville återskapa den värld som jag själv alltid längtade efter i Porterville, förklarar Owens. Det hade kunnat gå fel, men så blev det inte.
Vilket skulle kunna sammanfatta hela Rick Owens karriär. I Porterville kände han sig ”förtryckt, rädd och skamsen”. Det var hans queera personlighet (han identifierar sig som bisexuell) i kombination med vad han själv kallar för ”fjollighet”, som resulterade i en allmän känsla av utanförskap. En av Owens livlinor var Frank Frazetta, vars bombastiska illustrationer prydde de pocketböcker som fadern läste högt för honom.
– Det var de mest glamourösa, heroiska och sexiga skepnader man kan föreställa sig, minns han. Hjältar som var på jakt efter ett liv på en högre nivå.
Rick Owens höst- och vinterkollektion 2024
Om jag hade bott på Upper east side och tagits med på museum varje helg, så hade jag nog inte utvecklat den här törsten och frustrationen
Rick OwensEn annan livlina var hans katolska skolgång, där han lärde sig att alla människor har ett högre syfte – ett koncept som fascinerade den unge Owens.
– Allt gick ut på att studera de där varelserna i långa kappor som släpade i marken. Helgon och nunnor och präster som strävade efter att nå en högre andlig nivå.
Eftersom det kulturella utbudet var skralt, blev det lilla som fanns desto mer kraftfullt.
– Om jag hade bott på Upper east side och tagits med på museum varje helg, så hade jag nog inte utvecklat den här törsten och frustrationen, resonerar Owens. Kollektionen är ett fördömande av Porterville, för att det är en så förtryckande plats. Men det är också den sortens konflikt som får någon som mig att åstadkomma något. Och att min pappa, en översittare som lärde mig att känna skam och rädsla, också lärde mig allt om opera och japansk konst. Vi stod varandra oerhört nära och vi var varandras dödsfiender på samma gång. Skam och rädsla fungerade förmodligen ... Det motiverade mig.
Från övernattning i ateljé till succé i lyxmodevärlden
Därifrån krävs några snabba klipp genom Owens liv: I 20-årsåldern brukade han övernatta på en hög filtar i en kompis ateljé, inhyst i en industribyggnad i Culver city i utkanten av Los Angeles. Sena nätter klättrade han upp för brandtrappan och tog sig in genom ett fönster alldeles under taknocken. (”Jag kunde vara ute i regnet i min svarta sammetscape och massor av smink, det var väldig dramatiskt.”) 1994 grundar han sitt klädmärke i Los Angeles, inte genom att vara strategisk, som dagens designer, utan genom att helt enkelt sälja kläder. Affärsplaner och marknadsanalyser var inte Owens grej.
Han träffade sin fru, Michèle Lamy, om vilken han har sagt, ”Den chicaste själen jag någonsin råkat på” och ”Ett primitivt litet odjur som tar det hon vill ha och bara lämnar slamsor bakom sig”. De har varit gifta i 18 år, något han tackar deras olikheter för – hans rationalitet och hennes känslosamhet. Vid 40 slutade Owen dricka, mycket tack vare Lamys stöd. 2003 hölls hans första visning i Paris och en oerhört frisk fläkt svepte genom lyxmodevärlden.
Jag drack för att bygga upp det mod som krävdes för att ta plats
Rick OwensI dag är Rick Owens en av världens mest erkända klädskapare och ett återkommande namn under modeveckan i Paris, trots att staden tidigare ”kändes lika avlägsen som månen”. Han har varit nykterist i 22 år, är besatt av träning (helst till Kiss på högsta volym – han gillar att de är ”lite som dumglada hundar”) och tar minst en tupplur om dagen. I en annars hektisk bransch är det svårt att föreställa sig en mer avslappnad designer, även om det kanske kontrasterar något till den benhårda viljestyrka som drivit honom framåt. Owens verkar inte lägga någon som helst vikt vid vad andra klädskapare ägnar sig åt, men han håller sig uppdaterad. Den enda person han tävlar mot är sig själv och tidigare versioner av Rick Owens följer honom ständigt i hasorna. Som den han var när han fortfarande kunde dricka sig till ett stadie han benämner som ”temporärt självmord”.
– Jag drack för att bygga upp det mod som krävdes för att ta plats och hävda att jag hade något som var värt att se, förklarar han. Det kräver en viss arrogans. Tänk att jag hade mage att insistera på att alla skulle se det jag gjorde, gud välsigne mig ...
När han väl bestämde sig för att sluta dricka såg Lamy till att det fanns sköterskor på plats som gav honom lugnande, annars hade han riskerat att hyperventilera sig själv till döds.
– Sedan märkte jag att det kändes så himla mycket bättre att inte vara bakfull.
Och som av en händelse tog karriären fart så fort Owens blev nykter, han skaffade sig en distributör och skrev kontrakt med en manufaktur i Italien. Alkoholen ut, träning in.
– Det handlade mer om fåfänga än hälsa, pinsamt nog. Eller är det pinsamt? Jag vet inte.
Samarbeten med Adidas och Converse
Nu har Owens nått en nivå som han aldrig ens hade kunnat drömma om, där han upplever sig vara lika tillgänglig som nischad. Samarbeten med bland andra Adidas och Converse har gjort honom till allmängods, men med det oberoende som genererar dedikerade fans i behåll.
– Jag tror inte att designer tillåts vara särskilt genuina, resonerar han. De flesta måste arbeta för ett företag med en mängd åsikter att ta hänsyn till. Vill jag verkligen köpa en väska av ett företag som jag vet har betalat kändisar för att de ska sitta front row? Är det sådana värderingar som jag vill förknippas med?
– I min dödsruna kommer det att stå något om sneakers, fortsätter Owens skämtsamt. Och det var inte alls det jag hade tänkt mig. I början var mina sneakers ren parodi. Jag kunde inte hitta några som var tillräckligt fåniga eller överdrivna, utbudet var så mördande tråkigt. Men så började jag träna och behövde något flamboyant och teatraliskt att ha på mig, så jag gjorde de mest överdrivna monstertruckskorna jag kunde komma på. Jag klagar verkligen inte, men det är knasigt om just det blir mitt eftermäle.
Rick Owens höst- och vinterkollektion 2024
Jag vill vara en tillgång för de som inte kan identifiera sig med omgivningens estetik,
Rick OwensRetroperspektiv på Palai Galliera i Paris
I och med sitt 30-årsjubileum har Owens allt mer börjat tänka på det förflutna, och inte bara tiden i Porterville. Förra året firade han sin födelsedag på en annan plats som har haft stor betydelse för honom: Mexiko, det land som hans mor Concepción rymde från för att kunna leva med hans far och där Owens fortfarande har många släktingar. Han har börjat utforska sitt mexikanska arv – något han inte identifierade sig särskilt mycket med under uppväxten – och tänker med ömhet på sin bortgångna mamma, som älskade att sy och kanske var en av anledningarna till att han började intressera sig för mode.
Nu förbereder Owens en retrospektiv på modemuséet Palais Galliera i Paris 2025 – han är den ende klädskaparen förutom Martin Margiela och Azzedine Alaïa som fått den äran under sin livstid – och har börjat fundera över vad ett eftermäle innebär.
– Är det att grunda en stiftelse? Att lämna en samling efter sig? En känsla? Jag känner att jag hör till en skara människor som möjligen lite försiktigt har haft en estetisk inverkan. Jag vill vara en tillgång för de som inte kan identifiera sig med omgivningens estetik, som ibland är väldigt begränsad och fördömande och ibland grym.
Owens inkorporerar gärna det han kallar för ”glädjefylld depravering” i sina visningar och han använder sig inte sällan av pentagram.
– Det är mitt lilla sätt att häckla de konservativa.
Världen tycks allt mer efterlikna Owens version av Porterville, där alla som är annorlunda utesluts och skönhet likställs med Ozempic-formade och Botox-stöpta kloner. Owens vill vara ett alternativ till den verkligheten.
– Provokativ konst räddade mig när jag var ung, jag vill vara den livlinan för andra.
Foto: Owenscorp, Launchmetrics/Spotlight m fl
