Diana Orving i stor intervju: "Tyvärr hade jag för bråttom för att utbilda mig till designer"

Av Susanna Strömquist  Fotograf Elisabeth Toll

Sorlet i Vinterträdgården på Grand Hôtel tystnar. Ljuset släcks. Musiken trummar sakta igång och den ena ballerinan efter den andra uppenbarar sig i strålkastarljuset. Långsamt reser de sig upp från catwalken och antar tåspetsposition. Musiken accelererar och scenen fylls snart av en hel armé av dansare i långa böljande kreationer. Vågor av följsamma kroppar sköljer fram och tillbaka genom rummet i olika färgkon- stellationer. Det är abstrakta mönster och abstrakta rörelser. En av dansarna är höggravid under sin långa och transparenta skjortklänning. Närvaron och intensiteten i rummet är påtaglig. Det är omtumlande, emotionellt och vackert. Femton korta minuter senare tonar den suggestiva musiken sakta ut medan den sista ballerinan balanserar in bakom kulisserna – till busvisslingar och rungande applåder.

Årets designer Diana Orving får stående ovationer när hon kliver upp på scenen tillsammans med koreografen Alexander Ekman.

När jag träffar henne tidigt på måndagen efter galan, i ateljén på Södermalm, är hon fortfarande märkbart omtumlad.

– Jag är så otroligt glad. För första gången någonsin kändes det som att jag verkligen fick till en visning exakt så som jag alltid har velat att det ska kännas. Det är så kul att den berörde så många, och till och med lockade fram en och annan tår, säger hon.

Det hänförande dansstycket visades ursprungligen på Moderna Museet under modeveckan i höstas och bygger på ett kreativt samarbete mellan Diana Orving, Alexander Ekman och danskompaniet Stockholm 59ºNorth. Som vinnare av utmärkelsen Årets designer på ELLE-galan fick Diana Orving chansen att återskapa stycket i sin helhet, och passade för första gången på att se sin egen visning.

– Vanligtvis håller jag till backstage men nu gick jag ut och ställde mig mitt framför scenen. Det var mäktigt! Det händer något när det blir skarpt läge. Det är som att dansarna lägger till en extra nivå som inte finns där på repetitionerna. Och tänk att dansa på tåspets och vara höggravid! Det tillförde ytterligare en dimension i samspelet mellan dansarna. En sorts kvinnlig gemenskap, ett systerskap, och så därtill moderskapet, säger hon.

Diana Orving hade själv som liten siktet inställt på en ballerinakarriär, med passionerad dansträning under hela skoltiden. Men i tonåren satte dåliga knän stopp för planerna, och intresset för symaskinen tog över.

– Jag växte upp i ett hem med vävstolar och symaskiner och en mamma som är textilkonstnär. Jag började sy kläder att sälja redan i femtonårsåldern. Tyvärr hade jag för bråttom för att utbilda mig till designer, jag har alltid varit en person som tror att jag lär mig saker bäst själv. På gott och ont!

Vid millennieskiftet började hon sälja sina kreationer i liten skala i butiker runt om i Stockholm.

– Det var helt klart andra tider. Det fanns en större lekfullhet, och allt var mer indie. Det ligger inte lika mycket i tiden i dag. Nu premieras det att vara stor och ha många följare på Instagram, snarare än att vara något hemligt som kunderna kan upptäcka själva, säger hon.

För tio år sedan tog hon steget att börja tillverka på fabrik i större upplagor. Samtidigt har hon hela tiden hållit kvar vid det handgjorda med en experimentell ateljékollektion.

– Jag har aldrig valt en lätt och snabb väg utan många gånger gjort val som baserats på vad som stimulerat mig konstnärligt snarare än vad som ökat mitt företags omsättning, säger hon.

På ELLE-galan nämnde Diana Orving i sitt tacktal att hon är extra glad att prisas för just den här kollektionen eftersom processen har varit så lustfylld.

–Jag hade en väldigt rolig process den här gången. Eftersom jag är ensam i mitt företag blir kollektionerna en sorts spegling av vad jag själv går igenom. Jag kan se tillbaka och läsa dem som en dagbok. Vad har jag bejakat, vad har jag tagit avstånd från, och vad finns det för energi i det jag gör? Just nu känner jag förnyad kraft, lust, hopp och nyfikenhet.

Visste du när du började skapa kollektionen att du skulle göra en dansvisning?

– Nej, det blev en ganska snabb process. Kollektionen var mer eller mindre klar när jag träffade Alexander Ekman och vi bestämde oss för att samarbeta. Men jag arbetar alltid med dans i bakhuvudet. Med en idé om rörelse i plagget. Det tillkom också fler plagg allteftersom jag såg linjerna i dansarnas rörelser och dynamiken dem emellan, säger hon.

Diana Orving tvekar en sekund innan hon visar mig sitt skissblock, som är del av den kreativa processen. Det är en diskret anteckningsbok med svart pärm, fullklottrad med detaljerade teckningar och anteckningar i pytteliten handskriven text, sida upp och sida ner.

– Jag har kanske en femtio, hundra volymer av den här typen av skissböcker. Det är en blandning av komihåg-noteringar, klotter och dagboksanteckningar. Jag går ofta tillbaka och använder dem som referensmaterial när jag skapar, säger hon.

Efter att ha lovat att inte läsa texterna (som är för personliga) bläddrar jag fascinerat igenom den senaste boken. Vilken guldgruva! Sedan får jag en förhandstitt på höstens kollektion, som redan hänger klar i ateljén. Liksom vårkollektionen är den ovanligt färg- och mönsterrik.

– Mönstren som jag skapar själv är ytterligare ett lager i kollektionerna som tillkommit de senaste åren. Det är ofta en blandning av fotografi och skisser och olika slags experiment. Någon form av abstrakt kollage, säger hon.

Innan vi skiljs åt passar Diana Orving på att kolla mejlen. Hon berättar glatt att hon just fått en kul förfrågan om en klänning till en tv-gala.

– Jag har en trogen skara kunder som kommer hit till ateljén och lånar och köper grejer. Personer som är väldigt coola, som jag kan relatera till och som jag tänker på när jag designar. Vissa av dem har ställt upp som modeller i mina visningar. Jag tycker många gånger att det är intressantare att arbeta med personer som har ett eget uttryck än med väldigt unga modeller, säger hon.

Diana Orving måttsyr plagg vid sidan av kollektionsarbetet och tycker sig ha märkt att det är fler och fler som upptäcker att det faktiskt går att specialbeställa.

– Det är en gammal tradition som är på väg tillbaka, om än i väldigt liten skala. Jag gillar över huvud taget den omsorgsfullhet som fanns i hur man tänkte kring och tog hand om kläder förr i tiden. Det är något vi borde ta mer intryck av i dag. Jag tänker alltid tidlöst när jag designar och vill gärna skapa älsklingsplagg som man vill återkomma till i många år, säger hon