Gina Dirawi i exklusiv intervju i ELLE
”Kom hem till mig”, messar jag Gina Dirawi. ”Vi kan inte sitta på ett café och prata du och jag, vi måste ha lugn och ro och full koncentration.”
Så tjugo över elva en fredag stegar hon upp för min trappa i ett par Gucci-sneakers med strass och en väska som får mig att skrika:
– Lägg av! Har du köpt en Saddle bag?
– Haha, ja, men vadå, du har ju en likadan eller hur? säger Gina.
Ja, det är sant, det har jag. Gina och jag delar en del intressen, men också erfarenheter. Vi är båda offentliga kvinnor som utsatts för hot och hat. Jag önskar att Gina och jag bara skulle ses på en kaffe och prata Diorväskor och annat mode, men efter att ha sett SVT-dokumentären Vad hände med Gina Dirawi? undrar jag hur hon ens står på benen i dag?
– Jag ville inte ens göra den där dokumentären från början, jag ville inte positionera mig som ett stackars offer. När mina föräldrar såg dokumentären blev de lite chockade. Trots att de är insatta i hur jag lever hade de inte förstått omfattningen. Varje gång jag får ett nytt jobb blir mamma ledsen och orolig. Och jag förstår varför. En kväll efter Idol kom jag hem till mina föräldrar som var här på besök. Jag var helt knäckt och grät och mamma sa, ”du blir alltid så ledsen när du gjort tv. Kolla på Pär (Lernström, reds.anm), han åker hem och äter glass med sina barn.”. Men jag har det inte som Pär. Han och andra programledare kan gå till jobbet och sedan gå hem och lämna det. Jag går hem och analyserar varje detalj och dealar med allt hat, säger Gina.
När det varit som värst har hon eskorterats av fyra säpovakter för att hoten varit så stora och allvarliga. Gina menar att de som hittills styrt mediavärlden inte har tagit ansvar för att visa en bredare mångfald – och nu duckar de för konsekvenserna i form av ett samhällsklimat där hot och hat tillåts gro och frodas.
– Den äldre generationen har skapat en värld som inte är för alla, de har satt premisserna för vem som får höras och synas och inte tagit ansvar för vem som syns i rutan. Det är inte så konstigt att klimatet ser ut som det gör när de klart och tydligt visat vad som funkar och inte. Jag tänker inte pleasa den publiken, jag tänker skapa plats för nästa generation. Jag vill inte att de ska behöva gå igenom det jag har gjort, säger hon.
”Media bidrar till kvinnohat och rasism”
Vid varje nytt jobb som Gina har erbjudits eller tackat ja till har hon också vetat vad det kostar. Hur det påverkar hennes välmående, hennes säkerhet och hur hennes paranoia ökar. Att behöva synas i intervjuer blir en trigger, berättar hon, för det finns alltid en efterbörd. Föga förvånande är det framför allt män som hotar.
– Media bidrar till kvinnohat och rasism och låtsas att de är neutrala, säger hon.
När jag ber henne exemplifiera berättar hon om turerna i Melodifestivalen, som Gina ledde 2012, 2013 och senast 2016.
– Expressen skrev en artikel om hur jag ändrat den svenska nationalsången som jag skulle uppträda med senare på kvällen, och det låg absolut ingen sanning i detta. Det gick på en sekund, sedan ökade hoten enormt, och likaså säkerheten omkring mig, säger hon.
Vi jämför ordagrant hot vi fått, Gina och jag. Det är nästan för absurt och vi skakar på våra huvuden och ler åt galenskaper vi gått igenom.
– Vi kan skratta åt hoten, men det är en vuxenvärld som bidrar till en samhällsbild som de inte vill ta ansvar för – sedan leker de chockade. Men det påverkar liv. De kan förändra, de kan bredda perspektiven, men vill inte göra det. De bidrar till att Sverige ser ut som det gör, säger hon.
Costa Rica blev Ginas tillflyktsort
Under flera års tid, så fort Gina har fått chansen mellan olika uppdrag i Sverige, har hon rest utomlands och stannat borta flera månader. En sådan tillflyktsort blev Costa Rica. Inte bland surfande svenskar på yogamattor, utan en välplanerad bit bort.
– Jag kände mig inte hemma i Sverige och behövde en frigörelse. Jag behövde skapa en egen värld. Jag kände mig så fri där och hittade en andlighet som passade mig. Naturen och havet gjorde mig mer förstående för min plats på jorden, säger hon.
Där djungel och strand möttes träffade Gina en gammal designer som, kanske med liknande erfarenheter som hon själv, tröttnat på allt och startat en liten stugby dit Gina flyttade in.
– Jag bodde själv i ett hus på stranden, omringad av djur, chillade runt och skrev. Jag fick en annan relation till djur och frågade mig själv hur jag kunde påstå att jag vill ha en painfree värld, men samtidigt aktivt bidra till lidande. Så jag blev vegan. Min kropp var så spänd efter all stress den utsatts för, jag mådde fruktansvärt dåligt och behövde detta för att ens överleva. Jag var i behov av lugn och ro och att komma bort från saker att förhålla mig till, inte minst allas åsikter, berättar hon.
Gina har så länge hon minns varit en frihetstörstande person, och att komma in i tv-världen var för henne samma sak som att bli frihetsberövad, säger hon.
– Jag blev en offentlig person när jag var 19. Jag kommer aldrig undan speglingen av vad andra tror och tycker om mig. Utomlands vill folk hänga med mig utan att de kan mitt cv. Det gör något för min självbild att jag uppskattas utan att folk tycker att jag är duktig på mitt jobb.
Skrivit boken Paradiset ligger under mammas fötter
I Costa Rica tog skrivandet plats, det växte fram successivt, utan stress. Texter som till slut blev boken Paradiset ligger under mammas fötter. En glimt av Ginas värld, en önskan om att kunna ge tjejer som hon själv en referens och något att känna igen sig i.
Vad är skillnaden mellan att skriva en bok och att leda galor och stora tv-program med miljoner tittare?
– Med boken känner jag att jag har skapat något där jag inte behöver stå vid fronten hela tiden, för boken kommer att leva sitt eget liv. Jag gillar energin jag får av att vara med starka kvinnliga personligheter, i verkligheten eller fiktivt, och utan att det är skamligt. Världen jag har skapat i boken handlar om det och jag har medvetet skapat kvinnliga karaktärer som får utrymme att vara flera saker – onda, goda, pryda, religösa och sexuella. Men jag har även speglat hur svårt det är att tillåta sig själv att vara det i samtiden vi lever i. Det hade jag behövt se och läsa som ung kvinna.
Bristen på förebilder för en ung Gina gör sig påmind. Hon sökte, men kunde inte hitta en enda. Nu när hon är vuxen finns de ju, i Rihanna, i Oprah och i Lady Gaga. Gina pratar om Vogue Arabia som gör det möjligt för mellanösternkvinnor att se varandra i modevärlden.
– Vikten av förebilder är enorm. Att hitta tolkningar av mellanösternkvinnor som är mångfacetterade är nästan omöjligt. Vi är antingen offer eller aggressiva förövare. Jag vill se mellanösternkvinnor som är kreativa, sexiga eller roliga, men den bilden får inte plats i normen. I boken är det så skönt att kunna se sig själv, och när jag känner mig osäker kan jag fortfarande gå tillbaka dit och hitta mig själv.
Har du skrivit en slags guide till dig själv?
– Ja, så är det. Det låter kanske klyschigt, men boken har gett mig en plats på jorden, en styrka och ett hem. Varje gång jag går ut i världen och känner att jag inte får ta plats, läser jag boken, landar, känner mig speglad och blir lugn. Ibland hatar jag karaktärerna, ibland älskar jag dem, men de får vara allt, det finns inga regler. Vi kvinnor från mellanöstern eller muslimska kvinnor har så många regler att förhålla oss till, samhället kräver alltid en åsikt om och av oss. Boken har healat ett tomrum hos mig. Jag har låtit några arabtjejkompisar läsa boken och deras reaktion var att de grät, för det har aldrig varit någon som fattat grejen, säger de. Den arabiska kvinnan är så politiserad, och därför kan hon inte bli fri.
Det låter som en påfrestande resa.
– Det krävdes år av utsatthet för att komma dit, men jag är så stolt över den här boken. För mig var det så viktigt när jag skrev, att ingen kunde tona ner mig.
Det är slut med att tona ner sig för Gina Dirawi. Hon berättar hur hon kompromissat sönder sig själv och alltid tagit ansvar för alla i rummet tills hon en dag insåg att hon förändrat sig själv.
– Till slut orkade jag inte längre och undrade varför jag skulle leva så här. Det fanns inte längre ett alternativ och jag kände att ska jag köra på det här spåret, med den här karriären och allt som är jag, så måste jag vara autentisk och tydlig.
Det måste ha varit så skönt att komma fram till det?
– Jag var på en plats i mitt liv där jag var helt förstörd, jag var tömd efter de senaste tio åren. Ska jag hålla som människa nu måste det vara kompromisslöst. Vissa kanske pallar att spela, men jag har inte det i min person.
Frigörelsen i mode
Gina återkommer hela tiden till kreativitet, frihet och att skapa egna världar. Mode är en sådan tillflyktsort, som också är det roligaste hon vet. Gina slutade tänka tanken på att hon inte fick ta för mycket plats.
– Det blir en frihet att klä sig hur man vill och äga sin identitet. Men ju mer jag utforskade mitt modeintresse desto mer motstånd och hat fick jag från allmänheten. Tidigare hade jag bara varit rolig och smart, men jag fick inte vara både rolig, intelligent och modeintresserad, säger Gina.
Ju mer hon växte in i sin kvinnlighet och lät den speglas i sin stil, desto mer hamnade hennes yttre i fokus. Att klä sig feminint ändrade hur hon blev bemött och hon kunde få kommentarer som ”Du är så snygg, nästan för snygg”.
– För mig, som aldrig identifierat min person eller mitt yrke med mitt utseende, fick det mig att känna mig kvävd, ofri och skamsen. Men också förbannad. Vadå, kan man inte vara både proffsig och feminin? Försvinner min kompetens och allt hårt arbete jag har lagt ner för att jag är sminkad, har stora smycken eller extravaganta kläder? Det här handlar återigen om det utrymme kvinnor får för att vara olika saker, vilka roller som appliceras på oss och hur vi konstant måste kompromissa med oss själva för att inte störa ordningen. Jag förstod redan som barn och tonåring att kvinnans kläder är stigmatiserade, därför tyckte jag om att klä mig i det som anses vara maskulint för att tas på allvar. Nu som vuxen vill jag visa att man kan vara feminin, stark och intelligent. Folk ska lyssna på mig oavsett vad jag har på mig, säger hon.
Tillsammans med Pär Lernström blev Gina 2017 programledare för TV4:s Idol. Där tog hennes modeintresse ny fart och hon kunde utveckla looks tillsammans med stylisterna Selam Fessahaye och Bea Szenfeld, och makeupartisten Maggie Gelush.
– Jag var superinblandad och varje outfit växte fram under samtal och fitting. Jag ville ta den plattformen som Idol är och maxa, för kläder är en så stor del av mig. Tidigare hade jag inte hittat rätt folk att jobba med eller inte vågat visa den sidan. Men det var så jävla kul, att få vara mycket och olika saker.
När man hela tiden syns och blir dömd är väl just kläder ett sätt att ta kontroll?
– Ja! I början av min karriär bar jag alltid stora svarta kläder och skämdes för att jag tog så mycket plats. Jag ville dölja mig själv. Men ju mer privat jag har blivit, och under de perioder jag har bott utomlands, har jag fått tid och utrymme att känna efter vem jag är. Jag har fått växa och hitta nya sätt att uttrycka mig. Det där är också en frigörelsegrej, så enkelt som att tänka: ”Vad ska jag ha på mig i dag?”.
När vi pratar förebilder återkommer Gina hela tiden till Rihanna. Vi pratar om hur hon äger sin kropp och aldrig anpassar sig till något.
– Rihanna skiter i allt, hon skiter i alla stora företag och släpper femtio nyanser foundation med Fenty Beauty. Hon inspirerar mig att ta mer plats.
Hur ser din relation till mode och stil ut nu?
– Jag är väl besatt, säger Gina och skrattar.
Hon visar upp sin Dior Saddle bag som jag suttit och sneglat på den senaste timmen.
– Det här är min present till mig själv för att jag har skrivit en bok. Jag vill ha fina konstverk, jag är helt ointresserad av slit och släng. Jag investerar och samlar på mig genom livet. Mitt bästa är lyxvintage från 80- och 90-talet. Mitt bästa fynd någonsin är en Chanelgrej i guld som jag hittade i nåt hörn för halva priset i New York. Jag älskar grejer med historia, jag har problem med nya saker. Det är bra investeringar!
Gina sitter i min kökssoffa och visar upp sina smycken. Guld hjälper henne att anamma sitt palestinska arv, säger hon, och fingrar på arvegods från sin farmor. Om halsen hänger mormors halsband som mormodern fick av sin bror i Palestina 1968.
– Och den här ringen, säger Gina och skrattar. Den köpte mamma till mig när jag föddes. Hon planerade att ge mig den när jag gifte mig, men jag sa, ”Ge upp det mamma, ge mig den nu bara”, haha.
Hur skulle du beskriva din stil?
– Jag gillar den där 70-talsviben som Gucci kör med; 70-talet möter palestinier-bohemian-priestess. Jag älskar Cher, speciellt under 60- och 70-talet, hon är verkligen en modeikon för mig. Jag blandar allt: vintage, Dior och mina släktingars guld. Det finns en frihet i mode, i den konsten, det är makt och frigörelse. Jag har alltid haft svårt att hitta något att identifiera mig med i modevärlden, men nu har jag hittat hem. Jag har både råd och mod att bestämma vem jag är.
Av: Kakan Hermansson
Stylist: Robert Rydberg
Foto: Sara Billie
LÄS MER:
Filmaktuella Katie Holmes i intervju i ELLE
