Girls-skaparen Lena Dunham: "Det finns inget som upprör mig mer än självhat"

Hon är bara 28 år gammal men redan ikon för en hel generation. ELLE fixade en dejt med Lena Dunham för att snacka Girls, mode och stora ambitioner.

***

För dem som inte känner till henne – det kanske fortfarande finns en och annan – så är Lena Dunham skapare av tv-serien Girls. Den fjärde och mycket efterlängtade säsongen drar i gång den 11 januari i USA, men lyckligtvis fick vi en Lena-dos även nu under hösten, då hon släppte sin första bok, Not that kind of girl. Det är en sprakande, bitterljuv, uppriktig och avväpnande memoar, skriven som en fejkad självhjälpsbok. ELLE bokade in en lunchdejt med den ambitiösa, och supersympatiska, mångsysslaren på en grekisk restaurang på Clark Street i Brooklyn.

Vad tror du tjejer i din ålder har hittat i Girls?

– De hade aldrig tidigare sett sig själva på tv! Min generation har en mycket speciell relation till teknologi, till sex, till popkultur. Allt det var väldigt lite utforskat före den här serien.

Upplever du att du har hjälpt tjejer att bli av med sina komplex genom att visa upp dig som du är i serien?

– När en tjej kommer fram till mig och säger att hon trivs bättre med sin kropp efter att ha sett serien känner jag ”Fint! Vi har gjort vårt jobb!” Det finns inget som upprör mig mer än självhat. Och det är så dumt. Fransmän, till exempel, har en mycket sundare relation till mat. De äter när de blir hungriga och avstår när de inte är det. I USA håller vi ständigt på med att kontrollera oss själva. Allt handlar om kontroll.

Men du verkar ha tagit dig ur det?

– Jo, jag har väl kommit ur det, jag har inte vägt mig på tre år. Jag har en avslappnad inställning, mitt mantra är att jag äter när jag är hungrig. Om jag är stressad och min kropp får ett sug efter skräpmat försöker jag zooma ut lite och förstå vad det handlar om, men jag har det under kontroll …

Tv-jobb och kändisskap är inte något som brukar hjälpa människor att må bättre, men i ditt fall verkar det vara tvärtom.

– Åh gud, kändisskap. Man ser bilder av sig själv överallt! Jag tror att det som har hänt är att min värsta rädsla har besannats: jag har blivit kallad tjock. Och det påverkade mig … inte ett dugg. Men jag har också en fantastisk pojkvän som uppskattar mig och älskar min kropp.

Hur hanterar du berömmelsen?

– Det känns som om mitt liv är precis som förut, förutom att jag är överhopad med arbete nu.

Har du hittat din plats?

– Det passade mig inte riktigt att vara barn, och inte tonåring heller. Jag väntade bara på att mitt liv skulle börja. Jag ville kunna styra min karriär, göra mina egna grejer, få en egen familj, en hund …

Har du fått det du önskade dig?

– Ja, men det blir konstigt att tänka så, man måste hela tiden sätta upp nya mål. Fram till nu har alla mina mål varit professionella. Nu vill jag satsa mer på det privata också, ta mig tiden att inreda mitt hus, ta hand om min hund, kanske få barn.

Är feminismen viktig för dig?

– Jag har uppfostrats av en feministisk mamma, som tidigt gjorde mig uppmärksam på sådana frågor, och under lång tid trodde jag att alla var feminister. När jag blev äldre, och förstod att det inte var så, fick jag en chock. Det finns de som anklagar tidigare generationers feminister för att inte ha tänkt tillräckligt på svarta kvinnor, på kvinnor i arbetarklassen … Jag tror att en modern feminism, om en sådan kan uppstå, måste ta hänsyn till alla aspekter av kvinnors verklighet.

Ser vi födelsen av en ny sorts feminism nu, som bärs fram av kändisar som Beyoncé?

– Absolut! Det pågår en förnyelse. Och de personer som du tar upp, som Beyoncé eller min kompis Taylor Swift, har så stor makt att förändra hur massor av människor tänker … I jämförelse är min publik lika stor som en mygga. De normaliserar feminismen och gör den till ett nära och vardagligt ämne.

Hur hanterar du alla kritiska diskussioner, främst på nätet, med dig som måltavla?

– Det är svårt! Ibland tänker jag ”Ta det lugnt, lämna mig i fred, jag är inte presidenten, jag är bara en tjej med saker att säga. Följ mig inte på Twitter om jag stör er!” Samtidigt inser jag att yttrandefrihet är nödvändigt.

Men blir du sårad av sådana attacker?

– Om jag har skämtat lite på gränsen och någon missförstår det eller om det sårar någon, då mår jag dåligt, eftersom det krockar med mina värderingar … Men om en hel armé av hyperkonservativa republikaner attackerar mig, för att jag till exempel är för fri abort, då bryr jag mig inte. De är så rädda att förlora kontrollen, att inte längre kunna styra över kvinnors liv och kroppar.

Funderar du någonsin på att engagera dig politiskt?

– Under lanseringen av boken valde jag att ansluta mig till en organisation som jobbar med familjeplanering. Det är viktigt att vi unga kvinnor intresserar oss för sådana här frågor, det finns så mycket att göra.

Är du rädd för att du ska förlora inspirationen till din rollfigur Hannah, nu när ditt liv har förändrats så mycket?

– Att gå på fest i Hollywood får en inte att känna sig allsmäktig. Eller ens sluta vara osäker på sig själv. Ofta blir det till och med tvärtom, så det är inte så svårt att minnas hur det var att vara ung och vettskrämd.

Så du håller på att bli vuxen?

– Så sakteliga. Ibland packar jag kvällen före en resa i stället för samma morgon, och då känner jag ”Åh gud, jag håller på att bli vuxen! Hur gick det till?” Jag drömde länge om att få fortsätta vara barn hela livet och när jag är sjuk beter jag mig fortfarande som ett barn ibland. Man kanske kan fortsätta så hela livet, inte vet jag …

Du har skrivit en del kritiska inlägg om sexismen i Hollywood.

– Man kan inte låtsas som om den inte finns. Innan jag blev ett namn träffade jag så många killar i Hollywood som inte hade ett uns respekt för en 24-årig tjej. Det är dubbelbestraffning: du är både ung och tjej. Många gånger gav killar mig råd om min karriär och mitt liv och förväntade sig lite ömsint respons i gengäld.

Hur är du på inspelningar?

– Ibland måste man vara smått otrevlig, och det är inte alltid lätt att komma undan med det utan att bli kallad bitchig eller bossig. Det är fortfarande en sexistisk miljö. Men jag måste samtidigt kämpa med mig själv för jag vill att alla ska tycka om mig. Men vill man göra bra filmer måste man acceptera att inte alla kommer att älska en. Så jag har lärt mig att säga nej – ett nej är så mäktigt.

Är du intresserad av mode?

– Jag har alltid älskat mode, mamma brukade ta med mig på visningar när jag var liten. Men i ärlighetens namn finns det också saker jag inte gillar i branschen. Den är en av anledningarna till de problem som jag försöker bekämpa: kvinnors komplicerade relation till sina kroppar och hur de ser ut.

– Jag är ganska bra på att strunta i vad folk tycker. Klänningen jag bar på Emmygalan (en i rosa tyll skapad av Giambattista Valli, reds anm) skapade så mycket rabalder att det var löjligt. Det utvecklades till en statsangelägenhet med artiklar i New York Times: ”Men varför valde hon den klänningen?” För att jag älskar rosa, helt enkelt!

Hur kom det sig att du färgade håret blont?

– Jag hade funderat på det ett tag. Män öppnar dörren för en när man är blond, jag lovar! De har som en enfaldig biologisk reflex.

Lever du dag för dag?

– Jag tar absolut inte en dag i taget, men jag skulle vara en lyckligare människa om jag kunde göra det.

Hur ser du dig själv i framtiden?

– Jag vill fortsätta skriva böcker och filmer och fortsätta med min tv-serie. Jag vill också producera sådant som andra gör, eftersom jag skulle vilja utnyttja min energi till att hjälpa andra. Jag vill få barn, resa, resa utan att det är arbete … Ja, kort sagt skulle jag vilja ta lite ledigt. Frågan är om jag klarar det.

Är du rädd att allt ska ta slut en dag?

– Ja. När man har föräldrar med konstnärliga yrken så vet man att alla karriärer har toppar och dalar, att det alltid är skört. Men hela livet kan inte vila på vad andra har för uppfattning, utan man måste lära sig att uppskatta när det går bra och hitta ett sätt att hantera när det går dåligt.

Hur gör man det?

– Man måste arbeta på sin relation till jobbet. På sätt och vis är det en välsignelse när ett projekt inte funkar då det tar en tillbaka till verkligheten och man förstår att just det, jag är ingen superhjälte. Jag försöker att inte vänta på att telefonen ska ringa utan är aktiv och tar initiativ. Jag vill själv berätta min egen historia så jag filmar, skriver, spelar. Jag vet att ingen annan kommer att göra det åt mig.

Du jobbar oerhört mycket …

– Ja, jag säger till mig själv varje dag att jag måste stryka något, men jag gör aldrig det.

Har du medvetet försökt vara en inspirationskälla för din generation?

– Genom serien har jag fått ett slags maktposition och kommit i kontakt med otroligt många unga tjejer. Men varje kvinna är unik, så jag försöker helt enkelt visa att man kan finna sin egen väg

Av Nathalie Dolivo  Foto Autumn de Wilde, All over press