Intervju: ELLE träffar fotolegenden Terry O’Neill
När vi blev bjudna att sitta ner tillsammans med en levande fotolegend tackade vi självklart ja, och ELLEs Johanna Andersson begav sig ivrig av till Audis showroom vid Norrmalmstorg i Stockholm en onsdagskväll i maj. Där välkomnads hon varmt av Nette Johansson som driver the FotoGallery, och som den kvällen invigde en pop-up-utställning med kända verk av världsberömda fotografer som Albert Watson, Mary McCartney, Rodney Smith och Terry O’Neill, tillsammans med svenska kreatörer som Lennart Nilsson, Martin Bogren, Håkan Ludwigson och Johan Rheborg.
Kvällens hedersgäst var Terry O’Neill, legenden, som flugit in från London för att närvara vid eventet. Terry, som fotat alla stjärnor värda namnet: Brigitte Bardot, David Bowie, Beatles, Rolling Stones, Mick Jagger, Faye Dunaway, Amy Whinehouse, Obama – listan kan göras lång och längre. Följ med oss på en kittlande tidsresa tillbaka till ett glamoröst Hollywood och vilda kvällar med Beatles och Rolling Stones på 60-talet!
Frank Sinatra fångad på språng.
Vad kan du berätta om utställningen?
– Jag älskar Sverige! Det har gått väldigt bra för oss här, så när Nette ordnade den här utställningen kom vi över för att göra pr.
Har du plåtat någon svensk?
– Maj Zetterling, för många år sen, Britt Ekland och Anita Ekberg…
De allra vackraste kvinnorna?
– Precis, haha. De svenska kvinnorna är ju bland de vackraste i världen… Så det är ett enkelt jobb.
Du har fotat alla de vackraste stjärnorna. Är det någon som sticker ut extra mycket?
– Ja, Ava Gardner, hon var sagolik. Fantastiskt trevlig och ödmjuk, och tyckte själv inte att hon var vacker, vilket ingen av de där tjejerna någonsin gör. De tycker inte att det är vackra alls, vilket är så märkligt och fascinerande. De vackraste kvinnorna du någonsin kan möta tycker alltid att någon annan ser bättre ut. Visst är det konstigt?
Brukade du tala om för dem att de var vackra?
– Ja, men man känner sig som en idiot när de skrattar åt en, så vad ska man göra…?
Haha, men hur skapar du den fantastiska kontakten mellan dig och den du fotograferar?
– Åh, jag har ingen aning om hur jag har lyckats. Jag började när jag var 21, och det allra första uppdraget jag fick var att fota ett band, som visade sig vara The Beatles. Sedan dess har jag aldrig sett tillbaka. Först plåtade jag dem, sen The Rolling Stones vidare till Frank Sinatra och Ava Gardner. Resten är en lång historia.
Faye Dunaway med sin Oskar-statyett.
Blev du någonsin ”star struck”?
– Nej. Nej, nej.
Är det kanske det som är nyckeln?
– Människorna som var mina idoler var jazzmusikerna, och jag plåtade aldrig en enda av dem. Det visar hur mycket jag såg upp till dem. Jag trodde aldrig att de skulle ställa upp på att bli fotograferade, är det inte märkligt? Och alla de stora jazzmusikerna som jag älskade är döda, så nu är det ju för sent… Men vad kan man göra, jag har ju fått plåta alla ”rock’n’rollers” i alla fall.
Finns det någon som du verkligen önskar att du hade plåtat medan de var i livet?
– Den enda jag inte fotade var Marilyn Monroe. När jag först kom till Hollywood hade en hon en publicist, som trodde att jag bara ville bjuda ut henne just för att hon var Marilyn Monroes publicist, och att jag egentligen inte brydde mig om Marilyn. Märkligt… Hon dog kort efter det, så jag fick aldrig chansen att fota henne.
Finns det någon känd person idag som du skulle vilja plåta?
– Nej, Amy Winehouse var den sista jag gjorde som jag ville plåta. Det finns ingen idag som Frank Sinatra eller Sammy Davis, ingen som ens kommer i närheten. Jag har plåtat alla de bästa, så det finns ingen som jag vill fota längre. Jag åker bara runt och gör sådana här utställningar i olika länder.
Plåtar du aldrig något längre?
– Nej. Eller förresten, jag kommer tillbaka hit för att plåta en tjej, vad var det hon hette… Nej det är faktiskt hemligt, så jag kan inte berätta vem det är just nu, då förlorar vi jobbet.
Så du fotar ibland?
– Ja alltså, om det är ett jobb, och jag gillar människorna…
Vad är det med alla de här kända människorna som gör dem så intressanta för dig som fotograf?
– De är riktigt begåvade människor, inte bara kända, utan riktigt begåvade, och jag känner mig hedrad av att få möjlighet att fota dem. Om man ska jobba med Frank Sinatra, och jag jobbade med honom i över 30 år, då måste man vara bäst, för han tar inte den näst bästa. Det är en stor prövning hela tiden, och det tycker jag om.
Vad är det som de har, karisma?
– Ja, om de var i det här rummet just nu, så skulle du veta att någon var här. Man känner det. Det är inte många människor som har den förmågan.
Du får säkert frågan ofta, men finns det inte något fotominne som du känner lite extra starkt för?
– Brigitte Bardot… Vinden blåser till i hennes hår, hon har en cigarett i munnen och jag tar en bild. Den sista bilden i rullen… Inte förrän jag framkallade bilden insåg jag att jag hade fått till den helt perfekt, sånt händer inte så ofta. Dessutom har det ju blivit en känd bild av henne.
Fotar du fortfarande med film?
– Ja. Jag har provat att plåta digitalt men gillade det inte. Det är inte fotografi för mig. Analogt fotografi är det rätta sättet att göra det på enligt min mening. Alla dessa fotografer som säger till objektet: ”vänta lite”, och tittar på bilderna för att se om det ser bra ut… Det är inte fotografi, fotografi är att vara i stunden, att fånga något och berätta en historia.
Föredrar du svart-vita foton fortfarande?
– Ja absolut. Men jag har ju gjort färg också. Sunday times gick över till färg från svartvitt, så jag blev tvungen att lära mig fota i färg. Jag gjorde det, men försökte hålla de stora färgerna borta från bilderna och istället använda mig av exempelvis svart och blått.
Du har jobbat med alla de största modetidningarna, eller hur? Gillade du tidningsvärlden?
– Ja det har jag, och jag gillade ELLE, det är en bra tidning. Det var för brittiska ELLE jag fotade Kate Moss för första gången. Hon var där för ett test och jag frågade om det var okej att jag fotade en rulle film med henne. Då var hon bara 17 år gammal, och söt. Nu är hon en av de största modellerna genom tiderna. Eller nja, det är hon nog inte. Jag föredrog faktiskt Christy Turlington, hon är fantastisk. Jag förstår inte riktigt Kate Moss, men vad ska man göra…
Har du några tips till våra läsare som själva vill bli fotografer?
– Forträtt att ta bilder, och använd film! Men jag skulle avsky att vara fotograf idag, det är helt annorlunda. Det fanns fantastiska fotomagasin förr, som Life och Look, och alla amerikanska tidningar, men de finns ju inte längre. Jag förstår inte vart dagens fotografer kan vilja placera sitt arbete, man måste ju ha något skäl till att ta bilderna, någon motivation.
Vilken tidsera tyckte du mest om att arbeta i?
– 60-talet. Vi trodde ju allihop att allt skulle ta slut. Jag brukade hänga med the Beatles och the Stones på en klubb dit vi brukade gå varje kväll, och vi brukade sitta och prata om vad vi skulle göra när allting var över. Jag var i din ålder (alltså ca 25, reds anm) och vi trodde att vi bara hade den där chansen, och att vi alla skulle vara tvungna att skaffa vanliga jobb när den var över. Det var så konstigt… Vi insåg aldrig att det skulle kunna bestå.
Brukade du umgås med människorna du fotade?
– Nej, nej. Jag umgicks vänskapligt med Sinatra en gång. Men jag ville inte sitta och ta en drink med honom, när jag egentligen borde fånga honom på bild. Jag tror inte på att bli överdrivet vänskaplig med människorna jag fotar, utan tycker om att ha en bestämd bild av hur jag ser dem, vilken är den jag försöker överföra till mina bilder. När man kommer för nära ser man alla dåliga sidor. Jag ville inte se de sidorna och satte mig därför aldrig i den situationen.
Så det handlar mer om en fantasi och illusion av en person för dig?
– Ja absolut.
Önskar du någonsin att du var tillbaka på 60-talet?
– Vad gäller naiviteten, och vad jag hade gjort annorlunda, hade jag behållit varenda minnesouvenir från Beatles… Alltså, jag brukade plåta Beatles minst tre gånger i veckan, och gav alla bilderna till tidningarna, utan någon tanke på att be att få dem tillbaka. Så nu finns alla mina bilder på något tidingsarkiv, någonstans, och jag skulle verkligen vilja få tag på dem. De är bara borta! Det är det enda jag skulle vilja ändra på. Men det var verkligen något speciellt med den tiden, det var magiskt, och varje dag hände det något nytt och spännande. Jag tycker aldrig att det händer något spännande längre…
