Laleh: "När jag förstod det blev jag helt förälskad i mode"

Det är 2003 och Laleh P, som hon kallar sig, sitter i en soffa i kollektivet på Södermalm där hon bor. Hon är 21 år och har just flyttat till Stockholm från Göteborg. Efter bara några frågor tar hon fram sin akustiska gitarr och sjunger hela sin låt Han tuggar kex med största inlevelse.

Elva år senare sitter hon framför ett vidöppet fönster och spanar på kolibrier i Los Angeles. Hon är god vän med Max Martin och har just avslutat en musikvideoinspelning med Bea Åkerlund – ett konfettiregn av designerkreationer i alla färger och former. Efter fem album och en tio år lång karriär hemma i Sverige har flyktingflickan från Iran landat i USA för att erövra den stora kontinenten med sin kompromisslösa pop.

– Jag trivs här i Los Angeles. Jag jobbar mycket och hänger runt med kompisar. Och så gillar jag alla restauranger med raw food och veganmat.

Sedan jag träffade Laleh Pourkarim, 32 år, första gången där i kollektivet har hennes envetna övertygelse om sin egen storhet nått hela vägen fram. I början kämpade hon med skivbolag som inte vågade ge henne den fullständiga konstnärliga frihet hon krävde. Som den affärskvinna hon är (”det har jag från min mor”) avfärdade hon kontrakt efter kontrakt. Avtal som vilken ung människa med musikerambitioner som helst skulle ge sina stämband för. Laleh vill göra allt själv. Allt. Skriva, spela in och producera.

– Jag är väluppfostrad, det har min mamma sett till. Jag hälsar alltid och frågar hur folk mår. Men när det kommer till musiken är jag inte snäll. Jag är tydlig med det. Musiken är nummer ett i alla lägen. För mig är det inte ett val, det är bara så jag är skapad, säger hon lugnt.

Och envisheten betalade sig. På pokalhyllan stoltserar grammisar och platinaskivor. När Spotify sammanställde vilka svenska artister som spelats mest 2012 hamnade Laleh i topp. Före Kent och Swedish House Mafia.

– Det är ovanligt att ha sådana stora popframgångar med den arbetsmetoden jag har. För indieband är det ett känt sätt, men popartister brukar inte göra allt själva. Här i USA gäller det för mig att bevisa det för skivbolagen. Jag börjar om från början, men den här gången med bevis för att min metod fungerar.

Hon flyttade till den södra delen av USA:s västkust för ett par månader sedan, lagom för att missa den krispiga höstens första dagar hemma i Sverige. När vi pratar har en värmebölja just härjat i Los Angeles, och hon beskriver den svenska hösten på samma sätt som en utsvulten pratar om mat.

Ep:n Boom kom i oktober. Den släpptes i Sverige också, men var avsedd som ett första smakprov för den amerikanska publiken. Sammansättningen av låtar koncentrerar Lalehs pop till det stora och euforiska. Låten Colors är laddad med Florence and the Machine-körer och blev startskottet för Lalehs samarbete med stylisten Bea Åkerlund. Colors är Beas första musikvideo.

– Att arbeta med Bea var ett äventyr. Som att åka till Liseberg, det var så coolt. 30–40 personer jobbade med inspelningen, de sprang runt och gjorde saker i studion. Jag hade aldrig upplevt något liknande, men hon ville unna mig det, berättar Laleh och blir alldeles lätt i rösten.

Laleh och Bea träffades först över saft och bullar hemma hos Bea och maken Jonas Åkerlund ”i det röda huset bredvid Grand hôtel” i Stockholm. Det klickade mellan dem direkt.

– Hon är en sådan tokig tjej. Precis som jag. Hon gör vad hon vill, det var som om vi lekte. Jag har letat efter en sådan kreativ kompis. Ungefär som när man var liten och klädde ut sig och var Paula Abdul hemma i Frölunda eller Hammarkullen. Den känslan har jag saknat.

Stylisten Bea Åkerlund är världsberömd för sina samarbeten med artister som Lady Gaga och Madonna. Laleh klädde hon i så många outfits att popstjärnan tappade räkningen.

– Men det bästa var en kjol, typ 24 kvadratmeter stor åt alla håll och kanter. Jag fick stå på en pall för att komma upp med den, det var fantastiskt.

Trots att Laleh alltid haft en spirituell och egen stil är mode ett relativt nytt intresse. Tidigare var kläder alltför kopplat till kommers och varumärken för att intressera henne. Men under de senaste tre åren har hon börjat se magin.

– Det var när jag förstod att det är en kreativ konstform. Alla intelligenta personer borde se att det finns en källa och ett uttryck i designerkläder. När jag förstod det blev jag helt förälskad i mode, säger hon.

De senaste turnéerna har Laleh bland annat burit plagg som designats av Project runway Sverige-vinnaren Naim Josefi. En annan svensk modeälskling som Laleh har arbetat med är Bea Szenfeld, vars papperskreationer pryder omslaget till ep:n Colors.

– Jag hyser stor respekt för de svenska independentmodeskaparna och vill gärna representera Sverige här i LA. Jag har till och med en mapp i datorn med svenska designer nu, säger hon och skrattar, nästan förvånat, åt sig själv.

Utanför de öppna fönstren i huset i Beachwood avtecknar sig den berömda Hollywoodskylten mot LA-smogen, bokstäverna som är själva symbolen för framgång. I den stora staden har Laleh redan vänner, nya och gamla. Bland annat den svenska superproducenten Max Martin, som nyligen blev historisk då hans låt Shake it off med Taylor Swift blev hans artonde listetta på Billboard.

– Precis som i många andra branscher är det tyvärr bra att ha allierade. Jag önskar att det bara handlade om musik och inte politik. Jag har rymt från politik i hela mitt liv, i Sverige har jag hittat en lucka i musikindustrin där jag kan leva och verka. Men här har min vänskap med Max Martin hjälpt mig rent politiskt, säger Laleh och berättar att de känt varandra länge, men nu när hon är på plats i USA kan de samarbeta på riktigt.

– Han har länge gillat det jag gör. Och han är ju kungen här. För honom räcker det att ringa ett samtal och säga ett ord.

Nu när hon är på plats i Los Angeles har Laleh, precis som sin äldre popmentor, börjat skriva musik åt andra artister. I det lilla huset hon hyr står ett gammalt vitt piano, vars färg ser ut att snart falla av i vackra flagor. En cerise pinnstol står framför. Här skriver Laleh musik på dagarna, när hon hoppas att grannarna har gått till jobbet och inte blir störda.

Men det är inte bara lägenheten och klimatet som är nytt i drömmarnas stad. I USA har hon fått börja om på flera sätt.

– I Sverige ville jag inte vara den exotiska figuren. Efter alla år som politisk flykting ville jag vara hemma i Sverige. Och ingen frågar dig var du kommer ifrån när du är hemma … Jag undvek att prata om min bakgrund.

Men historien är ändå välkänd. Laleh föddes i Iran, men ett år senare tvingades familjen på flykt eftersom hennes far var en regimkritisk journalist, författare och konstnär. Via Azerbajdzjan, Minsk och Östberlin landade de till slut på en flyktingförläggning i Tidaholm. I Göteborgs förorter hittade Laleh slutligen sitt första verkliga hem.

– Intervjuerna med amerikanska medier påminner mig om min historia. Men den här gången ser jag det häftiga med att jag är den första generationen i min släkt som är fri att uttrycka mig. Hela min släkt har haft poetiska ambitioner, men min farbror satt i fängelse och min pappa fick aldrig fullfölja sina drömmar. Nu lever allt det där vidare genom mig, säger hon och letar efter orden.

Hon hittar dem. Precis som när jag träffade henne första gången i ett ungdomskollektiv på Södermalm citerar hon sig själv. ”Just because it’s black in the dark, it doesn’t mean there’s no color.”

Av Annah Björk Foto Rickard Liljero Eriksson

Kort om Laleh

Namn: Laleh Pourkarim.

Ålder: 32 år.

Bor: Los Angeles.

Bakgrund: Hade en roll i Josef Fares Jalla! Jalla! som 18-åring. 2005 kom första albumet, Laleh, som nominerades i fem Grammiskategorier. Sedan dess har hon släppt ytterligare fyra album och gjort tv-succé i Så mycket bättre.

Aktuell: Med USA-lansering. Ep:n Boom släpptes i höstas. Ett album är planerat att komma tidigt 2015. Den 3 januari visas dokumentären Jag är inte beredd att dö än i SVT.