Har du koll på den nya trenden menocore?
Jag tillbringade sommaren iklädd stora lösa vita skjortor, bredbrättade hattar och sandaler flätade i någon sorts ofärgad vass. När semestern var över sörjde jag inte bara de lediga dagarna, utan även min bekväma sommaruniform. Helt klart ett ålderstecken, tänkte jag. Tills jag läste om begreppet menocore på The Man Repeller. För det är inte bara jag som plötsligt tycks dras till löst sittande plagg i naturliga färger och material. Stilen som tidigare förknippats med kvinnor i övre medelåldern (därav namnet: det amerikanska ordet för klimakteriet, menopause + core) har nu fått fans långt ner i 20-årsåldern.
Har du koll på den nya trenden menocore?
I USA förknippas menocore framför allt med designern Eileen Fischer som sedan 80-talet försett amerikanska (företrädesvis vita) medelklasskvinnor med bekväma och stilrena plagg. Tänk Diane Keaton i feelgoodrullen Galen i kärlek eller Meryl Streep i romantiska komedin It’s complicated.
Den svenska motsvarigheten hittas på Österlen, där hon tillbringar somrarna med att samla drivved på stranden, pyssla i trädgården eller dreja i sitt lagom bedagade men ack så vackra växthus. Hon är en kvinna som lämnat vardagens problem bakom sig, lika bekymmersfri som sin stil: lösa linnebyxor, ett enkelt linne, en stor öppen skjorta, kanske en hatt som skydd mot solen. Allt i naturliga färger (och naturligtvis ekologiskt). Och lockelsen ligger lika mycket i livsstilen som i modet. I en tid som präglas av osäkra anställningar (för att inte tala om osäkra pensionsutsikter) blir hon själva symbolen för ett liv i total harmoni, långt från amorteringskrav, kollektivtrafikträngsel och deadlines. Philip Warkander, lektor i modevetenskap vid Lunds universitet, gör samma koppling:
– Många av de stora debattämnena i dag handlar om individens osäkerhet på en alltmer diffus arbetsmarknad. Livslånga anställningar har bytts mot en instabil gig-ekonomi, där det är viktigt att paketera sig själv som attraktiv på en arbetsmarknad präglad av Linkedin- profilsidor, projektanställningar och nätverkande. Detta sker dessutom mot en bakgrund av ”livspusslande” och en ständigt ökande pensionsålder. På den eviga frågan, ”vad har du för projekt på gång?” förväntas man prestera ett spännande svar, som i bästa fall kan leda vidare till ett förutsättningslöst lunchmöte på Alma (ett kollektivt kontor för medlemmar i centrala Stockholm, reds.anm).
Och detta gäller långtifrån bara frilansande kreatörer. Philip Warkander berättar att han för några år sedan delade kontor med Caroline Evans, en av världens mest framstående modeforskare, och hur han vid ett tillfälle nämnde att han, när han är som mest stressad, ofta fantiserar om att vara trädgårdsmästare på Sofiero slott.
– Jag blundar och föreställer mig att jag ansar buskage i slottets rosenträdgård. Hon svarade då att hon och några av hennes forskarkollegor hade återkommande samtal om att byta jobb, om att bli parkskötare eller kratta gångar på folktomma kyrkogårdar. Även de mest framstående och lyckade verkar alltså nära en längtan efter det lugna livet, fjärran arbetslivets prestationskrav och socialiseringshets, säger Philip Warkander.
Det är precis samma längtan som har gjort dokumen- tärserien Mandelmanns gård på TV4, om före detta storstadsborna Gustav och Marie Mandelmann som numera driver en Kravmärkt gård på just Österlen, till en tittarsuccé.
– Detta är inte bara ett allmänt samtalsämne och tecken i tiden utan också något som tar sig uttryck i mode, fortsätter Philip Warkander.
För visst syns menocoretrenden även i vårens modebild. I Jacquemus och Loewes naturliga färgskala och safarireferenser. I Hopes linnejackor och skrynkliga snickar-byxor. I Totêmes enkla linjer och lösa passformer. På samma sätt som Diane Keatons roll i Galen i kärlek på sätt och vis kan ses som en motsats till hennes lika stilbildande (men något mer neurotiska) karaktär i Annie Hall, kan menocoretrenden ses som ett subtilt motstånd mot en ensidig fixering vid det lyckade yrkeslivet, menar Philip Warkander.
– Annie Halls tröttsamt neurotiska Manhattan-baserade hysteri och fula kostymer är den totala motsatsen till lugnet som anas bakom Jacquemus flätade hattbrätten. Det handlar om konflikten mellan det urbana och det lantliga, den unga karriäristen och den mogna livsnjutaren, cocktailklänningen och power-suiten som ställs mot bekväma yogakläder och oversized plagg i ekologiska naturfiber. Men, paradoxalt nog är många av de här symbolerna – det egna huset på Österlen, lata dagar i Provence, livsnjuteri i Toscana – sådant som i sig kräver en viss ekonomi och stora uppoffringar. På så vis är menocore-stilen kanske inte så mycket en uppgörelse med den urbana karriärsorienterade livsstilen som dess mål. Att kunna dra sig tillbaka till sin egen yogastudio i Piemonte är belöningen efter att ha genomlidit åratal av måndagsmöten, aw:ar på Riche och obekväma pumps på ändlösa affärsmiddagar med fulla kollegor. Det handlar om att leva för sin egen skull, och inte bara för att passa in i en av andra bestämd mall.
Och det gäller alla sorters mallar. I kölvattnet av #metoo kan stilen även ses som en reaktion på en sexualiserad kvinnoroll. Om excentriska 70-, 80- och 90-plussare som Iris Apfel redan tagit modemässig revansch innebär menocore nämligen en upprättelse för den annars så förbisedda medelålders kvinnan. Nu anas en värld där en kvinnas värde inte i första hand bestäms av den manliga blicken, och då kan ett par linnebyxor med dragsko plötsligt bli det hetaste som finns.
– Kan det vara så att menocoren är normcore-modet i vuxet format? Delvis handlar det ju om att ta makten över det egna livet, om att klä sig på egna villkor, utan att behöva passa in eller framställa sig som ”anställningsbar”. Samtidigt som vi når medelåldern ersätts projektanställningarna äntligen av en fast anställning, vilket möjliggör både en ny klädstil och att vi nu kan ansöka om lånelöfte för det lilla italienska rucklet som vi alltid drömt om, säger Philip Warkander.
Foto IBL, Imaxtree
