Miriam Bryant släpper smyckekollektion med Efva Attling
Första gången Miriam Bryant och Efva Attling möttes var på ett musikevent för exakt ett decennium sedan. Mötet förevigades med en selfie.
Miriam Bryant: Jag minns att jag tänkte, fan, att få fotas med Eva Attling. Värsta legenden!
Efva Attling: Ja, du sa det. Värsta legenden! Då kändes jag mig jättegammal, haha.
Senare i livet sammanstrålade de igen, i kön till restaurang Berns. Efva hade en ring från sitt samarbete med Jones Åkerlund som Miriam fingrade på.
M: Jag tyckte den var så cool.
Nu är det Miriams tur att designa en kollektion för The Högdalen. Hon har döpt den till Sönder. Smyckena har namn som Nästan sönder, Mera sönder, Jättesönder och Heartbroken – referenser till Miriams tuffa uppväxtår. Vi ses i Efvas designstudio med utsikt över Norr Mälarstrand.
M: Det var svårt först – att översätta min organiska kreativitet till formgivning. Jag har aldrig designat något fysiskt eller tänkt i de banorna tidigare. Hur skulle känslorna som jag vill förmedla se ut? Det var viktigt för både mig och Efva att det skulle kännas jag. Och jag var petig med detaljerna.
E: Det är det som är bra! När man säger, nej vänta, det var inte riktigt så jag menade. Jag står bredvid som en mentor. Jag vet vad som funkar, tekniskt.
Två starka viljor – hur har samarbetet funkat?
M: Det har varit så inspirerande. Efva är fantastisk. Som mentor. Och som person! Häftig. Speciell. Unik. Arbetet bestod av en del skissande, men mest av samtal om känslor. Vi gick på djupet. Vi har suttit och pratat om jobbiga grejer som vi båda har gått igenom. Det har blivit en fin vänskap. Men en sak bråkade vi om, det var chokerhalsbanden som jag ville ha i plast, 90-talsstil. Men då sa Efva bestämt nej. Det blev sammet, det håller i längden.
Vad var svårast?
M: Att bestämma mig för vad jag ville att smyckena skulle säga. Jag är ganska dramatisk när jag själv bär smycken. Eller när jag tatuerar mig. Jag har ett brustet hjärta tatuerat över hela bröstkorgen. Då har man varit jävligt heartbroken. Och jag återkommer ständigt till det evigt krossade hjärtat. Det söndriga. Att jag kanske aldrig riktigt blir hel från vissa saker. Och då tänkte jag att kanske man ska bära det synligt. Låta det få vara en del av en själv.
Är heartbroken din värsta känsla?
– Nej, den bästa! Då är man som mest mottaglig för inspiration. Det är då man vill konsumera konst, musik och film. Så jag strävar efter att vara heartbroken jämt.
Hade du någon relation till Eva Attlings smyckesvärld?
M: Nej, jag hade fördomen att det är väldigt elegant, mycket bröllopsgrejer. Lite classy så. Men The Högdalen har jag hållit ett öga på sedan min vän Jocke Berg gjorde en kollektion.
I din kollektion finns maskrosen med, vad betyder den för dig?
M: Maskrosen är symbolisk för mig, den växer genom asfalt. Som vi maskrosbarn – alla som kämpat sig ur svåra förhållanden. Den står för att man kan klara det. Jag skrev en låt om det, sedan dess kommer tjejer med maskrosor till mig på spelningarna. Det har varit jättefint. Maskrosbladet är taggigt. Man blir nog lite taggig när man har behövt växa genom asfalt. Så det är till alla maskrosbarn. Så mycket inre styrka man måste ha för att orka ta sig vidare efter en tuff uppväxt. Eller många bakslag. Krossat hjärta och allting. Men jag tänker att utmaningarna man får i livet också är en nåd. Man lär sig att hantera dem. Det är så vi formas. Och blir de vi blir. Det är klart att jag ibland har önskat att jag hade sluppit vissa grejer. Men samtidigt inte.
Både när man gör musik och smycken skapar man något som andra kan bära med sig och beröras av, hur känns det?
M: Det har aldrig varit mitt syfte med skrivandet. Att många ska lyssna. Men det är klart att det finns någon sorts exhibitionism – att vilja bli hörd. Man vill att någon ska veta hur man mår. Jag skriver för att trösta mig. Mitt mål är att läka mig själv. Att ha konsten som en ventil för mitt ohanterliga känsloliv. Fint om någon annan också kan bli tröstad av det.
I slutändan drömmer jag nog om samma sak som alla andra. Kärlek.
Vad gillar du med smycken?
M: Att man får en relation till dem. Det är fint att köpa ett smycke till sig själv och bestämma vad det ska stå för. Det kan vara en tid i livet, något speciellt man vill minnas.
Vad kommer du att minnas från den här perioden av ditt liv när du tittar tillbaka?
M: Jag tror att jag är mitt i en tid av nystart. Jag har börjat se saker med mer långsiktighet. Jag har börjat get my shit together typ. Jag kommer nog att se tillbaka på det och vara väldigt stolt.
Du bär själv väldigt mycket smycken, ringar och piercingar. Har alla en historia?
M: Ja. Samlingsrubriken är väl att jag vill synas. Och någon slags självskadebeteende när det kommer till piercingar och tatueringar. I wear my heart on my sleeve. Jag är superdramatisk. Vill alltid vara värst.
Hur tycker du att man ska bygga upp sin smyckestil?
M: Det ska komma naturligt. Vad tycker du är fint? Vad har du för förebilder? Stilikoner? Kan man hitta en favoritlåt och översätta det till smyckesformat?
Hur väljer du smycken för dagen?
M: Jag går på känsla. Jag vill inte se för stylad eller för elegant ut. För mig kan smycken göra en hel look. Man kan ha på sig en sopsäck om man bär fantastiska örhängen. Och tvärtom.
Är det skillnad på vardag och scen?
M: Nej! Dress to impress alltid tycker jag.
Favoritdesigner?
M: Jag gillar Acne. Mycket svenskt och skandinaviskt. Jag uppskattar kvalitet. Jag tycker inte att man ska ha fast fashion. Om man nu måste köpa något ska man investera. Jag gillar att hitta nya, unga och oetablerade designer. Jag kan surfa i timmar och leta på Apoc. Men det är också jävligt dyrt. Så jag köper inget. Jag tittar.
Minns du ditt första smycke?
M: Det var nog en plastchoker. Det var coolt att ha en sån då, det visade vem man var.
Har du något smycke som du aldrig tar av dig?
M: Min näsring. Och en ring i örat.
Vad betyder de för dig?
M: Attityd. Jag gjorde dem när jag var 12. De är en del av mig.
Är det inte 15-årsgräns på piercing?
M: Jag hade med min storasyster, hon hade väl ljugit ihop något. Det var inte ett ställe där de var så noga med sådant, om man säger så.
Var du rädd?
M: Nej. Jag ville bara vara värst.
Varför?
M: Det finns en kick i det. Kicken i att sticka ut. Vissa drar det hur långt som helst. Tatuerar ansiktet, skär och ändrar. Bygger in horn … Jag kan verkligen relatera till den där viljan att vara extrem. Det finns så många olika slags ideal i dag. Det tycker jag är skönt. Jag sörjer för alla de kvinnor som inte får uttrycka sig som de själva vill.
Hur var din barndom?
M: Mitt första decennium var ganska standard. Mina föräldrar är två galningar, haha. En britt och en finne. Det var mycket liv, vi var fyra syskon. Man ville synas och höras. Det var väldigt kreativt. Mycket sång och musik. Jag började läsa och skriva när jag var fem.
Vad skrev du?
M: Allt möjligt. När jag var nio skrev jag min första diktbok.
När förstod du att du kunde beröra andra med din röst?
M: Jag tror fortfarande inte att jag har förstått det, haha. Det kanske låter konstigt men jag har ingen automatiseringsförmåga. Jag kan inte ens göra frukost. Jag behöver uppfinna hjulet varje morgon. Så jag blir förvånad och jätteglad om någon kommer och säger att den blev berörd. Det tar jag inte för givet. Det kommer jag aldrig ta för givet.
Du har berättat att du skadade dig själv som ung. Bad du om hjälp?
M: Det var ett rop på hjälp. Samtidigt som jag förstod alldeles för tidigt att mina föräldrar också behövde hjälp. Det är väl så att när man har ont på insidan blir det en slags ventil att få ha ont på utsidan också. Man vill att folk ska veta. Det är också en kontrollgrej. När känslorna och livet är ohanterliga så kan man åtminstone ta makten över sin kropp.
Du verkar väldigt orädd. Har det fått några konsekvenser för dig?
M: Jättemånga! Men säkert lika många vinster. Så jag går väl plus minus noll. Jag lyckas hålla huvudet ovanför vattenytan.
Vad drömmer du om?
M: Jag har inte drömt så mycket.
Gör du planer?
M: Jag är sämst på att planera mitt liv. Jag förstår inte hur folk hinner drömma. Å andra sidan lever jag en dröm på många sätt. Det känns fräckt att drömma då … Men jag försöker leva mer i nuet. Jag drömmer nog om balans.
Hon snurrar på de tunga silverringarna på fingrarna och fortsätter.
– Om man har konstnärskapet som ventil för saker som gör ont, men har det bra, då blir det ingen konst. Det är paradoxalt. Jag är verkligen en emo-själ. Jag lyssnade på Broder Daniel, hade hundra meter halsduk, drack te och läste dikter. Men i slutändan drömmer jag nog om samma sak som alla andra. Kärlek. Jag drömmer om killar. Eller tjejer. Drömmer om sex.
Vad drömmer du om kärlek?
– Jag drömmer om passion! Men jag drömmer om balans också. Jag vill vara trygg och kåt samtidigt, haha.
