Modefotografen Mario Sorrenti: "Alltid bättre att göra det läskiga än att låta bli"
Vi är många som har sparat några solblekta gamla foton av första kärleken i en kartong på vinden. Modefotografen Mario Sorrenti bestämde sig för att göra en bok av sina. Boken heter Kate, eftersom hans ungdomskärlek råkar vara Kate Moss.
Den består av 50 tidigare opublicerade bilder av supermodellen från åren innan hon fick sitt genombrott med bland annat Sorrentis bilder av henne i reklamkampanjen till Calvin Kleins doft Obsession. Under de två år som paret var tillsammans var de oskiljaktiga.
– Jag minns att jag satt bredvid henne och det kändes som att mitt hjärta skulle stanna. Jag var helt överväldigad av hennes charm och skönhet, berättar Mario Sorrenti om deras första möte i bokens förord.
Har du aldrig känt att vissa bilder är privata?
– Jag insåg tidigt i livet att som konstnär måste man blotta sin själ. Öppna sitt innersta för alla. Självklart är det läskigt men för mig har det alltid varit bättre att göra det läskiga än att låta bli för att jag är rädd för reaktionerna.
Vad väckte fotona för minnen?
– Många minnen från min ungdom och från tiden då jag och Kate var tillsammans. Jag blev också påmind om mitt sätt att tänka som fotograf då. Bilderna är enkla och naiva men det finns enorm passion i dem. Det var intressant för mig att som den jag är i dag se tillbaka på den passionen och reflektera över vad jag sökte efter då. Det väckte inspiration. Jag funderar alltid på vilken min nästa bild ska bli. Det är som ett behov. Och det tar tid. Jag har alltid haft en längtan i bröstet.
Saknar du den tiden?
– Jag är 47. Jag har en 19-åring och en 17-åring hemma och jag ser dem leva sitt liv, hänga med sina kompisar och pojk- och flickvänner som jag brukade. Min dotter fotograferar som jag, min son spelar musik och är så passionerad. Det är så vackert. När jag var där de är nu fattade jag inte hur otrolig och speciell den där tiden är.
Du förlorade din bror.
– Ja … vi var väldigt nära varandra. När han dog slutade jag att jobba och gjorde ingenting i ett år. Sedan insåg jag så småningom hur lycklig jag var som hade livet, och började uppskatta sådant som jag hade tagit för givet. Man lär sig mycket av att förlora någon. Men det har gjort mig orolig som förälder. Det har gjort mig mer försiktig och har fått mig att fundera över vad jag hade kunnat göra annorlunda. Men man måste bara fortsätta. Han finns i mitt hjärta varje dag. Min mamma kämpar fortfarande med förlusten, 20 år senare.
Hur var du som barn?
– Jag var ett melankoliskt barn. Satt alltid och drömde och tänkte. Jag var känslig, jag är fortfarande ett jättekänsligt barn, haha! Mina föräldrar var bara 20 och 22 när de fick mig så jag var mest med mina morföräldrar. Jag stod väldigt nära min morfar och han gjorde ett enormt intryck på mig. Tyvärr dog han när jag var 7 år.
Vad hade han sagt om han såg dig nu?
– Han hade varit så stolt. Han var en väldigt mild och snäll människa. Mormor däremot var tuff, en stark kvinna. Hon reste runt i Italien och köpte kläder som hon sedan sålde i Amerika med förtjänst. Morfar lagade mat, körde henne, han var som hennes betjänt.
Hur är du som förälder?
– Jag hade turen att växa upp med kärleksfulla, optimistiska, generösa föräldrar. De trodde verkligen på kärleken. På ett av de första fotona på mig som liten bebis håller jag i en skylt som det står Love på med röda bokstäver. Det var 70-tal, allt handlade om kärlek och fred. Det har jag lärt mina barn också. Kärlek, respekt, generositet, snällhet – att vara empatisk mot världen. Att uppfostra barn är en väldigt lång och komplex process. Hur mycket ska man skydda dem mot i livet? Jag förstår att min mamma var livrädd när jag flyttade hemifrån som 17-åring. Båda mina barn bor fortfarande hemma som tur är.
Vilken roll har din personlighet spelat i din karriär?
– Människor tycker om mig. Jag är inte en sådan där tuff och aggressiv modemänniska. Jag är snäll och tålmodig. En kollega tyckte en gång att jag borde vara tuffare, mer krävande, jag var ju Mario Sorrenti. Jag frågade honom vad han menade med det. Jag vill inte vara en sådan person och jag behöver inte heller vara det. Jag vill må bra av det jag gör.
Tycker du att sättet man porträtterar kvinnor på i mode har förändrats och är det något du bär med dig i ditt arbete?
– O ja. Modet förändras konstant. Jag har jobbat i 30 år och sett både 80-talets superkvinnor, 90-talets waifs, 2000-talets överdrivna glamour, retusch och fejklyx. Nu ser jag en förändring mot det inkluderande och accepterande i fråga om kroppar, kön och etnicitet. Det älskar jag.
Tycker du att vi värdesätter bilder för mycket i likes
i dagens Instagram-era?
– Gud, Instagram är ett odjur. Det påverkar hela samhället. Visst, vi kommunicerar mer än någonsin med bilder och har lärt oss att tolka bilder undermedvetet. Samtidigt har vi blivit totalt självupptagna och beroende av likes. Det är verkligen ett tveeggat svärd.
Hur upptäckte du foto från början?
– Av en slump. Jag lärde känna två tjejer som pluggade foto och hade eget mörkrum. En kväll var jag där på middag, vi fotade och de visade mig hur man framkallar. Jag blev kär i ögonblicket som jag såg bilderna börja framkallas. Och Gud, den kärleken har jag fortfarande kvar.
Fotograf: Mario Sorrenti, Christian Brylle (porträtt: Mario Sorrenti).
