Möt Jonathan Anderson – kreativ chef på Loewe
Det var först efter att ha lämnat Irland som James Joyce skrev Odysseus och Dublinbor, klassikerna som kommit att bli synonyma med författarens hemland.
– Han porträtterade inte staden genom att vara där, säger Jonathan Anderson. Han gjorde det genom att bli ett med den, fast på avstånd. Ibland måste man fly från något för att kunna uppskatta det.
Själv växte Anderson upp växelvis på Nordirland och Ibiza.
– Det fantastiska med öar är att man vill därifrån, fortsätter han och drar handen genom den mörkblonda kalufsen. Min barndom präglades starkt av konflikten med Storbritannien och inget kunde tas för givet.
Berättandet är själva essensen i modeskapandet
– Samtidigt fanns alltid skönheten, gråskalan var total och alla färger kom till sin rätt. Och på Ibiza harmonierar allt med den blåa himlen.
I likhet med Joyce var det först efter flytten från Nordirland som Anderson hittade sitt eget språk och kände sig fri att förmedla sin berättelse.
– Berättandet är själva essensen i modeskapandet, menar han.
2012 fick Anderson, då med den egna labeln JW Anderson, utmärkelsen ”Emerging talent – ready to wear” av British fashion council och året därpå handplockades han av LVMH till spanska Loewe. Nu har det gått ett decennium och med modemått mätt är Anderson en veteran, med kollektioner som är mer enastående, relevanta och omtalade än någonsin.
Ta till exempel Loewes visning för våren 2023, som öppnades av skådespelerskan Taylor Russel klädd i svart, knälång klänning med utskjutande höftparti, en silhuett som Anderson experimenterat med och som ska likna en herrkavaj sedd ovanifrån. Där fanns även digitala avtryck i form av pixelmönster och naturen representerades av hyperrealistiska rosenkallor, lika vackra som giftiga .
– Den kollektionen sprang ur två av mänsklighetens stora dilemman, förklarar Anderson. Hur vi hanterar teknologi och hur vi hanterar miljön.
– Jag ville inleda med något romantiskt och sen plötsligt, bam! Något som skaver. Det var kanske inte vad folk förväntade sig, men det visade sig vara vad de ville ha.
Som Andersons vän och samarbetspartner, modellen och skådespelerskan Hari Nef, har uttryckt det: ”Hans kläder ger mersmak”.
Jag ville inleda med något romantiskt och sen plötsligt, bam!
Trots det outsagda kravet att återuppfinna hjulet inför varje ny säsong känns Jonathan Andersons kollektioner ofta som kapitel i en serie, ett sorts filmiskt JW-universum. I Loewes höstkollektion 2022 återkom detaljer som påminde om halvtömda ballonger, våren 2023 hade luften gått ur ballongerna helt och de liknade mosade blomblad.
– Det beror nog på vilket humör jag är på eller hur uttråkad jag är, säger Anderson angående de återkommande motiven. Ibland tröttnar jag väldigt snabbt, ibland är det mer, ”Nä … jag är inte alls färdig med den här processen än”.
Han beundrar Issey Miyake och Rei Kawakubu, vars karriärer varat så länge att de kan delas in i distinkta perioder, ungefär som Picassos blå period. Anderson nämner också en obskyr irländsk konstnär, Paul Henry, som begränsade sig själv till att enbart måla himlar och landskap.
– Det finns något jag älskar med det där, jag önskar att jag kunde fokusera på bara en sak.
Anderson är otvunget intellektuell och refererar inte bara till Joyce, utan i rask takt även till poeten Seamus Heaney (en före detta granne, dessutom), konstnären Paul Thek och keramikern Lucie Rie.
Det finns något jag älskar med det där, jag önskar att jag kunde fokusera på bara en sak.
Jonathan lever inte i något elfenbenstorn, intygar Hari Nef. Han är inte den där plågade kreatören som bara behöver provdocka och sax, Jonathan är en kulturell allätare. Han tittar på allt. Han går på alla utställningar. Han läser allt. Han processar allt som han tycker är coolt: konst, teve, både nytt och gammalt mode, böcker, filmer. Och han omvandlar allt till kläder.
Trots Andersons något finkulturella referenser genomsyras hans kollektioner alltid av lekfullhet.
– Jag kan överanalysera saker, medger han. Men samtidigt finns det inget bättre än en riktigt bra komedi.
När pandemin härjade som värst började Anderson experimentera med lekfullheten som verktyg rent praktiskt och skapade hyperanaloga ”show in a box” inför våren 2021.
Jag är den sortens människa som inte slutar förrän hela världen slutar, på gott och ont.
– Jag är den sortens människa som inte slutar förrän hela världen slutar, på gott och ont. Jag kände mig ung igen, som att det inte fanns några gränser. Jag brydde mig inte längre om vad branschen tyckte, vad journalister eller studenter tyckte om det jag gjorde, för det kändes ändå som att allt lika gärna kunde gå upp i rök.
– Innan 2020 var jag lite mer sluten som designer, fortsätter Anderson. Förmodligen lite svårare. Pandemin fick mig att återupptäcka mig själv och varför jag arbetar med det här.
Till och med när han refererar till datorspel finns det en renhet i Jonathan Andersons arbete som står i skarp kontrast till den samtida modescenens maniska strävan att bli viral och hans infallsvinklar framstår som opåverkade av sociala medier. Medan han pratar som sina inspirationskällor slår det mig att det nog är väldigt få unga designer som så gärna kastar sig in i samtal om James Joyce eller kurerar utställningar med skulpturer av Henry Moore. Anderson verkar arbeta efter den modernistiska devisen ”Make it new”, som syftar på att omstörta det traditionella och att betydande verk kan skapas av ingenting.
När han pratar om Miyake – de båda modeskaparna hade kontakt med varandra, men träffades aldrig – understryker Anderson att han aldrig var någon estradör, det var kläderna som hade huvudrollen.
– Nuförtiden är vi mer intresserade av sensationer och det kan vara problematiskt, resonerar Anderson. Sådant som vi har värdesatt börjar krackelera, men vad gör vi åt det? När cyklerna är så snabba tuggar konsumenter bara i sig och spottar ut, därför tror jag att kontinuitet kommer bli allt viktigare. Och det finns faktiskt inget mer spännande än sådant som håller låg profil.
Anderson tar kontinuiteten på allvar och när han anslöt sig till Loewe för snart tio år sedan (han kan inte heller begripa att det har gått så lång tid) fattade han ett beslut.
Loewe har en oerhört viktig historia som ska förvaltas, men med relevans.
– Jag bestämde mig för att ägna ett år åt att komma fram till hur någon ur min generation ska ta sig an ett klassiskt märke som inte lutar sig mot trender, berättar han. Jag uppskattade den tidlösa kvalitén. Visst kunde vi göra vilda grejer som fick uppmärksamhet, men jag fokuserade på att bygga en grund. Loewe har en oerhört viktig historia som ska förvaltas, men med relevans.
Enligt Anderson är hans självbetitlade linje mer ifrågasättande, medan Loewe handlar om soliditet. 2016 initierade han The Loewe foundation craft prize för att lyfta bandet mellan tradition och samtid – och just gediget hantverkskunnande är något som stora delar av modevärlden har implementerat sedan dess. Själv ser Anderson sina samarbeten med konsthantverkare som essentiella, senast som en del i utställningen Weave, restore and renew på Salone del Mobile, med fokus på uråldriga vävtekniker.
– Utan konsthantverkare skulle det bli svårare för mig att skapa, förklarar Anderson. Jag behöver bollplank i form av, ”Oj, kan man göra så” och ”Wow, det där har jag aldrig tänkt på”. Det är en utmärkt flykt från modeskapandet, att ta sig ur bubblan.
Jag grundade mitt eget märke utifrån idén om en delad garderob, det var när ingen annan tänkte i de banorna.
Ett annat av Andersons signum har varit det androgyna och könsöverskridande.
– Jag grundade mitt eget märke utifrån idén om en delad garderob, det var när ingen annan tänkte i de banorna. Fem år senare var det en trend.
Vännen Nef har berättat för Anderson hur avgörande det var för henne som modeintresserad tonåring att se hans visningar på Style.com.
– De första visningarna var helt magiska och utan motstycke, berättar Nef. Till och med på en liten skärm.
Allra viktigast för Nef blev JW Andersons herrkollektion för hösten 2013, som bland annat innehöll höga volangprydda stövlar och tunikor i kontorsgrå ull.
– Jag hade aldrig sett mode av det slaget, fortsätter hon. Det var verkligen i gränslandet mellan herrkläder och damkläder, jag fick helt nya perspektiv på hur det faktiskt var möjligt att klä sig.
Förra året adderade Anderson ytterligare ett uppdrag till sin meritlista, nämligen som kostymdesigner för filmen Challengers, regisserad av vännen Luca Guadagnino (Call me by your name) med bland andra Zendaya i rollistan.
– Filmen är inte det minsta teatralisk och det innebar faktiskt en rejäl utmaning, berättar han. Allt skulle se så äkta ut som möjligt. Jag skulle inte ha gjort det för någon annan än Luca, men jag gillade det. Nu beundrar jag precis varenda kostymdesigner i hela filmbranschen.
Jonathan Anderson skapar 13 kollektioner per år och jag frågar hur han gör för att inte bli utbränd.
– Jag tror att jag ska bli utbränd hela tiden, för varje ny kollektion känns det som jag ska förlora allt. Det är nog så jag kommer undan, genom att få för mig att jag riskerar allt. Varenda gång ältar jag, ”Kommer vi att tappa greppet? Kommer vi att tappa publiken?” Mode är trots allt något flyktigt, vi älskar ett märke under en viss period. Jag är ganska förbluffad över att vi fortfarande har medvind, men jag kanske har blivit bättre med åren.
Mode är trots allt något flyktigt, vi älskar ett märke under en viss period.
Passande nog planerar Anderson att hälsa på där allt tog sin början: hemma på den gröna och gråa ön som han aldrig tycks kunna lämna tomhänt.
– Förmodligen kommer jag att åka därifrån med en resväska full med mat … Mina föräldrar oroar sig alltid för att jag ska gå hungrig. Fast egentligen klarar jag mig rätt bra på egen hand.
FAKTA
Namn: Jonathan Anderson.
Ålder: 38 år.
Yrke: Kreativt ansvarig på spanska modehuset Loewe och sitt eget modehus JW Anderson.
Följ: @jw_anderson
Foto: César Segarra
Stylist: Anastasia Barbieri
Hårstylist: Sebastien Bascle/Calliste agency
Makeupartist: Karim Rahman/Wise & Talented
Modell: Jeanne Cadieu/Elite
Produktion: Florent Norcereau för Sunny Day
Alla looks, Loewe.
