Katharine Hamnett är modets stora miljöpionjär

Efter reklamen: Opéra SPORT's grundare om unik design, hållbarhet och nya kollektionen

– En väninna gjorde en utställning inspirerad av buddhismen. Det hela var ganska trist, inget tydligt budskap stod ut. Jag sa till henne att det hade varit bättre att trycka det buddhistiska mantrat ”Välj livet” på en t-shirt och ha på sig den när hon går på stan, det skulle fått större genomslag än hennes kvartersutställning. Hon tittade bara undrande på mig, så jag tänkte: ”Det ska jag göra!”

Katharine Hamnett, då 34 år, blev 1981 års sensation på den engelska modescenen. Två år tidigare hade hon lanserat ett märke i eget namn som hade blivit supertrendigt och kollektionerna och visningarna avlöste varandra. Hennes plagg såldes i de hetaste butikerna på marknaden.

– Jag blev kopierad överallt, det gjorde mig galen, idén spred sig som en löpeld, suckar hon. Om det åtminstone kunde bidra till att sprida politiska budskap! säger modekreatören med sin djupa och sensuella stämma från huset på Mallorca. (Huset blev hennes hem efter Brexit, som hon hatar.)

Sagt och gjort, hon började trycka den berömda buddhistiska principen med stora svarta bokstäver på t-shirtar av siden och skickade ut dem till försäljning. Något liknande hade aldrig skådats! Utan att inse det, hade Hamnett just uppfunnit modehistoriens första budskaps-t-shirt.

– Jag förstod direkt typografins kraft: det drar uppmärksamheten till sig och stannar i ditt medvetande.

T-shirten fick eget liv och kultstatus när George Michael valde att bära den på scen under en konsert med Wham! Designern med aktivistsjäl drog nytta av situationen och lät trycka fler och fler av sina hjärtefrågor i textform. Budskapen ”Worldwide nuclear ban now”, ”Preserve the rainforest”, ”Save the world”, ”Save the whales” och ”Education, not missiles” spred sig på Londons och Tokyos gator där de bars av politiskt medvetna ungdomar med rebelliska ambitioner. Den idag 74-åriga Katharine Hamnett kan stoltsera med att ha varit en pionjär. Utan henne hade Dior kanske aldrig lanserat sin t-shirt med citatet ”We should all be feminists” av Chimamanda Ngozi Adichie, och Alexandria Ocasio-Cortez hade kanske aldrig burit sin uppmärksammade röda cocktailklänning med texten ”Tax the rich”, på den synnerligen chica Met-galan i New York i september förra året.

– Jag älskar henne, hon är en av mina hjältar! utropar Hamnett, entusiastisk som ett barn, när den amerikanska parlamentsledamoten med radikala åsikter om social rättvisa och ekologi kommer på tal. De två är vävda av samma stoft.

Men under uppväxten fanns det ingenting i Katharine Hamnetts omgivning som tydde på att hon skulle bli en hardcore miljöskyddsförespråkare och övertygad socialist. I hennes biografi finner man en far som var militär och diplomat i det brittiska imperiet, en sträng skolgång på ett tjusigt internat och en barndom och tonårstid kantad av diplomatmiddagar runt om i Europa. Trots det lät Katharine sig inte stängas in i någon gyllene bur. I 16-årsåldern drömde hon om att bli regissör men blev tillsammans med en vän antagen till Central Saint Martins School of Art and Design i London – högskolan som är känd för att frambringa avantgardistiska designer. Mellan 1965 och 1969 började hon få upp ögonen för politik samtidigt som hon lärde sig om design.

– Allt handlade om revolution 1968! Vi var alla emot krig. Jag var hemsk mot min pappa hemma, han som hade tillbringat tre år i japanskt koncentrationsläger och hade förlorat två bröder i strid. Pappa hade en otroligt hög moral och ett enormt tålamod. Om jag hade varit han hade jag gett min dotter en örfil!

När hon var klar med skolan började den lovande designern som frilans och lanserade sitt eget märke 1979. Enkla, sexiga plagg inspirerade av det rådande gatumodet.

– Jag älskar funktionalitet och klarar inte av överflödiga detaljer, slår hon fast.

Succén blev så stor att hon följde upp med en herrlinje 1981. British Fashion Council utsåg henne till ”årets mest inflytelserika designer” 1984 och hon fick visa upp sina skapelser i Tokyo tillsammans med gräddan av den unga modeeliten, som Jean Paul Gaultier, Comme des Garçons och Yohji Yamamoto. Det hindrade henne dock inte från att samma år skapa uppståndelse på det politiska området när hon tillsammans med andra kreatörer bjöds in att träffa Margaret Thatcher på Downing Street 10.

– Jag avskydde henne, hon var ett monster, en massmördare, en bödel som krossade strejkande gruvarbetare. Jag ville inte träffa henne, men insåg att det var en fantastisk möjlighet att få ett bra foto. Vi tryckte snabbt upp en t-shirt med resultatet från en europeisk opinionsundersökning: ”58% don’t want Pershing” (undersökningen gällde kryssningsmissiler och den amerikanska roboten Pershing som placerades i Europa under kalla kriget, reds anm). Jag gömde t-shirten under min jacka och när det var dags att skaka hennes hand öppnade jag jackan och vände mig mot fotograferna. När hon såg budskapet, gav hon ifrån sig ett obehagligt kluckande och sa: ”Men vi har ingen Pershing här, kära du, vi har bara kryssningsmissiler. Du måste ha hamnat på fel fest.”

Katherine var inte imponerad utan frågade senare under kvällen ut Thatcher om surt regn. Fotot blev världsberömt och gav Katharine ett bestående rykte som vild aktivist i en bransch som inte gärna tar ställning i stora frågor. Men att bli så omtalad lyfte hennes position till ännu högre höjder.

– Det var helt galet under 1980-talet, säger hon. Det kändes som att hela världen låg för våra fötter. Allt var möjligt!

För att fira detta överflöd och känslan av makt döpte hon 1986 års kollektion till Power dressing, ett namn hon hittade på i förbifarten men som kom att bli ett av modevärldens mantran. Orädd och med en avantgardistisk ådra, hittade hon flera unga talanger på konstgallerier och fanzines och gav dem chansen: fotograferna Ellen von Unwerth, Terry Richardson och Juergen Teller gjorde sina första kampanjer för hennes märke, Claudia Schiffer sitt första modelluppdrag och Naomi Campbell tog sina första steg på catwalken under en av Hamnetts visningar. Madonna och Faye Dunaway bar hennes plagg, som såldes i 700 butiker i 40 olika länder.

– Mot slutet av 80-talet blev mitt märke större och större, kändisarna älskade mina kläder. Jag hade kunnat bli enormt stor, gigantisk.

Men något skavde, ”jag blev uttråkad”, förklarar hon om den tiden. För mycket pengar, för många bekvämligheter, för stora kontraster mot hennes värderingar.

– När 1989 kom hade jag redan börjat ifrågasätta mitt stora företag. Jag gjorde efterforskningar och samlade fakta om de miljömässiga och sociala konsekvenserna av klädindustrin, och det jag upptäckte påminde om en mardröm.

Ideella organisationer hade redan då börjat uppmärksamma bomullsodlingens negativa miljöpåverkan, hälsoeffekterna på arbetarna och de fruktansvärda arbetsvillkor som är verklighet för många arbetare inom textilindustrin. För Katharine var chocken omskakande och att inte agera var otänkbart. Samma höst visade hon upp sin oro med en kollektion som hon döpte till Clean or die, och försökte sedan, i en tid då knappt någon hade börjat tala om ansvarsfull klädproduktion eller klimatförändringar, att rensa upp i sin produktionskedja. Ett uppdrag som visade sig vara nästan omöjligt.

– Jag försökte övertyga mina leverantörer att ställa om till ekologisk odling och byta ut skadliga bekämpningsmedel, men förgäves. Det var en kamp och jag fick leta efter engagerade leverantörer. De var inte lätta att hitta på 90-talet.

Många retade sig på hennes omedgörlighet.

– Mitt företag blev en krigszon, så många av dem jag arbetade med var motvilliga. Och visst förlorade vi många marknadsandelar. Det hela ledde nästan till konkurs.

Men trots en nedåtgående trend för affärerna så växte sig hennes engagemang allt starkare under 90-talet. Hon intresserade sig för flera frågor, demonstrerade mot bekämpningsmedel, samarbetade med Oxfam för att bilda opinion mot fattigdomen i världen, höll föredrag om etiskt mode, stödde kampen mot hiv och döpte sina kollektioner som politiska program (Cancel the third world debt, 1990, Green cotton by the year 2000, 1991) och gjorde flera t-shirtar med slogans där intäkterna gick till ideella organisationer. Fler än 60 budskap spreds och fick genomslag. En del av dem förde med sig problem för Hamnett.

– Jag hade med en t-shirt där det stod ”Jail Tony” på en visning, strax efter att våra trupper invaderat Irak efter 11 september. Tony Blair fick se bilderna i en tidning och blev rasande. Efter det fick jag en skatteöversyn och upptaxerades med en miljon. Men vad spelar det för roll, fuck! Jag är glad att jag gjorde det. Var fanns alla andra?

Hon blir fortfarande arg när hon tänker på det. Trogen sina principer bestämde sig Hamnett för att sluta använda externa leverantörer och själv försöka framställa en 100 procent etisk klädlinje som uteslutande skulle säljas på nätet. Det blev ingen vidare framgång och hennes märke försvann från radarn. Att inte böja sig har ett pris. Att vara för långt före sin tid också.

Nu, på 2020-talet, passar Hamnett in perfekt, något som bland annat Kanye West insett. När han skulle lansera sitt märke Yeezy 2015, bad den amerikanske rapparen om att få träffa henne och titta i hennes arkiv. Han nämnde henne sedan offentligt som inspirationskälla, utöver Raf Simons, Helmut Lang och Margiela. Att på nytt hamna i strålkastarljuset gav Hamnett chansen att komma på fötter ekonomiskt och att nylansera sitt märke 2017, återigen med fokus på sina t-shirtar som nu fått kultstatus och tillverkas med strikta miljökrav. Men även om den frispråkiga designern medger att hon känner sig mindre ensam i kampen nu, när man nämner en del ”ansvarstagande” märken och de ansatser klädindustrin gör, så tror hon inte att den verkligen kommer att förändras utan tvingande internationell lagstiftning. Hon säger att hon gärna bidrar med sin kunskap och är öppen för samarbeten. Som en liten – men ändå – kompensation, fick hon 2011 medalj av Englands drottning för sina strävanden.

– Jag fick veta att det skulle ge mig fri uppgradering till första klass när jag flyger, säger hon med ett ironiskt skratt, men blir snart allvarlig igen:

– Jag älskar mode, det är en stor del av mig, men om jag skulle leva om mitt liv hade jag aldrig gett mig in i branschen, nu när jag vet hur skadlig den varit för planeten.

RADIKAL, med stora bokstäver.

Av: Alice Augustin Foto: Rankin/Trunk archive, TT