Säsongskaoset – modehusen har gått för långt!

Vilket mellansläpp är det nu? Susanna Strömquist tycker att det är dags att införa ett nytt modesystem.

Louis Vuitton slår på stort i Bob Hopes futuristiska egendom i Palm Springs. Dior flyger in modeeliten till en utomjordisk byggnad på Rivieran, och Chanel visar i Zaha Hadids neofuturistiska Dongdaemun Design Plaza, i Seoul. Och det är inte ens modevecka. Vad är det som händer? Resort, cruise, pre-spring, pre-fall, mellansäsonger och vad vet jag. Ena dagen Seoul, nästa Kalifornien. Och så snabbt till Cannes för ännu ett instagraminlägg. Vad är det egentligen vi ser, och när tusan landar plaggen i butiken?

Ingen verkar längre hänga med i svängarna. Inte ens den jetlaggade branschen själv. En utmattad Colin McDowell, modejournalist som suttit på front row sedan tidernas begynnelse, föreslog nyligen desperat i en krönika i Bof att det borde inrättas ett globalt organ för modebranschen, à la Internationella valutafonden eller FIFA (minus mutskandaler, kan man förmoda). En oberoende organisation med uppgift att hålla ordning i leden. Och se till att viktiga visningar och event inte krockar. Som årets modegala på Metropolitan museum i New York och Chanels resortvisning i Seoul. (Ah, svårt val!)

Kanske kunde vara en bra idé. Själv tycker jag att det skulle vara en ännu bättre idé att en gång för alla begrava dagens uråldriga modesystem. Det som etablerades i lyxmodets Paris i slutet av 1800-talet när haute couturens fader Charles Frederick Worth introducerade säsongsvisa presentationer för att skapa nyhetssug – och ökad försäljning. I och med lanseringen av fabrikstillverkad prêt-à-porter på 60-talet utvecklades sedan visningssystemet så att press och inköpare fick se kollektionerna ett halvår innan de gick att köpa i butik. Toppen då. Men mindre bra nu när systemet fullkomligt skenat och de så kallade mellankollektionerna växt i betydelse från utfyllnad mellan huvudsäsongerna till kompletta visningskollektioner – som i många fall står för modehusens huvudsakliga intäkter.

Jag älskar visserligen catwalken, och det det är inte visningarna i sig som är problemet. Spänningen, musiken, scenografin. Helhetsupplevelsen – som i bästa fall ger ett ögonblick av total modemagi. Den vill jag inte vara utan. En av de stora fördelarna med dagens upptrissade mellansäsongssystem är självklart också att visningskonsten har utvecklats i rekordfart. När modehusen själva väljer tid och plats, efter eget affärsstrategiskt huvud, tvingas de ständigt övertrumfa både sig själva och varandra för att försäkra sig om att en handfull nyckelaktörer dyker upp på de allt mer överdådiga arrangemangen. Den här säsongen överglänste de utspridda pre-springvisningarna i många fall till och med de traditionella modeveckorna som hålls i Paris, Milano, New York och London i mars och september. Men frågan är hur hållbart detta upptrissade visningssystem är i längden? Och vad som händer med själva plaggen. Hur gagnar det egentligen oss konsumenter?

Inte alls, skulle jag tro. Medan kreativiteten runt visningsarrangemangen sprudlar har innovationstakten i själva plaggdesignen uppenbart fått stryka på foten. När hela industrin blivit till ett enda stort instagramvänligt bländverk återstår allt mindre tid för modeskaparna att arbeta vid skissbordet.

Efter en ovanligt uppskruvad mellanvisningssäsong känner jag mig snarare lite illa till mods och fundersam än inspirerad av de superextravaganta visningarna. Övermättnad är ett ord som dyker upp. Jag är dessutom mer än vanligt osäker på när plaggen vi just sett flimra förbi på den ena spektakulära platsen efter den andra runt om i världen faktiskt lanseras i butik. Är det i höst eller till nästa vår, eller hur var det nu? Globaliseringen av modeindustrin förvirrar onekligen ytterligare. Sommar här, vinter där.

Det har uppenbart blivit dags att försöka hitta ett nytt, mer tidsenligt visningssystem. Eller åtminstone att uppdatera modeindustrins mekanismer rejält. Kanske dags att skippa det här med säsongstänk överhuvudtaget? Skulle onekligen kännas mer i linje med dagens fokus på hållbarhet och personlig stil om plaggen designades för att leva längre i butik än till nästa rea. Och varför inte samtidigt passa på att se till att utbudet i butikerna faktiskt stämmer bättre överens med det vi konsumenter behöver, för stunden.

Just nu verkar det otroligt nog redan vara dags att shoppa höstplagg här i Stockholm, med pre-fallkollektioner som landar i butikerna i dagarna. Höstkappa någon? Jag vet inte hur du tänker, men jag har just börjat rota fram sommarplaggen ur garderoben, för att se vad jag eventuellt behöver komplettera med. En romantisk Sissi-klänning kanske. Eller var det förra mellansäsongens nyhet? En viktoriansk maxikjol? Nej, den lanseras visst först i december.

Hög tid för modebranschen att tänka om! Nu när mode utvecklats till en global, konsumentdriven underhållningsindustri, varför inte helt enkelt avskaffa det här med visningar ett halvår innan kläderna finns till försäljning och istället presentera plaggen på catwalken i samband med att de landar i butik? Vad är poängen med att hålla kvar vid ett antikt system som byggde på en sluten bransch med långa ledtider och pressläggningar nu när vi alla tagit plats på front row? Ge oss gärna färre men bättre plagg och visningar som är relevanta – nu!

Av Susanna Strömquist @susannastromquist Foto Jimmy Backius