ELLE undersöker: Var är alla kvinnor i modebranschen?
Daniel Lee på Burberry. Filippo Grazioli på Missoni. Maximilian Davis på Salvatore Ferragamo. Marco de Vincenzo på Etro. Rhuigi Villaseñor på Bally. En rad stora modehus har fått nya chefsdesigner det senaste året och de har åtminstone en sak gemensamt. Ledtråd: ingen höjer på ögonbrynen om de står upp och kissar.
Trots att designskolor över hela världen fullständigt kryllar av kvinnor och trots att 83 procent av amerikanska designer (för att bara nämna ett land, som för statistik) är kvinnor, så är det bara en bråkdel av dessa som tar sig till den högsta kreativa posten på något av de största modehusen i världen. Stella McCartney är en av dem, Miuccia Prada en annan och Victoria Beckham en tredje – men ingen av dem är huvuddesigner på något av de gamla anrika husen som levt i evigheter. De har allihop startat egna märken och valt att designa för dessa.
– Jag upplever inte att det pratas så mycket om det här, säger Frida Bard som tills nyligen var huvuddesigner på Hope och tidigare bland annat arbetat på Acne Studios, men nu har blivit frilans.
– När jag googlade artiklar fanns det knappt några från 2022 … Och det säger ganska mycket, för det är ju inte en jämställd bransch. Men jag tror först och främst att det här är ett samhällsproblem, som speglas i alla branscher. De flesta höga poster inom företag, inom politik, ja inom det mesta innehas fortfarande av män.
Ändå använder många artiklar som trots allt skrivits om det stora könsgapet under det senaste decenniet en annan förklaring: Modebranschen är för tuff, den gör det omöjligt att leva familjeliv och samtidigt göra karriär och kvinnorna vill helt enkelt inte bli chefer. (Inte för att det verkar hindra de designermän som också är pappor …)
– Jag tror inte att det handlar om att kvinnor inte vill eller orkar. Att män innehar chefspositioner i större utsträckning än kvinnor är inte ett fenomen som är begränsat till modebranschen och sannolikt är förklaringsmodellen densamma som i andra industrier, säger Jennie Rosén som är VD för Swedish Fashion Council.
Men vad är det då som händer efter utbildningarna, där kvinnliga studenter är i slående majoritet? Tidningen Business of Fashion gjorde en genomgång av de modehus som visade under de fyra stora visningsveckorna 2017, Milano, Paris, London och New York, och ungefär 40 procent av dem hade kvinnliga designer vid rodret. Bland de största, mest klassiska husen var siffran betydligt lägre.
– I vår klass när jag gick på Beckmans var det två killar och det var mycket då. De andra klasserna hade en eller ingen. Jag brukar vara på Beckmans ofta nu också, som opponent på avgångselevernas examensarbeten, och de snittar fortfarande två-tre killar och tio tjejer, säger Frida Bard.
Hon tror att den främsta anledningen till den omvända fördelningen när det gäller chefspositioner i branschen är att kvinnorna inte blir tillfrågade, eller inte kommer vidare i rekryteringsprocesserna.
– Men jag vill poängtera att det även handlar om förutsättningar och det är på samma sätt som när det gäller jämlikhet i stort: Om du inte ser dig själv representerad blir det också svårt att föreställa dig att du skulle kunna vara på den positionen. Det kan göra att färre kvinnor söker eller visar intresse för tjänster som creative director. Det har inte med kompetens att göra.
Jennie Rosén lyfter vikten av att prata om och aktivt jobba med mångfald i modebranschen och berättar om Fashion Transformation, en ny rapportserie som diskuterar omställningen av modeindustrin utifrån olika aspekter som hållbarhet, cirkulära affärsmodeller, konsumenttrender, digitalt mode och mångfald ur ett affärskritiskt perspektiv.
– Där pekas mångfald ut som en av de mest avgörande aspekterna för att industrin ska klara av att ställa om. I nästa upplaga av rapporten kommer mångfaldsfrågan lyftas ännu mer, då vi bland annat inlett arbetet med att ta fram mätbara incitament gällande detta i samarbete med The Social Few.
Att ta reda på hur situationen faktiskt ser ut i Sverige tror hon är ett viktigt steg för att nå förändring.
– Vi måste ha siffror på hur det ser ut i branschen och skapa oss en uppfattning om vilka åtgärder som krävs för att förbättra situationen. För att vi ska kunna skapa en industri som är mer inkluderande och diversifierad behöver vi data som visar hur situationen ser ut i dag. För att veta vart vi ska och hur vi ska ta oss dit måste vi först veta var vi står.
När Swedish Fashion Council diskuterar mångfald grundar det sig i intersektionalitet, vilket innebär att de tittar på hur olika diskrimineringsgrunder och maktordningar påverkar och ibland förstärker varandra. Alltså inte bara kön.
Även Frida Bard tror att det är viktigt att prata om mångfald inom alla områden.
– Modets främsta uppgift är att spegla samhället, säger hon. Där är det 50 procent kvinnor, så det känns självklart att kvinnor ska vara lika synliga på exekutiva positioner som män. Men det är också viktigt att det inte är en homogen grupp som jobbar med mode där alla är ungefär lika gamla och kommer från medelklassen, utan en grupp som är socioekonomiskt och geografiskt diversifierad, som kan berätta olika historier.
Hon upplever att branschen har blivit mer inkluderande sedan hon själv var nyutexaminerad designer 2003. Dessutom tycker hon att det pratas mer om att det ska finnas balans och bra arbetsförhållanden.
– Jag tror att det kanske är ett schysstare klimat i dag än tidigare. Folk är så mycket mer medvetna. Jag hoppas att folk är mer försiktiga med varandra och respekterar varandra mer än förut. Det ser jag även internationellt och i de stora modehusen. Det är inte okej att gå på som man gjort förut, det är viktigt att folk mår bra.
Och det har faktiskt skett konkreta positiva framsteg även internationellt. Som att Dior 2016 fick sin första kvinnliga huvuddesigner någonsin, i Maria Grazia Chiuri. Eller att Celines tidigare huvuddesigner Phoebe Philo är en av de mest omtalade modeskaparna i modern tid (och hon flyttade jobbet till London, för att det passade hennes liv bättre). Eller att Clare Waight Keller gör succé som creative director på Givenchy, Sarah Burton på Alexander McQueen och Virginie Viard på Chanel. Kanske kan framtiden minska gapet ytterligare.
– Jag tänker att det finns otroligt många smarta, unga, kunniga människor som jag tror mycket på inför framtiden. Som jag hoppas kommer kräva jämställdhet inom mode. Vi ser även att yngre kunder ofta är mer insatta och ställer högre krav på sin konsumtion. Så jag tror att vi kommer se en mer jämställd modebransch, men det krävs också att de stora bolagen är intresserade på riktigt och vill göra det skiftet, säger Frida Bard.
Jennie Rosén är också hoppfull.
– Jag hoppas att vi ser en betydligt större mångfald genomgående i branschen. Jag vill se fler kvinnor i toppen, jag vill se fler poc i toppen. Jag vill att vi ska börja mäta mångfalden i branschen för att skapa oss en uppfattning kring hur det ser ut och vilka åtgärder som krävs för att förbättra situationen.
Foto: Imaxtree
