Agnes Lindström: ”Min karriär är en revansch”
”Svinrolig på Instagram” är det första som står i mina anteckningar om dig, håller du med? säger jag.
Agnes Lindström reagerar med ett gapskratt.
– Gud vad glad jag blir. Det ska jag lapa i mig. Vad stod det i dina anteckningar nu igen, haha?
Sedan förklarar hon, fortfarande skrattades, att hon inte håller med.
– Det hade ju varit sjukt om jag höll med. Jag tycker det finns så många som är roligare på Instagram. Men det finns också många som är ofattbart tråkiga, haha. Jag tycker det är härligt när allt inte måste vara så ansträngt.
Har adopterat hunden Rugby
Innan jag hinner fråga börjar Agnes prata om sin nyaste familjemedlem. Hunden Rugby som fått flytta in hos henne och Filip Hammar i Los Angeles.
– Jag känner mig som en nybliven mamma. Jag har kritiserat alla som håller på och lägger upp så mycket material på sina djur på Instagram. Och nu gör jag så själv, haha. Rugby gick på gatan så sent som den 16 april innan hon hamnade på ett shelter och vi adopterade henne. I början skakade hon väldigt mycket och vi trodde att hon var stum. Men nu skäller hon och spelar allan ballan. Då blir man glad. Jag är helt kär. Filip också. Hon är den sötaste hunden jag sett i hela mitt liv. När Filip ropar älskling tror jag att han ropar på mig. Men han ropar på Rugby, haha.
Spelade polis i tv-serien Bäckström
Agnes Lindströms genombrott kom i filmen Tårtgeneralen. Efter det har hon medverkat i tv-serier som Vår tid är nu, Morden i Sandhamn och nu senast i polisserien Bäckström.
På Instagram framkallar hon skratt genom sina så kallade ”procentbilder”. Ironiska analyser där hon liknar djur och kända personer vid andra kända personer och företeelser i procentsatser.
En get som blundar är till exempel ”33 procent sexsekt, 33 procent nysning och 33 procent lyssnar på Enya”.
Richard Geere är ”100 procent en av mössen i Askungen som syr klänning” medan Peter Forsberg är ”100 procent får vara uppe sent”.
Bygger talarstol till områdets ekorrar
Under den sociala distanseringen som coronaviruset medfört har hon dessutom börjat snickra för områdets ekorrar. Först ett picknickbord, sen ett dj-set och en talarstol redo för presskonferens i Vita Huset. Ja, amerikanska flaggor ingår.
– Presskonferensen är jag mest nöjd med. Men det är inga avancerade konstruktioner, som folk verkar tro. Meningslösa grejer är ofta väldigt avslappnande för hjärnan. Visst, man kan hålla på med appar och meditera. Men min grej har blivit att gå ut och snickra. Jag lyssnar på någon deprimerande P3-dokumentär samtidigt som jag målar. Det är lite som när man var barn och gjorde saker utan poäng. Och plötsligt har jag inte tänkt på corona under en hel timme.
Tvingades hoppa av inspelning
Egentligen skulle hon spelat in en tv-serie i Sverige under våren och delar av sommaren. Men på grund av coronaviruset tvingades hon hoppa av. Normalt sett pendlar hon mellan Sverige och Los Angeles. Men inställda flyg och oron över att kanske inte få komma in i USA igen har gjort att hon valde att stanna på den sidan av Atlanten.
– Jag hade sett fram emot inspelningen jättemycket. Så det känns ju svintrist att behöva hoppa av. Men samtidigt var det rätt beslut. Situationen har ju varit extrem. Men nu börjar saker öppna upp och det är möjligt att resa och jobba igen.
Har coronaviruset påverkat dig på fler sätt?
– Det känns så patetiskt att klaga med tanke på att det finns så många andra som är i fruktansvärda situationer. Människor som förlorat vänner och familj. Vi bor i Los Angeles och har en trädgård. Det har underlättat mycket, säger hon och fortsätter:
– Däremot har jag ju haft svärföräldrarna här i tre månader. Det låter kanske i mångas öron som en mardröm men det har varit härligt. Jag tror att jag och Filip skulle ha blivit galna av att bara prata med varandra.
Karriären en revansch för misslyckat barnkalas
Agnes Lindström gick ur scenskolan 2017. En vecka senare började hon filma Tårtgeneralen. Men hon tillhör inte de som gått runt och drömt om att bli skådespelerska.
– När jag var liten var jag jätteblyg. Jag har ett tydligt minne ett kalas med tema Småstjärnorna. Jag hade förberett mig jättemycket för att framträda utklädd till Eva Dahlgren. På kalaset framförde en kille en show utklädd till bandet Kiss. Alla skrek och hoppade. Sedan var det min tur. Men jag fick panik. Jag hade ju valt Eva Dahlgren. Jag började gråta och sprang hem. Ibland känner jag att min karriär är en revansch för det.
Mellan gymnasiet och scenskolan i Stockholm hann hon med att söka till tyska teaterskolan. Hon kom inte in men ur en feministisk synvinkel var ansökningsprocessen raka motsatsen mot den svenska.
– Kvinnor som sökte till den tyska scenskolan fick inte vara äldre än 24 medan männen fick vara 28. Det förklarades med att ”om man tittar på de flesta pjäser så är det mest yngre kvinnor”. Lösningen var alltså inte att vi skulle förändra det… De kvinnliga sökanden ombads också att framföra en av monologerna i kjol. Det var helt galet.
Många kvinnliga skådespelerskor vittnar om trakasserier i branschen, vad är din upplevelse?
– Jag tror att jag varit ganska förskonad. Men visst har jag utsatts för skämt på kvinnors bekostnad och stött på ”lilla-gumman” attityder. Generellt sätt tror jag många skådisar skriver under på att demokrati är viktigt och att alla är lika mycket värda. Men på vissa filmset är det dunderhierarki. Det körs med både kostymörer och sminkansvariga.
Du har spelat många olika roller. Hur gör du för att inte hamna i ett fack?
– Drömmen är att det ska fortsätta så. Sen kan man ibland inte rå för att man hamnar där. Tyvärr är kvinnoroller ofta bollplank medan de manliga rollerna är de som får vara knasiga och roliga och ha längre karaktärsbeskrivningar. När det är män som skriver tycker jag att det finns någon slags rädsla för att påstå att en kvinna är dålig eller lat. Att man är rädd att det ska verka ofeministiskt om man skapar en kvinna som är osympatisk. Men det är ju precis tvärt om.
Du och Filip skriver på en mörk komedi ihop, hur går det med den?
– Det är skitkul och lite prestationsångest. Det är nog inte realistiskt med inspelning i år men projektet känns jätteroligt. Den är väldigt löst baserad på slutföreställningen, den monolog jag skrev på scenskolan sista året och handlar om en sökare. En väldigt speciell karaktär som är lost i livet och försöker hitta sitt sammanhang.
Hur fungerar det att jobba ihop med sin partner?
– Det är både kul och ganska påfrestande, haha. Vi har väldigt mycket samma humor. Filip är den smartaste jag vet. Det känns betryggande att ha honom vid min sida. Många har frågat om det inte är svårt att jobba ihop. Men om man redan är bästa vänner blir vissa saker mycket lättare. Vi avbryter varandra och andra, jämt. Båda blir ganska stressade och uppe i det samtidigt som vi fyller i åt varandra och skrattar högt. Men ibland skrattar man inte och då blir den andra irriterad. Filip har stängt datorn och sagt att han ska gå på toa eller ta en tur med bilen, haha.
Läs mer:
Alma: ”Ingen ska säga till mig vad jag ska göra”
