Alicia Vikander i stor intervju: ”Jag var en liten nörd”
Alicia Vikander fick en åtta minuter lång stående ovation av publiken när Firebrand hade premiär på filmfestivalen i Cannes förra året. Bland de applåderande fanns Marion Cotillard, Michelle Yeoh och, givetvis, maken Michael Fassbender. Vikander förtjänade varenda sekund. Hennes gestaltning av Katherine Parr, kung Henrik VIII:s sjätte hustru och sedermera änka, är rent magnetisk.
Filmen, i regi av Karim Aïnouz, fokuserar på Katherines dysfunktionella och destruktiva äktenskap med den sjuklige regenten, briljant porträtterad av Jude Law som en inkompetent – och stundom motbjudande – kung under dennes sista år. Men det är Vikander, 35, som stjäl showen.
Rollen är den senaste i hennes storartade karriär, där hon har spelat allt från humanoid robot i Ex machina till Gerda Wegener, hustru till konstnären Lili Elbe (en av de första transkvinnor som genomgick könskorrigerande kirurgi), en prestation som resulterade i en Oscar för bästa kvinnliga biroll 2016.
Vikander växte upp i Göteborg men flyttade till Stockholm i tonåren för att gå på Kungliga svenska balettskolan – ändå var det skådespeleriet som lockade mest. 2012 fick hon sitt stora genombrott i filmatiseringen av Anna Karenina och 2016 träffade hon sin man under inspelningen av Fyren mellan haven – nu har de två barn och delar sin tid mellan Lissabon och London.
Paret arbetade nyligen tillsammans igen i den omtalade koreanska thrillern Hope, regisserad av Na Hong-jin, som har premiär nästa år. Under inspelningen blev Vikander snabbt vän med motspelerskan Taylor Russell och nu när de båda befinner sig i London träffas de för att prata om postproduktionsdepression, att omfamna kaoset i skådespelarlivet och att ge utrymme för stunder av stillhet.
ALICIA: Hej! Kul att se dig, hur mår du?
TAYLOR: Det är bra, bara bra. Vi är båda tillbaka i London.
A: Japp, det är vi. Jag kom precis tillbaka från New York och det är sommar ute. Jag är väldigt nöjd.
T: Det känns så fint att träffa dig, vi har inte setts sedan vi var i Korea. På flyget hem satt vi tillsammans och kunde äta och prata. Vi pratade länge om ditt intresse för AI, som du faktiskt är väldigt insatt i.
A: Jag växte upp med en pappa som var superintresserad och jag var en liten nörd. Nu pratas det om AI runt vart och vartannat middagsbord.
T: Jo, jag såg Firebrand förra veckan när jag var i Marocko. Jag har aldrig gjort någon kostymfilm, hur förberedde du dig och vad lockade dig med Katherine, som var så före sin tid?
A: Först kände jag mig generad när jag läste manuset. Jag visste ingenting om henne. Hon var den första kvinnan i brittisk historia som blev publicerad. Hur kom det sig att jag aldrig hade hört talas om henne? Jag hörde mig för bland mina brittiska vänner och de kände inte till just det heller. En ganska stor händelse i kvinnohistorien! Så jag började läsa hennes böcker, det var så himla intressant och ett fantastiskt sätt att närma sig någon som levde för 500 år sedan. Att ha Henrik som make, som bara kan ha ihjäl precis vem han vill, inklusive sina fruar, var ju ett enormt känslomässigt trauma. Man inser hur hårda tider det var, inte minst för kvinnor. Så det var viktigt att verkligen se bortom kostymerna och scenografin, både Jude och jag jobbade mycket på det.
T: Blir du ledsen när du lämnar en karaktär som du har spelat eller är du mest spänd på nästa steg?
A: Jag blir alltid lite deppig när jag avslutar ett arbete, särskilt om det har varit ett av de där riktigt bra. Numera är det bara den sortens jobb jag dras till. Så var det med Firebrand. Ett väldigt tungt ämne, men en fin tid. Så ja, det är ledsamt att det är över och samtidigt lite som att ha sprungit ett lopp. Jag blir utmattad och när slutet närmar sig börjar jag söka efter något annat.
T: Första gången vi ser Jude är när Henrik kommer tillbaka tidigare än väntat från en resa och har med sig en papegoja till dig. Den scenen rymmer så mycket skönhet, att se honom så upprymd över sin gåva till dig. Men man ser också hur du känner för honom och din oro över att han kommer tillbaka så tidigt.
A: Många scener var svåra att göra och speciellt de där lågmälda, när den underliggande rädslan nästan är större än i de fysiska scenerna. Jude och jag trivdes väldigt bra med att arbeta tillsammans. Vi ville förmedla en berättelse om ett äktenskap. Det är extremt destruktivt och tragiskt och hon avskyr honom ända in i märgen, men hon kan inte lämna honom. Jag tänker att när han kommer in, så är hon livrädd för den där mannen, men hon har redan levt med honom i flera år vid det laget. Vi ville att det skulle kännas att de känner varandra, det blir ännu hemskare då, i och med att det har uppstått en märklig ömhet som växer fram bara genom att samexistera. Vi ville försäkra oss om att skildra relationen i sin helhet.
När jag har stått inför stora beslut i livet så har jag kommit på mig själv med att tänka, ”Hur skulle skådespelerskan Alicia gestalta det här?
T: Jag har märkt att ibland känns det slutgiltiga resultatet som något helt annat än när man var mitt i det. Ibland minns jag lite fel och kommer kanske inte alls ihåg att en scen filmades på det där sättet eller ur den vinkeln.
A: Man måste släppa taget. Vi har ingen kontroll över vårt eget arbete, vilket är en väldigt märklig känsla. Men så inser man att det faktiskt är så det är att vara skådespelare. Det kan vara väldigt svårt ibland. Givetvis underlättar det att arbeta med kollegor och regissörer som man litar på.
T: Det känns som att vara skådespelare är som en konstant övning i att släppa kontrollen, vilket faktiskt är till stor hjälp i livet eftersom man inte kan kontrollera någonting.
A: När jag har stått inför stora beslut i livet så har jag kommit på mig själv med att tänka, ”Hur skulle skådespelerskan Alicia gestalta det här?” Som när jag fick barn, eller när min mamma gick bort för ett år sedan. I de situationerna har jag känt, ”Herregud, det är inte alls som jag har föreställt mig.” Det är det som är så häftigt med skådespeleri, jag får fler och fler verktyg som jag kan använda i mitt liv.
T: Något som har slagit mig är att i alla dina roller så märks det att du är dansare, för du rör dig så vackert. Men i Firebrand är du begränsad av kostymerna. Hur utmanande var det?
A: Rörelser är kärnan i allt jag har lärt mig. Jag studerade balett i nio år. Det är en av de första sakerna jag utforskar när jag går in i en roll, när jag är hemma och läser repliker högt för mig själv och hoppas att ingen ser mig. I Firebrand styr kostymerna hur vi rör oss. Jag och alla de som spelade mina hovdamer var tvungna att gå till en osteopat på grund av den begränsade rörligheten, vi hade värk i nacken och ner i axlarna. Det var plågsamt.
T: Vad inspireras du av just nu?
A: Jag förbereder mig inför två jobb och måste hitta ett sätt skapa balans mellan arbete och att ha familj. Nu för tiden utgår jag bara från två aspekter – människor jag verkligen vill jobba med och projekt som jag tror kommer bli kreativa och roliga. Jag är privilegierad som har möjlighet att välja och för mig är det helt avgörande att passionen finns där. Men jag har alltid haft en plan B … jag älskar inredningsdesign. Det är faktiskt något jag verkligen älskar, att designa bord och stolar. Och så minskar lite av pressen från vår bransch, som ju har sina svackor. Det har varit covid, sen manusförfattarstrejken och så tog jag en lång paus när vi fick barn.
Jag födde barn fyra gånger på film innan jag gjorde det själv
Alicia VikanderT: Bra att du tog upp det här med ditt arbete vid sidan av skådespeleriet, vi pratade ju en hel del om det på planet hem från Korea. Du verkar ha mycket på gång och folk kommer få möjlighet att se mer av det du gör, superspännande ju.
A: Ja, jag tänker mer och mer på det och har börjat se fler möjligheter. Du då, har du skrivit och regisserat mer?
T: Jag regisserade en kortdokumentär och skulle gärna göra mer sådant, hellre än manusbaserat, för jag ser hellre dokumentärer än spelfilm. Men det känns fortfarande lite pressat. Och ja, jag skriver rent privat.
A: Menar du dagbok?
T: Ja, varje dag. Det har jag gjort i tio år.
A: Min mamma gjorde det i hela sitt liv. Jag har alltid beundrat det och varit lite hemligt avundsjuk på den förmågan. Du skapar ju en sorts skattkarta, även om det bara är du som läser.
T: Jag är så rädd för att tappa bort mina dagböcker. Mamma berättade nyligen att hon har en stor kartong full av dem som hon ska skicka till mig. Tanken på att bli av med en skrämmer mig, fatta hur mycket som avslöjas. Alla mina drömmar, mitt liv …
A: Jag frågade min mamma om jag fick läsa hennes och hon sa, ”Absolut inte, du får aldrig läsa dem”. Och vi stod varandra väldigt nära. Men så lämnade hon ändå två dagböcker till mig, de löpte över tre år. Det var som att läsa ett tv-seriemanus om min mammas liv som ung. Det är fascinerande att få lära känna sin förälder på nytt, särskilt de där dagarna då jag bara vill krama henne. Hon är lite yngre än jag är nu i dem och på en plats i livet som jag känner igen så väl. För henne fungerade dagboksskrivandet som terapi, hon gjorde det varje kväll. Nu är det den bilden av henne som lever starkast i mig.
T: Finns det något du gör varje dag som lugnar dig?
A: Jag är en morgonmänniska och går upp tidigt. Meditation hjälper mig oerhört mycket. Och att gå till gymmet. Jag tränar regelbundet, det håller alla hjärnspöken borta. Tack vare baletten så vande jag mig tidigt, jag mår bättre och blir lugnare.
T: Det finns ju vissa saker vi måste göra för att hålla balansen. När jag först mötte dig i Korea, så hade du precis fött ditt andra barn och många av våra scener var väldigt fysiska. Jag tänkte att det här är någon som verkligen har kroppskännedom, som vet hur hon ska ta hand om sig själv och har enorm uthållighet. Jag var så imponerad av din förmåga, efter att ha genomgått något så stort.
A: Alla kvinnor har helt olika erfarenheter och att gå igenom en graviditet för andra gången var helt klart svårare i mitt fall. Men träningen underlättade. Att ta sig igenom de där nio månaderna är som ett maraton, så att vara fysiskt stark hjälper. En graviditet är enormt fysiskt krävande och jag beundrar verkligen alla kvinnor som varit med om det. Jag födde barn fyra gånger på film innan jag gjorde det själv. Mitt jobb som skådespelare är ju att låtsas, men varje gång jag skulle föda barn så bad jag om ursäkt till alla kvinnor i teamet … Jag kände mig som rena bedragaren. Men det är en av de där kickarna man får på en inspelning, att få fantisera och leva sig in i alla möjliga situationer och känslor, eller hur?
T: Ja! Tack så mycket.
A: Nu när vi båda är i London så ses vi väl på en kaffe snart?
Foto: Tom Schirmacher
Stylist: Natasha Wray
Alla plagg, accessoarer och smycken i reportaget, Louis Vuitton.
