Billie Eilish i stor intervju i ELLE: "Jag gillar inte att visa smärta"

Billie Eilishs mamma ber om ursäkt för det stökiga hemmet.

– Vi kom precis tillbaka från en turné, förklarar Maggie Baird efter att hon öppnat dörren till det lilla huset i Highland Park i östra Los Angeles.

Dotterns framgångar har sköljt över familjen som en tsunami. Turnébagaget står kvar i hallen och i matsalen står kartonger fulla med merchandise; neongröna skjortor och tröjor. En låda full med tunga silversmycken ligger på golvet intill en bok med dikter av Rupi Kaur. Billies keyboard fungerar som avlastningsbord och hennes bror Finneas O’Connells piano är knappt synbart i röran. Först vid en närmre titt ser jag notboken med Green Day-låtar, ett rimlexikon och… är det en säng?

Det är det. Bakom pianot i hallen står sängen där Maggie Baird och hennes man, Patrick O’Connell, sover när de inte är ute på turné med dottern. Det är också där Billie och brodern brukade sova innan de flyttade in i varsitt rum i bakre delen av huset. I de rummen de sedan skrev, spelade in och producerade debutalbumet When we all fall asleep, where do we go? Ett debutalbum som blev listetta direkt efter releasen i mars och som återtog placeringen inte mindre än tre gånger – statistik som har blivit standard för 17-åringen.

Mer än 15 miljarder streams

Billie Eilishs låtar och videor har strömmats mer är 15 miljarder gånger och tillsammans med Finneas, 22, har hon avslutat fyra utsålda turnéer i Nordamerika. I juli släppte hon en ny version av hiten Bad guy, med Justin Bieber, och mindre än två veckor senare hade hon nio nomineringar inför MTV Video music awards. Dave Grohl gjorde ett uppmärksammat uttalande när han liknade de tumultartade reaktionerna vid de hans första band fick: ”Hon är med om precis samma sak som Nirvana 1991.” Men hennes framgångssaga känns för modern för övriga jämförelser. Hon är den första artisten med megastjärnstatus som fötts på den här sidan millennieskiftet och är för ung för att ens ha ägt en cd-spelare. Hon är den yngsta kvinnliga artisten som toppat listorna på tio år och den enda någonsin med 14 listplaceringar samtidigt. Hon är mer än en popkulturell startup.

Klockan är 11.45 och Billie sitter i köket. Varje gång Maggie öppnar dörren för att titta till henne hörs ett irriterat skrik – hon facetimar med ett cancersjukt barn som en del i sitt engagemang för stiftelsen Make-a-wish. Hemmet må vara storstjärnans högkvarter, men det andas ödmjukhet. Det finns bara en affisch på väggen och en inramad recension från Los Angeles times, båda från indiefilmen Life inside out från 2013, som både Maggie Baird (mamma och skådespelare/manusförfattare) och Finneas medverkade i. Billie bor fortfarande hemma men Finneas flyttade nyligen några kilometer bort.

När telefonsamtalet är avslutat kommer Billie emot mig med en energi som påminner om en snäll men intensiv Rottweiler.

– Hej! hojtar hon och nästan hoppar till i luften.

Ändå är hon lite orörlig på grund av den stukade foten, en av många skador hon ådragit sig under sitt vilda pogodansande på scen.

– Nä, usch! säger hon på tal om skadorna.

Om hon har ont så syns det inte. Utåt sett är hon lika hård som lösnaglarna hon klapprar med mot köksbordet samtidigt som hon lutar sig tillbaka i stolen. De är neongröna och till formen påminner de mest om något man använder för att dräpa vampyrer. Hon sticker in dem i öronen och viker undan dem när hon gnuggar sig i ögonen. Häromdagen gjorde en av dem ett sår i hennes vänstra hand när hon red.

– Jag högg mig själv, säger hon och visar precis hur det gick till. Strunt samma. Jag älskar naglarna, men jag ska ändra formen för jag vill inte råka peta till en häst i ansiktet.

Billie har varit hemma i tre dagar. När hon åkte var det vår och nu är det sommar.

– Det är så jäkla konstigt, utbrister hon. Det känns som om jag knappt har hunnit blinka och samtidigt har det gått 400 år.

Turnén kan liknas vid ett globalt korståg. Under alla spelningar har fansen drabbats av en hysteri som knappt har setts hos en publik sedan 90-talets Spice Girls-feber – en hysteri som ger näring åt Eilishs redan sprakande energi. På Coachella stormade det så hårt att palmerna vid sidan av scenen såg ut att blåsa omkull, men sångerskan stod stadigt kvar.

– Haha, fast jag ramlade nästan! medger Billie. Det är faktiskt den första turnén som jag har tyckt om, jag har inte riktigt kunnat uppskatta de andra.

Billie Eilish om påfrestande turnéer

De tidigare turnéerna har varit påfrestande. Berömmelsen blev svårhanterlig och konsertlokalerna var inte rustade för att garantera hennes säkerhet. Ibland var det för riskabelt att möta fansen.

– När det står tusentals människor utanför har ingen genomgått någon säkerhetskontroll. Jag vet inte om de har goda avsikter. Det är verkligen trist.

Nu har hon egen säkerhetspersonal och scenerna är större. Och hon tar med vänner i turnébussen.

– Jag behöver sällskap, jag är en sällskapsmänniska, konstaterar hon. Förut hände det att jag vara borta i flera månader utan att träffa mina kompisar. Jag kom tillbaka och så var de inte mina kompisar längre. Det är inte deras fel. De glömde mig inte, men de glömde hur det var att tycka om mig. Det sög.

Billie Eilishs shower handlar inte om den perfekta rösten eller någon sorts fantasispäckad verklighetsflykt. Energin är mer hardcore än pop och hon tänjer bokstavligen på sina egna smärtgränser.

– Jag ställer hellre in en konsert än gör något halvhjärtat. Jag är tusen procent seriös.

Billie stukade foten samma dag som hon skulle ha sin största spelning i Los Angeles.

– Nej fan, fnyser hon. Aldrig att jag skulle ställa in en konsert samma dag. Om jag gör det får någon klappa till mig. Om jag dör? Okej, men ändå. Skärpning Billie. Upp på den jäkla scenen och gör din grej.

Under europaturnén i februari fick hon dubbelsidig benhinneinflammation och det gör fortfarande ont.

– Det är bland det mest plågsamma som finns, berättar hon. Ju mer jag behandlade desto värre blev det. Men jag är ganska tålig, det är därför jag skadar mig så mycket.

– Men jag säger inget när jag har ont. Jag klagar inte. Jag gråter aldrig. Någonsin. Men det finns plågor som nästan kväver en.

Billie tar som ett strypgrepp om sin hals för att illustrera känslan. I Manchester var smärtan så svår att inget alls hjälpte, så hon bestämde sig för att prova akupunktur.

– Varenda nål kändes som en kniv, minns hon och gör en sorts huggljud i sin berättelse.

Hon kunde inte ens stå på benen. Men en timme senare när det var dags att gå på scen hade något hänt.

– Mitt adrenalin, säger Billie och skrattar. Mitt adrenalin är som Hulken, alltså.

Hennes musik kan ses som en sorts tonsättning av allt detta: en mjuk och jazzig röst paketerad i hårt pulserande, taktdriven produktion. Kanske som tonåringar måste vara nuförtiden – hårda på utsidan och mjuka innerst inne? Billie Eilish har lovordats för att inte hymla med hur det är att vara ung. Hon sjunger om Kaliforniens bränder. Hon sjunger om självhat. Hon sjunger om förödande kärlek.

– Jag vet ju inte hur det känns att inte vara tonåring, konstaterar hon. Men ungdomar vet mer än vuxna.

Om en tuff uppväxt

Billie Eilish berättar att familjen haft det ganska knapert under hennes uppväxt. Först bodde de i Downtown men flyttade sedan till Highland Park, där båda syskonen fick hemundervisning i stället för vanlig skolgång. Billie jobbade extra i ett stall och nu är stallet den enda plats där hon slipper vara Billie Eilish.

– Hästar är världens mest terapeutiska djur. Hästar och hundar. Och kor. Och folk äter dem, det är stört.

Men hon har alltid sjungit. Det finns en film på Billie, sju år, som uppträder på en scen. Hon står tjurigt med armarna i kors, fast musikaliteten tränger igenom. I rösten hörs ekon från gamla klassiker med Frank Sinatra och Peggy Lee. När hon blev äldre sökte hon medvetet efter opopulär musik på SoundCloud och hon studerade rappares teknik.

– Jag har alltid varit en aktiv lyssnare, berättar hon. Det är helt galet att folk hittar sin musik genom att bara lyssna på de största hittarna. Vad fan sysslar de med?

Hon säger att hon hellre lyssnar på musik än komponerar, men som tur är fungerar Finneas tvärtom.

– Han ville göra musik och jag tyckte om att känna in den, sjunga till den och lyssna på den.

Och framföra den?

– Japp, svarar hon.

Som 11-åring började hon själv komponera och när hon var 13 bad Finneas sin syster lägga sång på ett spår som hette Ocean eyes som de lade upp på SoundCloud. Efter att hon signats 2016 ordnade bolaget kortare spelningar för henne på sina olika kontor. Hon var 14 då, och Finneas hängde på. Jag var på en av de där spelningarna och minns att hon spelade ukulele. Hur har hon bibehållit sin självständighet?

– Om man anstränger sig för att verka vara på ett visst sätt, så funkar det inte.

Föreställningen om att hon har byggt sin karriär på att vara antipop tilltalar henne, men att vara rebell är inget hon aktivt har strävat efter.

– Jag gjorde bara låtar med min bror, fortsätter hon. Nu har det blivit värsta grejen: jag är artisten som går mot strömmen och all annan skit.

Hon håller upp händerna i en avväpnande gest.

– Hallå?! Jag har aldrig sagt att jag hatar pop! Jag har bara gjort min grej.

Den trygghet som närheten till familjen ger verkar vara avgörande.

– Jag har tur som har en familj jag tycker om och som tycker om mig, konstaterar hon. Den enda anledningen till att jag gör det jag gör är att mina föräldrar inte tvingade mig. Om de hade sagt, ”Här är en gitarr, här är en mikrofon, sjung och spela nu” så hade jag typ: ”Hej då! Nu ska jag gå och knarka.”

Mamma Maggie skrattar högt från rummet intill och Billie fortsätter:

– Alltså, det är inte ungarna det är fel på. Vissa familjer är rätt kassa helt enkelt. Jag är ganska chockad över att mina föräldrar fortfarande är tillsammans. Jag vill inte skryta på något sätt, jag bara tycker synd om alla som inte har en familj som vill att de ska må bra.

Livet med Tourettes syndrom

Att fungera som en sorts sanningens fanbärare har sina nackdelar. Problem med gränssättning är en. Förra året bestämde hon sig för att radera Twitter (”Det bästa beslutet i mitt liv”). Nyligen berättade hon öppet om att gå i terapi och om sina svårigheter med Tourettes syndrom. Under de tyngsta perioderna blev Twitter en triggerfaktor.

– Jag var i Europa och befann mig i den värsta svackan någonsin. Det var då jag fick en insikt, ”Vet du vad? Hej då!” Det finns så mycket jag inte kan påverka, men jag kan skippa Twitter.

På Instagram är det lättare att strunta i kommentarerna, men Twitter består enbart av kommentarer och Billie kom på sig själv med att läsa precis alla.

– Jag uppskattar mig själv för mycket, jag behöver inte ta del av alla de här åsikterna. Sjas!

Hennes fans delar ständigt med sig av sina känslor av isolering och utanförskap – får det henne att fastna i negativa spiraler? Hon funderar. För några dagar sedan antecknade Billie något för att dela med sig av till sina vänner och det handlade om en helt ny känsla.

– Jag mår äntligen… börjar hon och tvekar lite. Jag mår äntligen inte skit.

När hon ser tillbaka på intervjuer, till och med från tidigare i år, påminns hon om hur dåligt hon mådde.

– För två år sedan kände jag att ingenting spelade någon roll, allt var meningslöst. Inte bara i mitt liv, utan allt i hela världen. Jag var totalt kliniskt deprimerad. Det är galet att tänka tillbaka och inte behöva må så längre.

En del cyniker har anklagat henne för att fejka sin depression.

– Det sårar mig, säger hon uppriktigt. Jag var 16 år och väldigt instabil. Nu mår jag bättre än någonsin och trodde aldrig att jag ens skulle klara mig hit.

Ett starkt erkännande.

– Äsch! skrattar Eilish. Jag är bara ärlig. Alltså … jag kommer typ börja gråta.

Det blir tyst och så gör hon det, hon börjar gråta.

– Lycka är en ”galen” känsla, fortsätter hon efter en liten stund. Jag har inte varit lycklig på flera år och trodde inte att jag kunde bli det igen. Att jag mår bra beror inte på att jag är känd eller att jag har lite mer pengar. Det är många saker: att bli äldre, människor jag har lärt känna, människor som försvunnit ur mitt liv. Allt jag kan säga nu till dem som inte mår bra är att det blir bättre. Sluta inte hoppas. Jag gick igenom skiten och hade berömmelsen att bära på. Och jag älskar berömmelse! Det är toppen att vara känd, men det var fruktansvärt i ett år. Nu älskar jag det jag gör och har hittat mig själv igen. Ett bra själv. Och jag älskar uppmärksamheten.

Och det blir inte lite av den varan, påpekar jag.

– Sant, nickar hon. Det är mer nu.

Maggie säger att hon måste gå ut och Billie ser förvirrad ut.

– Vart ska du gå?!

När intervjun är klar kommer Billie att vara ensam hemma för första gången på länge. Kan hon njuta?

– Usch! fnyser hon. Lediga dagar suger. Vad fan ska jag göra nu? Jag tycker inte om att bara slappa. Inte ens när jag har stukat foten eller är sjuk. Gah!

Hon kan inte direkt gå ut på stan och strosa runt heller.

– Nej, jag kan inte gå någonstans, berättar hon. Men det är okej. Vad ska jag göra? Gå ut och köpa diskmedel? I en affär? Haha, nej jag klarar mig.

Men ibland önskar hon att det fanns en knapp som hon kunde trycka på för att pausa allt i tio minuter.

– På flygplatser, då skulle det vara skönt att stänga av allt. När jag sitter på ett plan och tjejer kommer fram och petar mig i mitt fucking fejs och tar bilder på mig när jag försöker sova. Missförstå mig inte, jag älskar precis alla som över huvud taget bryr sig om mig. Men det finns gränser. Folk glömmer vad respekt är.

Billie Eilish om sin personliga stil

På tal om respekt förekommer en hel del diskussioner om Billies utseende och hon gäspar när ämnet kommer på tal. Hennes stil – stora shorts och skjortor – har fått sina egna memes. Feminister teoretiserar kring att hon skulle avsexualisera sig själv och föräldrar tackar för att hon inte klär sig utmanande, för då gör nämligen inte deras döttrar det heller.

– De missar poängen! skriker hon. Poängen är inte: Kom igen, nu ska vi håna tjejer som inte klär sig som Billie Eilish … Det gör mig förbannad. Jag måste ha stora skjortor för att folk inte ska fokusera på mina tuttar!

I Nashville klev Billie ur turnébussen klädd i linne och någon tog en bild på henne. Den blev viral.

– Mina tuttar trendade på Twitter! tjuter hon. De låg etta! Vad är grejen?!

Till och med nyhetskanalen CNN rapporterade.

– Jag ser bra ut i det där linnet, säger hon och skrattar. Jag föddes med fucking tuttar. Jag föddes med DNA som skulle ge mig asstora tuttar.

Hon berättar att just brösten alltid har varit ett känsligt ämne och det är därför hon skyler dem.

– Jag facetimade med en killkompis nyligen och hade ett linne på mig. Han typ, ”Uh, ta på dig en tröja!” Och jag bara, ”Jag har en tröja på mig”. Någon med mindre bröst skulle kunna ha på sig samma linne, men jag råkar ha stora bröst och då blir jag plötsligt slampig. Det är så korkat. Det är samma tröja!

I december fyller Billie Eilish 18.

– Jag tänker bli en kvinna. Jag vill visa min kropp. Alltså ingen porr! Men jag vet att det skulle bli en stor grej. Folk skulle säga, ”Jag har tappat respekten för henne”.

– Jag kan inte vinna! ylar hon.

Men hon låter samtidigt riktigt lycklig.

Av: Eve Barlow.
Foto: Yvan Fabing.
Stylist: Anna Trevelyan.
Hårstylist: Tammy Yi för Leonor Greyl Paris.
Makeupartist: Robert Rumsey för Westman Atelier.
Nagelstylist: Jolene Brodeur för OPI.
Setdesign: Bryan Porter/ Owl & the Elephant.
Producent: Paul Preiss/Preiss Creative.

LÄS MER:

10 saker du behöver veta om Billie Eilish

Billie Eilish berättar om sin första – och värsta dejt

Zendaya i stor intervju i ELLE: ”Jag ville inte leva i ett fack”