Bokaktuella Camilla Läckberg i exklusiv intervju i ELLE
Av Kakan Hermansson
Foto Elisabeth Toll
Jag ligger och vilar i en rosa soffa på ett kontor på Östermalm. Här delar Camilla Läckberg utrymmet med Christina Saliba och deras gemensamma investmentbolag Invest in Her. En gullig kollega släppte in mig och nu väntar jag på Sveriges deckardrottning. Inte för att hon är sen, jag är tidig.
Ovanför mig lyser en neonrosa skylt med texten Queen. Kontoret är inrett med rosa och guldiga detaljer. I hallen står en stor spegel med smink, parfymer, hudvård, hårprodukter och en låda med strumpbyxor. Jag har svårt att röra mig efter ett okristligt pt-pass, men när Camilla anländer stapplar jag efter henne in i mötesrummet där kaffe och semla väntar. Vi fikar. Eller, jag fikar och Camilla dricker kaffe, hon hoppar semlan.
– Vikten har alltid varit känslig för mig, säger hon.
– Jag kan se ut som fan när jag går ner till Konsum, håret på ända och mjukisbyxorna på, det skiter jag högtidligt i. Jag har aldrig haft någon ätstörning, men alltid en komplicerad relation till mat. Under min uppväxt bantade jag hela tiden, jag testade alla dieter som fanns. Kåldieten, ananasdieten, flygvärdinnedieten, ”sex ägg och en flaska vin”-dieten, Danska Rigshospitalet-dieten. Nu kör jag LCHF, jag älskar att äta och att äta mycket och det passar mig bra. Då behöver jag inte tänka.
Camilla Läckberg om att skriva sexscenerna
Jag vill veta nästan allt som Camilla Läckberg tänker. Efter att ha läst En bur av guld undrar jag mer än någonsin vem hon är. Alltså bortom perfekt lagt hår, skvallerpress och yngre man (okej, det vill jag faktiskt veta mer om). Boken är något annat än det jag läst av henne tidigare. En berättelse om systerskap, kärlek, hämnd, otrohet och sex.
Jag kände mig så smutsig
– Vet du Kakan, jag skämdes så jag höll på att dö när jag skrev sexscenerna! Jag satte mig längst in på ett kafé och försökte gömma skärmen så att ingen kunde se vad jag skrev. Jag kände mig så smutsig och tänkte, alla måste ju se att jag sitter och skriver om sex, skrattar Camilla.
Nej, tro nu inte att hon är pryd. I stället är hon otroligt mångfacetterad.
antingen hatar eller älskar man mig
Jag vet inte om jag har haft fördomar om dig, men något har hänt med dig Camilla.
– Ja, det har hänt gradvis, det har vuxit fram. Jag landade verkligen i min förra bok Häxan och det har också mycket att göra med att jag blivit 40. Östrogenhalten sjunker och du blir inte medgörlig längre. Jag välkomnar det, jag bryr mig inte vad folk tycker, varför ska jag bry mig? Jag är inte omtyckt av alla, men jag vet vad min familj och vänner tycker, och det räcker för mig. Jag delar folk, antingen hatar eller älskar man mig. Det är alltid lika fascinerande för mig för jag tycker inte att jag är speciellt kontroversiell. Det förvånar mig att jag väcker känslor. Jag tycker att jag är lite tråkig ärligt talat. Rolig med mina närmaste, men korrekt och väluppfostrad annars.
Även om Camilla inte bryr sig och oavsett om det är på grund av östrogennivån eller att hon har passerat 40, så är hennes skrivande mer direkt och aktuellt än nånsin.
Du har ju skrivit en bok om patriarkatet och hämnd!
– Ja, jag har haft den idén i minst tio år, idén kommer från Fay Weldons En hondjävuls liv och lustar, en bok som jag läst om i 20 år. Och jag hymlar inte med att jag hittat inspiration där, jag har till och med döpt huvudkaraktären till Faye. Jag älskar glöden och hämnden i den, jag älskar fuck you right back-mentaliteten! Budskapet håller fortfarande men jag har känt en sorg över att berättelsen är daterad. Man känner igen sig men jag har undrat; hur skulle en modern hondjävul vara? Detta var ju innan #metoo, så jag var nervös för att boken inte skulle landa. Men nu efteråt vet jag att det är tydligt.
Tror du att det generellt finns ett behov av hämnd hos kvinnor?
– Ja, man anpassar sig av lagar och regler. Vi kvinnor ska inte bråka eller hämnas och ge igen, vi ska vända andra kinden till. Vi ska vara goda mödrar och döttrar. Män får uppföra sig som svin och ständigt bli förlåtna av oss, vi kvinnor förlåter och förlåter. Jag ville porträttera en kvinna som inte förlåter och som ger igen. Jag vill inte uppmana till våld, men hämnd, ja absolut. Jag har också blivit fuckad, det är klart att det känns jävligt bra att hämnas. Jag har hittat sätt att ge igen på, alltid i mindre skala och det har varit terapeutiskt för min egen skull.
Tror du att fantasin om hämnd kan vara terapeutisk nog?
– Ja, absolut. Vi lockas av det, vi älskar temat hämnd och människor som får vad de förtjänar. Vi kvinnor har en historia av att bara svälja och ta skit, vi blir komposter och blir till slut utbrända. Vi vänder inåt medan män vänder utåt.
”Jag gillar inte feminismen som lägger all skuld på männen”
Hur definierar du din feminism?
– Jag gillar inte feminismen som lägger all skuld på männen. Det är ett för lätt sätt att vara feminist, jag tycker också att kvinnor har ett stort ansvar själva. Självklart inte om en kvinna blir slagen. Men ta till exempel hemmafrudebatten. Jag skiter i om folk vill vara hemmafru, var det om du pallar att vara det. Men om du står där efter 20 år och mannen drar, utan pension och utan pengar. Han kanske står på huset, på båten … du måste ta eget ansvar för din egen utveckling och framtid. Män måste ta mer ansvar, men vi måste också göra det.
Är det lättare för dig att säga som har en trygg ekonomi?
– Jag har en trygghet, och jag förstår också att det är svårt för kvinnor som inte till exempel har råd att separera. Jag hade råd, och jag ser många kvinnor som sitter fast, män tjänar mer, vi halkar efter, kvinnor tar mer föräldraledighet. Och alla små beslut som kändes logiska när man var nykär ger stora problem senare.
Från barndomens Fjällbacka som också legat till grund för nästan alla deckare Camilla skrivit, till 22 miljoner sålda böcker världen runt. En bokmal som läste allt som kom i hennes väg. Ensambarn till lite äldre föräldrar, en pappa som uppmuntrade all slags läsning. Oavsett om det var en serietidning var det en ingång till att just läsa, han såg inte ner på någon slags genre.
– Att läsa är den bästa utbildningen för en författare, jag har läst allt, harlequin, deckare, chiclit, allt! Tant Ella på biblioteket i Fjällbacka försåg mig med säckvis med böcker som jag släpade runt på. Jag lånade nya, lämnade tillbaka och lånade nya, om och om igen.
Hon funderar en stund.
– Jag var töntig, ett ensambarn med hemsydda kläder. Min mamma slängde aldrig något, alla kläder skulle sparas. Men jag blev aldrig mobbad. Jag var å andra sidan ihop med dom coola, snygga killarna på gymnasiet, samtidigt som jag fortfarande var pluggisen. Men då hade jag i och för sig fått linser och såg inte längre ut som en kvinnlig Harry Potter, säger hon och skrattar.
”Jag får fortfarande inte ihop bilden av mig som ung”
– Men jag var inte skolans lucia om man säger så, men jag hade alltid bra självkänsla. Snarare var jag övermodig i kombination med en utseendemässigt katastrof, så det var ett stort glapp. Jag får fortfarande inte ihop bilden av mig som ung.
Camilla berättar om en klassåterträff för några år sedan som resulterade i tät kontakt med skolkamraterna från barndomen. I samtal med gamla vänner förstod hon att bilden hon haft av sig själv inte stämde överens med omgivningens. De andra ifrågasatte förvånat hennes självbild som hon kallar ”värsta tönten”. De hade hela tiden uppskattat hennes kvickhet, humor och smartness.
– Det var ett sorgligt ögonblick för mig, att inse att jag har lagt någonting på mig som aldrig funnits. Jag antar att etiketten som tönt eller plugghäst var ledig, och jag tror att folk hellre tar en dålig roll som är ledig än tävlar om de upptagna populära rollerna. Vi letar identitet och mönster, vi vill kategorisera, även oss själva.
Vi hörs sjuttioelvatusen gånger om dagen och vi tröttnar aldrig på varandra
Främst tycker jag att den nya boken handlar om systerskap, att tjejer vänder män ryggen som kort och gott inte kan bete sig och aktivt väjer kvinnor i stället. För Camilla har det verkligen inte varit en självklarhet. Under uppväxten umgicks hon mycket med killar, kände sig tryggare med dem, uppskattade det hon kallar ”raka rör” och säger att hon aldrig har förstått sig på tjejspelet. Hon hade underbara tjejkompisar, men hittade också en annan slags nära vänskap med killarna hon haft kärleksrelationer med.
– Jag har varit mogen och mer mottaglig för kvinnliga vänner, bästisar i vuxen ålder, säger Camilla och blinkar bort en tår.
– Nu börjar jag gråta också … Titta på mig och Christina (Saliba), vi hörs sjuttioelvatusen gånger om dagen och vi tröttnar aldrig på varandra. Vi har en ömsesidig kärlek för varandra. Något har öppnats upp inom mig, säger Camilla, märkbart rörd och glad.
Camilla Läckberg om att mest få hat från kvinnor
– Jag har hyst förakt för kvinnor. Det är av kvinnor jag har fått mest hat. Jag minns när jag pratade om min förlossningsdepression som jag fick i samband med min son Willes födelse. Jag mötte bara hat vart jag än vände mig. Jag sökte hjälp och förståelse hos kvinnor och blev bara nersparkad. Det enda jag fick höra var; vilken sopa du är, vilken dålig mamma och människa du är. Jag har fått så mycket hat från kvinnor genom mitt kändisskap.
Att vara kvinnlig framgångsrik författare är inte samma sak som att vara författare. Camilla berättar hur hon har bitit ihop år efter år av frågan ”hur funkar det att vara mamma och så lyckad som du är?”. I Tyskland under en intervju tappade hon tålamodet och ställde motfrågan hon tänkt på i flera år; ”skulle du fråga en manlig författare samma fråga?”. Nej det skulle jag ju inte, svarade journalisten efter en stund av tystnad, och skam.
Jag vill ändå ställa frågan, hur fungerar hela Läckberg-cirkusen? Fyra barn, planering med varannan vecka-boende, hetsigt schema, galor, premiärer, och så ska hon hinna skriva bästsäljare under tiden. Hur kan du inte ligga utbränd som en liten pöl på golvet?
– Jag har perioder där jag rasar, men oftast är det bara en dag. Man spottar i näven och biter ihop. Jag kan bryta ihop under kontrollerande former, hetsäter Ben & Jerry’s och streckkollar Netflix. Sen tar jag nya tag. Jag tänker på hur folk jobbade förr med 12 ungar och gick och la sig 01. Men det är ingen som tvingar mig, jag kan hoppa av. Offentligheten är inget tvång. Konsekvenserna skulle bara bli att jag säljer färre böcker. Att jag är lycklig beror också mycket på att jag bytte jobb, jag skulle varit världens olyckligaste ekonom i dag annars.
Invest In Her tillsammans med Christina Saliba
Camilla var färdig civilekonom när hon var 21 år. Att hon nu startat ett investmentbolag tillsammans med kollegan Christina Saliba ser hon som en naturlig utveckling.
– Jag har alltid behandlat min karriär som en affärsmässig idé, säger hon.
Christina har en bakgrund inom pr och väninnorna lärde känna varandra redan 2007.
Camilla tog in Christina som pr-agent. Det var inte en blixtförälskelse, säger båda, snarare en stabil vänskap som växte fram och som sedan även gjorde kvinnorna till kollegor. 8 mars 2017 etablerades Invest In Her.
Efter en debattartikel om kvinnliga affärsidéer i Dagens industri, med de båda kvinnorna som avsändare blev kundtjänst nerringt som aldrig förr. Telefonsamtalen kom från sura män som anklagade duon för att inte kunna investment, men ändå ha mage att uttala sig.
– Vi har olika slags smartness. Christina ser igenom folk och affärsidéer, men jag kan vara extremt kreativ på andra sätt.
Camilla Läckberg är kreativ på många sätt. Förutom att skriva har hon en stor passion för beauty och mode.
– Jag ägde inte en crème innan 40, säger hon och tittar lite skamset på mig.
– Men jag älskar smink, men det betyder inte att jag är slav under patriarkatet.
Som att jag om någon skulle döma henne.
Du auktionerade ut ett par exklusiva Balenciagaskor på ELLE-galan och skänkte pengarna till välgörenhet.
– Ja jag råkade köpa två par så jag tänkte att det var lika bra att auktionera ut! Jag fick ett växande modeintresse efter 30, det var då jag började trivas med mig själv. På Handels såg alla likadana ut, samma när jag jobbade som ekonom. Jag har två äldre halvsystrar som jag inte växte upp med, men de var mina modegudar som ung. Tänk dig att ha två syrror som jobbar som inköpare på JC i Borås. Dom forslade stora sopsäckar med sina gamla kläder till Fjällbacka som jag fick packa upp och plocka vad jag ville från, jag var i himmelriket.
Det är konst, han gör kläder för alla sorters kvinnor
Camilla om sitt modeintresse
Hur ser ditt modeintresse ut idag?
– Jag ser ingen utmaning i att gå in i en Guccibutik och bara shoppa första bästa plagg. Jag blandar hellre vintage och kedjor, och reor. Bohuslänningen i mig gillar outlet, reor och fynd. När Olyckfågeln passerade 100 000 sålda ex unnade jag mig för första gången något lyxigt, då gick jag och köpte en Mulberry Bayswater-väska, den kostade 8 800 kronor. Då hade jag aldrig köpt något dyrare än H&M. Väskan symboliserar så mycket, jag har fortfarande kvar den. Men jag vet också pengars värde. Jag har jobbat sen jag var 11, jag vet hur mycket arbete det ligger i att tjäna pengar. Jag tycker inget plagg kan vara värt 40 000 kronor. Men om historien om Faye skulle bli Hollywoodfilm, då skulle jag unna mig en Christian Siriano-klänning. Jag älskar honom, jag har följt honom sen han vann Project Runway. Det är konst, han gör kläder för alla sorters kvinnor. Dyra som fan är klänningarna, men mitt jobb har det värdet.
Fotograf: Elisabeth Toll/Lundlund
Stylist: Maria Barsoum/Link Details
Makeupartist: Veronica Aldrin/Mikas Looks
Hårstylist: Jacob Kajrup/Agent Bauer
Stylistassistent: Ekaterina Milenskaya
Fotografassistent: Stellan Stephensson
