Bokaktuella Clara Henry hoppas att patriarkatet är krossat före jul

Clara Henry, 24, är aktuell med sin andra bok, Mot framtiden: En simpel guide till att krossa patriarkatet. I boken ryms feministisk historia och konkreta tips för att krossa patriarkatet blandat med pepp, humor och egna erfarenheter med stor igenkänning.

Hon beskriver bland annat hur jobbigt det var att vara den sista tjejen i klassen att få bröst; hur den storbystade Maria klagade över hur jobbigt det var att brösten studsade så mycket när hon sprang, och hur hon sedan vände sig om och petade den då 13-åriga Clara Henry i hennes platta bröstkorg och sa: ”Men det vet väl inte du någonting om”.

”Okej, Maria, alla vet redan att du har störst bröst och jag har minst. Du behöver inte påminna dem. (Håller tillbaka tårarna av bara minnet av denna högst förnedrande situation.)”

– Utdrag från boken.

Bröst anses vara synonymt med kvinnlighet, och plattbröstade människor är knappt kvinnor. Så kände Clara Henry länge, eftersom det verkade vara samhällets syn på saken.

”En simpel guide till att krossa patriarkatet” – finns det verkligen ett enkelt sätt att göra det på?

– Nej, tyvärr. Jag önskar att det fanns det, men det är en väldigt ironisk titel. Däremot är jag övertygad om att det finns små konkreta lösningar, kanske inte på det strukturella problemet men på det personliga planet, och om man kan applicera dem på sitt liv så kommer vi att krossa patriarkatet så småningom. Sedan får vi se när det blir, säger Clara Henry.

När tror du att det blir då?

– Jag vet inte, men jag hoppas på innan jul. Det vore skönt att börja nästa år i något form av… vad heter det ens när det inte är ett patriarkat eller ett matriarkat? En härlig värld?

Förmodligen. Du beskriver boken som en överlevnadsguide – berätta mer!

– När man är som jag, en trött feminist, tappar man ibland hoppet och känner att man inte orkar mer – för det finns så många sexister som genuint tycker att kvinnor är slampiga om de blir gravida och vill göra abort till exempel. Och då vill jag att den här boken ska vara en överlevnadsguide som peppar och som får dig att känna: ”Jo, men jag klarar det här. Vi klarar det tillsammans för vi är många.” Jag vill att alla ska känna att det finns en väldigt stark gemenskap, och att man aldrig behöver vara ensam. Vi är så jävla många som driver den här kvinnokampen och vi gör det tillsammans.

Och hur ska du nå de andra? De som inte redan är frälsta feminister?

– Min förhoppning är inte att Sverigedemokrater ska läsa den här boken. De tycker inte som jag ändå, och jag satsar stenhårt på att bara ”preach for the quoire”. Liksom, så här: ”Hallå, alla unga feminster! Här är en bok där ni får lära er grejer, får bättre argument och kan förstå bakgrunden till vad allt handlar om. Ta den här boken, och ta den till er, så litar jag på att ni gör världen bättre när ni blir större.” Typ så.

Clara Henry återvänder till det om och om igen; hon är en trött feminist som inte orkar bråka mer. Men samtidigt är det svårt att inte höra kämparglöden i rösten när hon pratar.

– Som jag skriver i boken så måste man inte hålla med om allting, och man måste inte alltid ta debatten. Ett av mina främsta tips till unga feminister är följande: orkar du ta en lång debatt mot en arg sexist eller rasist så: fan vad du är grym. Men orkar du inte så måste du inte. Man kan verkligen också bara blocka personen eller gå därifrån.

I ett av bokens kapitel berör Henry något som hon kallar ”det egna kvinnoföraktet”. Det som gjorde att hon hånskrattade för sig själv när hon såg tjejer med klackskor och lösnaglar i högstadiet. ”Fjantigt”, tänkte hon då. Men i dag förstår hon att föraktet berodde på strukturer som säger att allt som är kvinnligt anses som mindre värt – eller ytligt.

– Jag har lagt så otroligt mycket energi på att försöka analysera det här i mitt eget huvud, men det är ett moment 22.

– Inte nog med att klackskor, smink och långa naglar redan är kodade som väldigt kvinnliga saker som anses mindre värda – det handlar samtidigt om att göra sig själv mer attraktiv, vilket är ytligt. Och gud nåde dig om du är kvinna och vill vara sexig! Då är du ju hora också.

Clara talar om de omöjliga kraven som ställs på kvinnor.

– Det handlar om ett allmänt kvinnoförakt och att vi inte kan godkänna kvinnor så länge de inte är vackra; att kvinnors utseende är det enda som spelar någon roll. Och det gör ju att kvinnor lever upp till det, såklart. För vad skulle man annars göra? Men samtidigt blir man föraktad om man lever upp till det, för det är ytligt. Det går inte att göra rätt liksom.

Så vad ska vi göra? Ska vi sluta ha långa naglar och högklackat?

– Nej. Alltså, ett av alla grundbudskap inom feminismen är att du ska vara den du är och göra vad fan du vill. Vill du vara sexig – var sexig. Vill du vara vara nunna – var det. Vill du täcka ditt hår med slöja – gör det. Men vill du det inte – låt bli. Att säga åt kvinnor vad de ska göra är en stor del av ett kvinnoförtryck som har funnits i hela världen i alla tider.

Det är tydligt att Clara Henry lever feminismen. Den är ständigt närvarande och hon ser orättvisorna överallt. Och det är också det som gör henne trött.

– Se på Little Jinder till exempel. Hon sjunger med en väldigt ljus röst och gör sockersöta poplåtar, och många tycker att hon är för ”tjejig” och ”sjunger med alldeles för ljus röst”. Men jag har aldrig hört någon klaga på att en man har för mörk röst. Eller som när komiker ska imitera andra män, då kanske de lägger till en rolig dialekt på sin höjd, men när de ska imitera kvinnor så använder de en pipig röst och gestikulerar gärna med handleden i någon form av salt bae-rörelse. Till och med kvinnliga röster hånas! Vi får inte ens ha ljus röst! Eller snarare ses det som att det är fel att ha det, för att det är feminint och fjantigt.

Samtidigt som hon tycker att kvinnor ska få sminka sig eller ha hårextensions om de vill så uppmanar Clara Henry sina läsare att våga utmana könsstereotyperna.

– Jag slutade till exempel raka benen för sex år sedan och kände att det var en sådan totalförändring i min hjärna att vänja sig vid att det inte är fult eller äckligt. För det tyckte jag de två första åren – att det var äckligt att det växte hår på mina ben.

– Eller om du är en man: testa att köpa en tröja på Monki eller på någon tjejavdelningen någonstans. Utmana stereotyperna för vad en kvinna och en man får göra. Det tror jag är superviktigt för vårt samhälle, inte bara för en själv, för att låta andra människor se en bredd. Och jag tror att vi kommer att börja respektera människor mycket mer om vi bara inser att människor är mycket mer olika än vi tror att de är. Att det är en väldigt stor skillnad från individ till individ snarare än att det är skillnader mellan män och kvinnor.

Samtidigt finns ju de där föraktande strukturerna, så hur samlar vi mod till att gå utan smink, fläka ut våra magar på Instagram eller spara ut kroppshåret?

– Det är svårt som fan. Och det är ju lätt för mig att sitta och säga: ”spara ut håret i armhålorna – det är kul!” Men det som har fått mig att våga mycket är att omge mig av andra feminister och att vara med i separatistiska grupper och forum, och att snacka med andra kvinnor. Och att göra saker tillsammans! Då slipper man sitta där och känna sig ensam med sina orakade ben. Det tror jag underlättar skitmycket och man blir peppad av det.

Varför är det en sådan svår balansgång att göra eller vara ”rätt” som kvinna? 

– Jag vet inte det. Ständigt ska man kuvas. Vi får inte bara vara. Ärligt talat så vet jag inte.

Och där kom den trötta feministen fram.