Carina Bergfeldt i Sommar i P1 – talar ut om mörka uppväxten
En dag var 11-åriga Carina ute på gården och lekte med en granne. Efter ett tag säger kompisen att det börjar bli tråkigt och hon bestämmer sig för att gå hem. Sagt och gjort, ensam kvar står Carina. En stund senare kommer Carinas pappa ut och när hon ska berätta för honom om varför kompisen gått hem möts hon av en kommentar som förändrar allt. Han säger att det bara är att vänja sig. För ingen kommer någonsin vilja vara med henne – hennes personlighet är alldeles för vidrig.
Orden etsar sig fast i Carinas huvud och påverkat mycket. De har fått henne att söka sig till mörkret och inte våga tro på sig själv.
”Jag fick berättat för mig vad jag var, innan jag hade en chans att bestämma det själv. Jag var en snorgris och en ungjävel”, säger Carina i sitt sommarprat.
Trots mörkret förklarar Carina hur hon älskat och hatat sin pappa om vartannat, och hur hon under hela sin uppväxt kämpat för att inte locka fram det onda i honom.
”När han skrattade fanns det inget i världen som var roligare än att skratta med. De grå ögonen som kunde se på mig med sådan kärlek, men som i nästa stund kunde se på mig med sådant hat”.
Carina hittade tröst i skrivandet
I tonåren hittade Carina tröst i skrivandet. Hon drömde om att en dag få arbeta som journalist och resa iväg på jobb långt borta.
Med facit i hand blev det precis så. Sedan 2016 har Carina arbetat som utrikeskorrespondent i USA och under sina år som aktiv journalist har hon tilldelats flera åtråvärda priser, däribland Stora journalistpriset.
Vägen till framgång har dock inte varit spikrak. I Sommar beskriver Carina hur hon under årens gång både fått höra ”Det här var den sämsta skit jag läst” och ”Vi kommer aldrig satsa på dig”. Vid vissa tillfällen erkänner hon till och med att hon tyckt att kritiken varit befogad. För pappans elaka ord ekade fortfarande inom henne.
Lyckligtvis orkade Carina trotsa motgångarna, resa sig upp igen och fortsätta drömma. I dag är hon inne på sitt tredje år som journalist i USA och allra helt skriver hon om mörker och missöde.
”Jag inser varför jag gång på gång söker mig till offer. Jag behöver aldrig tvinga mig till deras förtroende. Jag får det för att vi känner ett släktskap”.
Om kärleken till maken Jesper
Även om ärren från Carinas barndom aldrig kommer försvinna helt är de inte lika tydliga som förut. Det var tio år sedan hon bröt med sin pappa, och i Sommar beskriver hon lättnaden över uppbrottet.
”För mig är det över. Varje kalas jag åker till och varje julafton jag firar, firar jag utan en klump i magen. Utan en rädsla över explosion”.
Samtidigt är hon noga med att poängtera att det här inte är en berättelse med ett lycklig slut. Uppväxten har fortfarande satt sina spår och Carina förklarar hur tydligt hon märker det i relationen till sin make Jesper. Hon förklarar hur svårt hon har för att visa kärlek, och hur rädd hon är över att släppa in någon på livet utan regler och krav.
”Att gifta mig med Jesper var det mest skrämmande och det mest modiga jag gjort i hela mitt liv. För vi lovade varandra ”tills döden skiljer oss”, och stämmer det så måste det ju betyda att min pappa hade fel”.
Foto: Henrik Montgomery/TT
