Daniel Redgert om nya boken Vem fan är han??
”Vem fan är han?? Det finns ett kort och ett långt svar på den frågan. Det korta: Daniel Redgert är pr-geni och Mediesveriges älskling #1.
Det långa: Daniel Redgert är vid 26 års ålder en av Sveriges mest inflytelserika pr-människor. Hans envetna, hungriga, kändistörstande och torpedliknande ambition har på rekordtid tagit honom från en mobbad tillvaro i Västerås till Stockholms absoluta innekretsar. I dag arbetar han som pr-chef på Hannah Widells och Amanda Schulmans byrå Perfect Day, står på de flesta gästlistor och har en växande podd med 150 000 lyssnare”, så skriver förlaget om Daniel Redgerts första bok, den självbiografiska handboken Vem fan är han??
ELLE har fått en pratstund med Daniel – om boken, karriären och framtiden
Varför har du skrivit den här boken?
– Jag känner att det var ett måste att skriva boken, för att bli rättfärdigad den plats jag ändå har tagit.
Människor kommer alltid att ifrågasätta saker och det känns som många tror att jag bara låg under en sten i tio år, fram till att någon hittade mig. Så är det inte. Det ligger hårt arbete och många år bakom allt. Det är dags att jag berättar min historia.
Du hänger med kända människor hela dagarna, blir du starstruck någon gång, eller är du helt oimponerad?
– I början var jag väl lite starstruck. Men nä, man tappar det ganska fort. Det är väl Fredrik Eklund då, när jag vet att han ska ringa får jag alltid ta några djupa andetag innan. När jag var i New York förra sommaren så mejlade jag honom och frågade om vi skulle hänga. Jag visste att antingen skulle han inte svara alls eller så skulle han svara ”NU”. Jag frågade om vi skulle och som svar fick jag bara en adress. Jag förstod ingenting. ”Vad finns det på den här adressen, när ska jag dit?”. ”Hos mig. NU”, blev svaret. Där och då var jag fett nervös.
Har du alltid varit bra på att ”ta” folk?
– Jag vet att många tycker att jag är socialt konstig. Folk gillar liksom inte mig så mycket. Jag och min kollega och vän Michaela har ungefär samma umgängeskrets och alla älskar verkligen henne. Mig hatar de. Jag antar att det är för att jag är så obrydd. Inte arrogant eller så, men jag har svårt att omfamna människor om jag inte har något att hämta hos dem. OM jag har något att hämta är det en annan sak, då är det nätverkande.
Är det så? Ogillar folk dig?
– Ja, folk säger typ ”fy fan vad jag ogillar den där lilla killen”. Det kan vara människor jag knappt träffat. Många har oerhört starka åsikter om mig. Man vill ju inte vara den som säger ”det är bara avundsjuka” men, ja, det ÄR väl det. Men de jag bryr mig om gillar mig, och det är allt jag behöver.
Du har ju en podcast, Tankar med…, jag hörde avsnittet med Martina Bonnier och fick nästan svettningar för att jag då och då tyckte att det var så jobbig stämning. Men så är jag också hsp, en högkänslig person, och känner in stämningar hela tiden. Du kan omöjligt vara det – hsp alltså. Du bara kör?
– Ja, jag bryr mig inte så mycket. Det är kanske min styrka. Det kan ju dock vara en förbannelse också, jag har inte jättemånga vänner. Att inte ha det är självvalt eftersom jag inte orkar ta in så många personer nära mig. Att vara nära människor kommer med så mycket, det blir drama, man måste underhålla relationen och allt sådant. Jag orkar inte det! Jag vill bara framåt, iväg och vidare…
Vem vill du ska läsa boken?
– Jag får väldigt många mejl, fem till tio per dag kommer från någon Amanda Karlsson som är 22 år och bor i Sundsvall och frågar vad hon ska göra med sitt liv. Jag har inte kunnat svara på de mejlen förut, men nu kan jag det. Det räcker med ett ”läs boken”. Dock finns det ju inga riktiga svar på den frågan egentligen, vad man ska göra med sitt liv. Alla har olika resor. Sedan vill jag ju att Flashbackhatarna ska läsa boken och alla som har hört namnet ”Daniel Redgert” men inte fattat vad det innebär, vad det står för.
Boken känns väldigt mycket som en självhjälpsbok för människor som behöver komma loss.
– Ja, så är det. När man är mitt i stridens hetta är det svårt att backa några steg och se hur man ska ta sig vidare. Jag vill inte låta som en Mia Törnblom, men nu i efterhand så känner jag att jag själv gärna hade velat ha några av tipsen i boken. Från mig nu till mig då. Det som inte gör boken till en Mia Törnblom-bok är ju dock att jag har ganska sjuka tips kring situationer. Typ ”drick innan en anställningsintervju”, “sno saker”, ”plocka fimpar på gatan och lägg dem i ett ciggpaket så att du har festcigg”, ”ta med en bag in box ut på krogen om du inte har råd att köpa alkohol ute”. Det jag vill säga är: ”gör vad fan du vill så länge du inte skadar någon annan eller är elak”. Vill man bli lite mer än alla andra måste man ta till sjukare metoder. Det här är en ”tuta och köra”-bok.
Du har ju haft några människor som gett dig chansen, Hannah och Amanda exempelvis. Har du någon person som du har tagit under dina vingar?
– Ja, några av de jag anställt på Perfect Days pr-avdelning. Men det jag verkligen skulle gå igång på är någon sjuk jävel som ringer, mejlar, messar och kommer fram och är helt galen.
Du gillar den här stalking-metoden?
– Alltså, är jag på ett ställe utomlands och ser på Instagram att en person jag vill träffa är någonstans, då slänger jag mig i en taxi och åker dit. Folk pratar om tur, men nej, det är inte tur. Det gäller att utsätta sig för saker. När man utsätter sig för saker och sätter sig i olika situationer, det är då man kan ha ”tur” ibland.
Finns det något i din karriär som du ångrar?
– Nej, men jag står inför ett val nu. Jag vill till USA, jag vet inte hur eller i vilken form, men jag vill dit. Samtidigt rullar det på så himla bra i Sverige nu. Vad ska jag göra? Jag kommer garanterat ångra mig ett helt liv om jag inte typ drar dit och ser vad som händer. Jag tror det väntar stora saker där.
Är det revanschlust som är din drivkraft?
– Jo. Och att vara lycklig. Jag anser mig ha knäckt koden för vad lycka är, för mig. Det är att hela tiden vara i ett självförverkligande. Att hela tiden färdas mot sin dröm. Den tillfredställelsen är verkligen synonym med lycka för mig. Dock måste man ju ändra drömmen hela tiden, för kommer man fram dit tror jag att man blir likgiltig och bara vill dö.
Jag upplever att här med att komma ut som homosexuell går lite som en röd tråd genom hela din bok, är det ett medvetet val?
– Nu när det går bra karriärmässigt försöker jag titta tillbaka på allt som inte gått så bra, allt som jag inte har prioriterat. Just detta med att komma ut är en jättejobbig grej som har legat och skavt i mig mycket i livet. Jag har fått panik i så många situationer, när jag har suttit och pratat med människor och man har glidit över till relationer och kärlek. Kakan Hermansson sa någon gång att man måste komma ut varje dag. Jag orkar inte det. Därför skriker jag det så högt jag kan en gång för alla och sedan säger jag inget mer om saken.
Hur mycket kändissvaller sitter du inne på?
– Ganska mycket. Men boken är inte så skvallrig, det här är MIN bok. Däremot skildrar den många kända människor, hur de beter sig och hur människor i sin tur agerar mot dem. I boken tar jag upp en episod då Gry Forsell kom in på restaurangen där jag jobbade. I bokningssystemet stod det ”VIP” vid hennes namn och då förstod jag att man verkligen gör skillnad på folk och folk. Det är enkelt: jag jobbade på en kändiskrog och där ska kändisar synas, de ska placeras vid bord där alla ser dem och det läggs extra energi vid deras mat, vid dukningen och allt annat. Boken är en skildring av kändisvärlden, från olika synvinklar.
Finns det någon kändis som du känner verkligen har lyckats, rent PR-mässigt?
– Ja. Jag älskar Fredrik Eklund och det han gör. Jag får höra historier om när han är på samma ställe som Adele, och det står 20 fotografer utanför. När hon ska gå springer han ikapp henne, så att de hamnar på samma bild. Det gör att alla skriver att de är där tillsammans, fast de inte är det. Det är bara ett geni som kan göra en sådan sak.
Du sammankopplas mycket med klanen Schulman. Men det är ju långt ifrån hela din resa. Många måste tänka att du bara hänger med dem.
– Ja, det är så störigt. Det är lite därför jag skrivit boken också, för att liksom tvätta bort den stämpeln. Jag är ju så mycket mer, jag har en egen historia och ett eget namn. Jag är ju familjen Schulman evigt tacksam, givetvis, men jag vill stå på egna ben nu. Jag vill verkligen understryka det. Att jag inte är någon maskot i Schulman-familjen.
Foto: Pressbilder, Daniel Redgert
