Därför vill vi ha en spin-off på Elijah Krantz från Girls
Å dessa minnen som kommer tillbaka när man varsamt slår igen datorn i sentimental sorg över att Girls har gått i graven. Sista avsnittet har sänts, återstår gör bara minnen.
Jag minns det som igår, mitt första möte med Elijah Krantz; den homosexuella tyskättlingen med illa dolda broadwayambitioner. Det var i det tredje avsnittet under den första säsongen och han avslöjade för sitt ex Hannah att han är gay – och att hennes pappa också är det.
Det går inte att förneka Elijahs storhet. Vi älskar honom och hans extrema Peter Pan-komplex. Elijah Krantz är vår guru genom vuxen-förnekelsen och ögonbindeln när vi närmar oss trettio. För honom är det okej att känna ett visst mått av besvikelse varje gång en bröllopsinbjudan landar i brevlådan eller en graviditet annonseras ut. Framför allt lär han oss att det är okej att inte vara seriöst vuxen mellan 20 och 30. Han låter oss vila i vår självförnekelse, och för det älskar vi honom. Genuint.
Men han också mer än så. Han är tröskeln du slår tån i och han är örfilen som väcker dig ur din självömkan och bristande självinsikt. Samtidigt är han personen du vill ha bredvid dig när du har blivit förolämpad och fått tunghäfta.
Det finns inte heller någon som uppskattar när det går dåligt för någon annan så mycket som Elijah gör. Han är den första som skrattar åt dig när du ramlar, den första att peka på dig bakom din rygg när det luktar, den första att rulla omkring som i ett moln av sockervadd när han hör att du har gjort bort dig på fyllan. Han älskar tågkrascher och för honom är det fullkomligt orimligt att man ens skulle vilja slita blicken från dem.Hans onda och narcissistiska sida skänker honom, och oss, enormt mycket glädje. Och på samma vis som när det går dåligt för andra njuter han förstås tillfullo när det går bra för honom själv, till exempel när han landar sin efterlängtade broadwayroll:
Han må vara syrlig emellanåt (för det mesta), men i nio fall av tio har han också rätt. Och bakom de sylvassa kommentarerna döljer det sig ofta rätt kloka råd. Han slänger ju ut sanningarna som ingen vill höra men som alla behöver.
Men det är såklart inte bara Elijahs elakheter som gör honom så fantastisk, för han är ju inte rakt igenom ond. Han är också charmig, rolig, klok och stöttande när det behövs. Därför kommer jag att tänka på Elijah, och inte på någon gammal flamma, nästa gång jag hör Scorpions – Every Rose Has it’s Thorn eller någon annan deppig gråtlåt. Jag kommer att se Elijahs helt naturliga men ändå totalt överspelade mimik framför mig. För Elijah: vi behöver dig. Vi är inte redo att låta dig gå. För oss är du ”tihi:t” i Maddes förlovningsvideo och den ofrivilliga humorn i alla kungens uttalanden.
Så, snälla HBO eller Lena Dunham eller vem man nu ska behöva tjata på: låt Elijah stå i rampljuset. Vi vet att han älskar det, och vi älskar att låta honom göra det. Döda honom inte. Låt honom leva vidare. Han har så mycket kvar att ge. Ge oss en spin-off med bara Elijah.
Amen.
Foto HBO
