Hurula om hur musiken och känslorna går hand i hand

Efter reklamen: Robyns stilresa genom åren

Det är nu eller aldrig. Robert Hurula är 9 år och sitter beredd vid kassettbandspelaren i sitt pojkrum och väntar. Låt efter låt spelas på radion. Tiden går. Så vid första tonen exakt – klick – trycker han ner inspelningsknappen, och andas ut. Pet Shop Boys låt West end girls fastnar för alltid på hans kassettband.

– Jag visste att jag kände jävligt starkt av musik och jag visste att om jag hörde en låt jag gillade så kunde det hända att jag aldrig fick höra den igen. Musik var väldigt viktigt för mig. Jag pratade inte med någon om känslorna kring det, men jag visste det inombords. Och jag ville bevara låtarna för att försöka förstå vad de fick mig att känna så starkt av. Det var alltid sorgliga låtar på mina kassetter.

Stunderna vid bandspelaren är hans första minne av hur musik började betyda någonting i hans liv. Att spola tillbaka bandet och lyssna på favoritlåtarna om och om igen stängde ute mörkret som bredde ut sig över hans barndom. Annars ritade han. Klippte, gjorde kollage. Men ingen såg. Ingen märkte att han var konstnärlig, att han var musikalisk. Ingen frågade vad han drömde om, ville bli när han blev stor. Och Robert var tyst. Han ville smälta in. Vara som alla andra. Ingen skulle märka hur det var hemma om han bara var tyst.

Var du helt ensam?

– Det är svårt att bli sedd när man själv försöker undvika det. Jag var extrem. Jag såg det som min uppgift att ingen skulle märka något. Jag ville bara vara normal. Det var inte uttänkt, det var en strävan efter att smälta in.

Hade du någon trygghet, var det någon som brydde sig om dig?

– Jag hade en farmor. Hon bodde långt bort och vi träffades bara en-två gånger om året. Vi ringde varandra ibland och vi pratade inte om någonting viktigt men jag kände mig omtyckt av henne. Jag kände något slags värme där. Både mina mor- och farföräldrar pratade tornedalsfinska, de var inte så bra på att prata om känslor och inte jag heller men det fanns en känsla av kärlek där.

Nu sitter han mitt emot med en kaffe. Skinnjackan tar han aldrig av sig. Jag kan se pojken vid kassettbandspelaren framför mig i hans blick, men allt är annorlunda nu. Teckningarna som ingen såg är konstverk, säljs på galleri, är utgivna som konstboken Första kretsen och hänger på folks väggar. Han gör skivomslag åt både sig själv och andra, som bandet Kite. Och han hyllas för sin desperat ärliga musik med allsångspunkrefränger som går rakt in i hjärtat och fastnar för alltid. Sju grammisar. Sex album med nya Ingen är kär i år och andra sånger. Utsålda turnéer.

När förstod du att du berör människor med din röst?

– Jag har aldrig gillat min egen röst. Jag har alltid tänkt att folk tycker om orden eller melodierna, att min röst bara är ett redskap. Jag hoppas att det är min ärlighet som berör.

Var kommer dina melodier ifrån?

– Det känns som att jag har alla melodier inom mig, att de har funnits där sedan jag föddes. Jag började tycka om en viss typ av melodier innan jag själv kunde spela instrument. Så fort jag lärde mig att spela själv och förstå vad det var jag hörde inom mig, då insåg jag att de alltid rörde sig på samma ställe på gitarren eller pianot. Melodier känns väldigt primalt, musik är ju äldre än språk.

Du lämnade hemstaden Luleå efter en hård uppväxt. Hur känns det att komma tillbaka dit?

– Jävligt känslosamt. Svårt att sätta ord på. Jag spelade i Luleå häromdagen. När jag bodde där kändes det som en total omöjlighet att bli förstådd. Att folk nu tar till sig det jag gör, att de kommer på spelningarna och sjunger med, det gör mig rörd.

Du har sagt att låtskrivandet kan vara en sorts terapi. Har du gått i vanlig terapi också?

– Ja det har jag. Men till och med det har varit svårt. Allt jag har upplevt har gjort någonting med mig som är svårt att nå. Jag blev väldigt tyst. Jag sa knappt ett ord, till någon. Vilket gör det ännu mer bisarrt, att jag ska stå och sjunga för folk vad jag känner. Men det är en direkt ventil. Jag har skapat mig en värld där jag kan säga vad jag vill. På mitt sätt. Och det är därför det är så svårt att prata om mina låtar. Hade jag kunnat prata om dem hade jag inte behövt skriva dem.

Vad var din vision med nya skivan?

– Jag försöker att inte ha så mycket visioner för det går aldrig att leva upp till dem. Men jag ville att skivan skulle kännas fri från konstnärlig ansträngning eftersom jag har hållit på så mycket med min konst och utställningar senaste tiden. Det blev ett ganska stort statement för mig själv.

Vad är du mest nöjd med på albumet?

– Ibland blir jag nöjd för att jag lyckas skriva som jag hade tänkt, ibland blir jag nöjd för att det inte känns som att det är jag som har skrivit det. Jag vet inte vilket som är bäst men båda känns bra. Min röda tråd är att jag håller allt jag gör så nära mig själv som möjligt.

Se dig le är en väldigt fin låt, vad handlar den om?

– Det började med att jag satt och spelade samma sak om och om igen och så dök de orden upp i känslan som melodin gav mig. Det är svårt att säga exakt vad den handlar om … Men jag tycker mycket om den själv.

Vad är lättast att skriva om, kärlek eller mörker?

– Jag skulle lätt kunna göra två arga skivor per år, de känslorna kommer väldigt lätt. Men jag vill inte bara göra sådana skivor. Jag vill inte själv lyssna på sådana skivor. Jag önskar att jag kunde styra det där mer, men det kommer bara.

Har du någon dröm?

– På något sjukt sätt gör jag ju det jag vill nu. Att få vara så här kufig och göra det jag gör och så kommer folk på spelningarna. Jag är så glad att de gör det så att jag kan få fortsätta. Och jag har kärlek i mitt liv. Det är allt jag någonsin velat ha. Att drömma om något mer än det skulle kännas som att gapa efter för mycket.

Hur är du som pappa?

– Mina barn är allt. De är mitt liv. De är en förlängning av kärlek, som jag alltid har vetat att jag ville ha i mitt liv. Men det är omöjligt att säga hur man är som förälder. Alla gör väl fel. Jag har mina demoner. Det får mina barn skriva böcker om, haha.

Är de involverade i ditt skapande?

– Jag gör mina låtar bäst i ensamhet, när det är tyst och lugnt omkring. Men de brukar hänga med på spelningar. De tycker att jag har ett lustigt jobb. Och det finns gitarrer, piano, trummor och grejer hemma, om de vill hålla på. Men jag tänker inte pressa dem.

Har du hittat balansen mellan familjeliv och jobb?

– Ja, det tycker jag. Jag spelar mest när ingen är hemma. Det är skönt att veta vilka timmar jag ska jobba på. Jag har testat det omvända sättet också. Tidigare. Innan barn. Jag klev upp när det blev mörkt … Jag mår mycket bättre av det här sättet.

Vad säger din klädstil om dig som person?

– När jag blev soloartist bestämde jag att jag skulle ha samma kläder jämt. Det skulle kännas falskt att soundchecka och sedan gå och byta kläder. Det hänger ihop med det jag vill säga med musiken. Det är som en tvångstanke, en fix idé, jag vill inte att det ska kännas som att jag klär ut mig. Jag vill inte att någon ska tro att jag försöker vara något jag inte är. På det viset är kläderna skitviktiga. Ett statement och en rent antikommersiell idé. I morgon ska jag spela på Cirkus, jag kommer att ha de här byxorna, det här linnet, den här skjortan.

Favoritplagg?

– Huvtröjor och tröjor utan tryck. Jag har samma kläder jämt. När jag gillar hur någonting känns på kroppen har jag det varje dag tills det går sönder. Då köper jag en ny exakt likadan. Den här tröjan har jag haft i många, många år. Jag är en vaneperson.

Du gillar rockar?

– Ja, jag har några stycken som jag köpte för 20 år sedan. Det är skönt att gömma sig lite i långa kläder.

Vad är din passion?

– Jag känner starkt inför mycket. Jag är väldigt känslig.

Är det jobbigt, eller bra?

– Det har varit jävligt jobbigt genom livet. Jag har hållit allt inom mig. Det har känts som att jag ska sprängas.

Kunde du inte, eller ville du inte prata?

– Jag visste inte hur jag skulle göra. Jag hade inga verktyg. Hur fan pratar man med människor? Jag har lätt för att vara tyst och svårt för att se när det blir besvärande för andra. Men jag har lärt mig mer och mer. Det är jättestarka känslor och i och med det känner jag mig passionerad över många saker. Jag berörs starkt av musik. Jag får ofta gåshud av musik, film, konst. Och kärlek, verkligen.

Kvällen efter intervjun står Hurula på scen inför ett fullsatt Cirkus. Två år försenad på grund av pandemin. Han kastar sig fram och tillbaka, sliter i gitarren. Det känns som att han pumpar ut låtarna rakt ur hjärtat, en vrålande poesi som kanske bara kan sjungas så av en person som har varit tyst större delen av sitt liv trots att han har allt att säga. Och publiken sjunger med. Kan alla texterna utantill.

Vad tror du har gjort dig till den du är i dag?

– Jag tror att jag är kreativ och vill göra en massa saker kommer ur det jag har upplevt. Att stänga ute allt och bara gå åt ett håll kommer nog mycket av otrygghet. Jag ville skapa en egen värld. Där jag hade kontroll. Där blev jag trygg. Jag utvecklade ett slags superfokus, blev nästan okontaktbar, fick tunnelseende. Men det enda jag hela tiden velat ha är värme, en egen familj och hur mycket kärlek som helst. Det är det jag har längtat efter hela mitt liv.

FAKTA
Namn: Robert Hurula.
Ålder: 42 år.
Yrke: Artist.
Aktuell: Med nya albumet Ingen är kär i år och andra sånger som släpps 13 maj.
Familj: Frun Hanna och två barn, 9 och 11 år.
Följ: @hurula_

Av: Lovisa Lundström Foto: Per Kristiansen