ELLE möter Annika Norlin

Efter reklamen: Kika in hemma hos Seinabo Sey

Bakom Annika Norlin är olika ting uppspikade på den gula väggen. En plansch från första Säkert!-skivan, som kom ut 2007, där hon sitter och fiskar på en släktings brygga. En kvällstidnings löpsedel som storstilat proklamerar att Norlin lyser starkast på Yran, och syftar till den festival hennes hemstad är så känd för. Och så några barnbilder på henne och hennes syster, bredvid New kids on the blocks skiva No more games (som Annika tillskriver adjektivet ”episk”).

– Obs, obs! Det är inte jag som har inrett här! Det är mina föräldrar! skrattar Annika när hon vänt sig om för att studera samlingen bakom henne, i barndomshemmet i Östersund.

Hade Norlins alla kulturella prestationer placerats inuti det där gula rummet, hade all fri yta snabbt försvunnit. Från golv till tak. Sedan början av 00-talet har hon skrivit, spelat och sjungit. Under artistnamn som Hello Saferide och Säkert! har Norlin blivit en ledstjärna för svensk indiepop. Det första albumet i eget namn, Mentor, kom ut förra året. Hennes senaste musikprojekt stavas Flyttblock, en EP där hon ihop med dirigenten och kompositören Jonas Nydesjö och Gävle Symfoniorkester både spelat in nya låtar och placerat Säkert!-klassiker i ett nytt, klassiskt ljus.

Säkerligen står ett färgstarkt bokomslag i en av hyllorna i det gula rummet, nött i hörnen, läst från pärm till pärm. För under 2020 öppnades en ny kulturell port i den värld som är Annika Norlin – den skönlitterära. Hennes debutbok, novellsamlingen Jag ser allt du gör, lanserades, lästes och älskades. Fullkomligt slukades, hyllades och prisades. Och nu kan en ny titel placeras tätt intill den första: Norlins debutroman, Stacken.

– Alltså … Man blir ju så jäkla trött av bara tanken på att skriva en hel bok?! säger Annika och vilar hakan mot handen. Hon garvar.

– Jag tänker att skrivandet måste vara som att bygga ett hus, att, ja, nu spikar vi en planka. Och så en till. Och en till. Jag fick utgå från att bara jag börjar skriva, utan att sätta direkta mål eller gränser, så blir det säkert någonting.

Och det blev det.

– Ja. Det blev ju det.

Nya änglar på catwalken!

Victorias Secret Fashion Show är tillbaka – här kan du se den

Inspirationen till boken tog på ett sätt fart genom svartmyror. Annikas hus invaderades av dem, och hon kunde inte göra annat än att (efter vredesutbrotten) läsa på om krypen.

– Jag insåg hur vi människor ser på djur, exempelvis myror, och säger ”så här fungerar det i en myrstack, alla myror har tydliga uppgifter”. Vi beskriver lejon som att de färdas i flock med en alfahane och en alfahona. Så pratar vi däremot inte om människor – men jag kan känna att det ofta är precis så. Att man kliver in i ett rum och direkt kan se vem som har mest att säga till om. Det var en vag känsla jag ville utforska.

I Stacken möter vi en grupp av människor som alla, av olika anledningar, tagit ett kliv bort från samhället. De har bosatt sig någonstans i Norrlands inland, på en plats där de får vara ifred – ingen vet om att de är där. Vad händer i en grupp när en ny person gör entré? Vilken makt har människor över varandra, genom rollerna de tillskrivs?

– Gruppdynamik har alltid intresserat mig. När jag spelat i band, när jag jobbat som journalist – det dyker upp överallt. Det går inte att ta på, men det kan infinna sig så starkt.

Att påbörja läsningen av Stacken är som att kastas in i Annika Norlin-land. En plats att besöka, skakas om av, fnissa hos och ta lärdom av. Det finns en alldeles särskild saklighet, en mjuk melankoli, en utdragen spänning. Själv säger hon att hon letar efter en ton i allt hon gör och att den skönlitterära först var svår att hitta. Att bli mamma, och att läsa barnböcker, var slutligen hjälpen på traven.

– Där är det rakt på sak. Jag är likadan. Mitt fokus ligger jämt på människor och deras rörelser, i stället för visuella detaljer eller miljöbeskrivningar. Tidigare har jag försökt addera det, göra texten mer målande, men har insett att texten får någon annans blick. Inte min egen.

Ditt skapande berör ofta känslor, antingen de som stängs in eller släpps fria. Är du en känslomänniska?

– En av de största anledningarna till att jag skriver, vad jag än skriver, är att jag vill få mig själv att känna känslor. Nästan på ett lite äckligt sätt? Jag börjar ofta gråta när jag skriver. Jag kan också få en genuin lyckokänsla i kroppen när det går bra för en karaktär. Jag är också väldigt mån om att jag ska tycka om dem jag skriver om, så märker jag att jag inte gör det, måste jag kasta in detaljer som gör att jag tycker om den.

Du verkar röra dig obehindrat över det kulturella. Att skriva, att spela, att skapa – vad ger det dig?

– När du sa det tänkte jag instinktivt ”typ allt”. Det är inte varje dag jag är med om något och direkt bearbetar det exakt i text, men det tar sig alltid in. Skrivandet blir som en konstant konversation med sig själv, en bearbetning av alla sorters känslor.

Annika stannar upp.

– Jag blir nästan tårögd när jag pratar om det. Klart det är mycket jobbigt jobb också, men … det är det bästa som finns.

Efter år av musikskrivande har uppbyggandet av en låttext adderat till den litterära styrkan. Annika verkar tänka i toner, trumslag och takt, berättelsen igenom.

– Musiken är alltid med mig när jag skriver, vare sig texten ska sjungas eller läsas. Jag funderar på tempo, tänker att ”det här kapitlet hade varit fint med lite piano” eller ”i det här stycket kommer trummorna in”. På samma sätt som en sjuksköterska kan använda sina kunskaper när hon skriver, försöker jag använda mina. En bok kan ses som en fulländad platta.

Var det någonsin skrämmande att skriva Stacken, efter debuthyllningen?

– Grunden för mig, i allt jag skriver, är att jag tycker att det är så kul. Det är snarare nu det är läskigt! Att folk ska köpa, läsa och engagera sig i något jag hittat på. Det är så sjukt.

Vad hoppas du på?

– Att i alla fall någon ska tycka om det jag gjort. Det är allt jag önskar.

Att det finns, i alla fall någon, som tycker om Norlins sätt att skapa finns det många bevis på – exempelvis den där gula väggen, i hemtrakternas Östersund.

FAKTA
Namn: Annika Norlin.
Ålder: 45 år.
Yrke: Författare och artist.
Aktuell: Med romanen Stacken som släpps den 21 september .
Följ: @annikanorlinsta

Foto: Sofia Runarsdotter