ELLE möter Anya Taylor-Joy I STOR INTERVJU

Efter reklamen: 6 saker du inte visste om The Queen's Gambit

Hon slog ner som en meteorit i filmvärlden med The queen’s gambit. Det tog bara ett ögonblick innan miniserien mer eller mindre hade blivit fjolårets populärkulturella händelse. Och Anna Taylor-Joy (ATJ) en av de mest inkomstbringande skådespelarna.

The queen’s gambit är Netflix hittills största miniserie. Den tog sig in på topp tio i 92 länder och rankades nummer ett i 63. Boken, skriven av Walter Tevis, har kommit in på New York Times bästsäljarlista 37 år efter att den först gavs ut. Googlesökningarna om schack har fördubblats och frågan ”hur spelar man schack?” har slagit nioårsrekord.

På sitt Instagramkonto, där hon har 5 miljoner följare, skriver Anya Taylor-Joy hänfört:

”Det är surrealistiskt när något som känns så personligt når så långt. Till alla fina skådespelare och medverkande, det var en ära att få bygga den här världen med er.”

Hennes följare är inte mindre känslosamma:

”Du är verkligen en vacker udda fågel, unik, ovanlig. Lik ingen annan.”

Anya fick sitt genombrott i en skräckfilm

Under de senaste sex åren har 24-åringen spelat 24 olika karaktärer. ATJ har lyckats ta sig från skuggorna till strålkastarljuset via en något skräck- och fantasy-orienterad filmografi. Ordentlig fart fick karriären med rollen i The witch (2015) som gav en BAFTA Rising Star Award-nominering.

ATJ berättade för amerikanska ELLE i november 2015 hur hon kände efter att ha läst manuset: ”Jag sov inte på hela natten efter att ha läst det – det var otroligt otäckt. Jag skakade när jag kom till min audition, var livrädd. Det var någon mörk impuls som fick mig att gå dit. Jag var bara tvungen att berätta den historien.

Föddes i argentina och växte upp i london

Hennes personliga historia skulle även den kunna göra sig som film. Anya Taylor-Joy föddes 1996 i Miami i Florida, i en familj med sex syskon. Hon kommer från en sann kulturell smältdegel med en mamma som har afro-engelskt/spanskt ursprung och en pappa med argentinska/skotska rötter.

När hon var sex år flyttade familjen, som då bodde i Buenos Aires, till London. Där blev det problem. Hon kunde inte vänja sig vid ”the London fog” och hade bara en tanke i huvudet: att komma tillbaka till Argentina.

I dag pratar man ”spanglish” inom familjen, men vid flytten talade hon inte ett ord engelska. Ensamheten fyllde hon med balett och läsning. De böcker som (till slut) lärde henne engelska i 8-årsåldern var Harry Potter-serien. Hon har läst Harry Potter och Fenixorden sju gånger eftersom ”det är den magiska trolldomssiffran”.

– Äventyr i fantasin betyder mycket för mig. Läsandet ger mig mycket värme. Det är ett sätt att ta hand om mig själv. Jag älskar att kunna gå in i någon annans tankar eller i en annan värld och få uppleva det.

Blev värvad till samma agentur som Kate Moss

Och mycket riktigt, snart befann ATJ sig plötsligt i en annan värld. Den välkända talangscouten Sarah Doukas, ägare till Storm Management Agency, agenturen där bland andra Kate Moss och Cara Delevingne började sina karriärer, upptäckte henne på en av Londons gator.

Det kom oväntat för ATJ som mobbades som liten och gav upp hoppet om skolan som 14-åring. Somliga såg henne som vacker, andra som ”speciell”. Full av drömmar och med en brinnande beslutsamhet flög hon ensam till New York för att börja ta skådespelarlektioner.

Hon spelade livrädd tonåring i Split 2017, en film av M. Night Shyamalan med James McAvoy som psykologiskt monster, och därefter samma roll i uppföljaren Glass, med motspelare som Bruce Willis och Samuel L. Jackson.

Nästa gång man kunde höra hennes unika, lätt spruckna, stämma var i rollen som Brea i första säsongen av Netflix-serien Dark crystal. En röst som vi kanske får höra på ett album en dag. För Taylor-Joy sjunger, och skriver dikter som ibland blir till sånger med hjälp av hennes gitarr. Men samtidigt som hon fortsätter mot stjärnorna, en film i taget i blixtrande fart, har hon fötterna på jorden.

– Jag tror att i världen i allmänhet, men i den här branschen i synnerhet, måste du ha en klar uppfattning om vem du är och vad du står för. Annars kan den sluka dig.

I rollen som den otroliga Beth i The queen’s gambit fick hon chans att blomstra. Hennes utstrålning är så magnetisk att regissören Scott Frank har sagt: ”Med Anya är det så, att om det finns någon annan i rummet är det ändå bara Anya du ser. Hon har en så intelligent utstrålning, och samtidigt finns där en sårbarhet.”

Scenografin hjälpte henne att gå in i sin roll:

– Den är tidstrogen samtidigt som den är genomtänkt och intressant nog att verkligen reflektera personerna du får se. Varje gång jag kom in i en ny scenografi blev jag helt tagen av hur det såg ut. Den här serien har gett mig dyr smak!

Dessutom lärdes hon upp av de stora mästarna: Bruce Pandolfini, som var konsult i schack åt Walter Tevis när han skrev boken, och Garry Kasparov, den ryske schackmästaren som är världens mest kände spelare genom tiderna. Tillsammans utformade de seriens schackpositioner och ATJ lärde sig snabbt att röra händer och fingrar på ett övertygande sätt.

Vem är Beth, din karaktär i The queen’s gambit?

– Beth är föräldralös och ett geni när det gäller schackspel, men tyvärr beroende av piller och alkohol. Hon har haft ett riktigt tufft liv, men är en unik personlighet. Det var något jag verkligen slogs av när jag läste manus, både det och hur hon kämpar med många saker som bara har att göra med hur det är att vara människa på den här planeten.

Vad berörde dig mest i berättelsen?

– Att det egentligen inte handlar om schack. Det handlar om priset för att vara ett geni, och om att bli förstådd som det. Hur du överlever i världen när du inte har haft den bästa uppväxten, men ändå har en speciell gåva och talang som gör dig svårare att förstå sig på.

Att schack finns med i bilden har att göra med att det är en intressant värld som jag inte tror att så många människor har inblick i. Jag hade det definitivt inte. Scott Frank skickade mig boken och jag slukade den på någon timme. Jag blev kär i Beth direkt. Hon var någon som – speciellt under tonårstiden – kände sig isolerad från andra, och det kunde jag relatera till.

Hade du spelat schack tidigare?

– Jag försökte en gång när jag var typ nio! Jag beundrar människor som är riktigt duktiga på schack. I serien spelas partierna nästan som actionscener, och det är ett av mina favoritinslag. Vi koreograferade alla schacksekvenserna med olika perspektiv. En del är lite sexigare, en del väldigt intensiva, ibland är hon djupt upprörd.

Det faktum att hon kämpar med missbruk adderar ytterligare en dimension. Om du någonsin har stirrat på ett schackbräde en lång stund kan du ana att det kan kännas ganska surrealistiskt, speciellt om du går på tunga lugnande tabletter!

Hur förberedde du dig för rollen?

– Jag lärde mig mer om schack än jag någonsin trott att jag skulle! Jag älskar en bra utmaning och att lära mig så mycket gav mig verkligen en känsla av att ha uträttat något. Jag blev helt förälskad i spelet. Det var mest det, sen tillbringar jag mycket tid med att försöka vara i mina rollkaraktärers huvuden, det är framför allt så jag förbereder mig.

Men när man spelar schack måste man såklart också kunna spelets regler och veta vad man talar om. Så jag har skaffat mig en massa nischad kunskap som jag är väldigt stolt över. Jag upptäckte också en gren av schackspel som kallas ”schackboxning”, vilket låter som det knäppaste och mest fantastiska man kan se. I korthet går det ut på att man spelar ett parti schack och sen går man en boxningsrond mot varandra, och så växlar man mellan de båda. Du utmanar dig själv så mycket du kan både mentalt och fysiskt. Det är galet och underbart.

Det är inte ofta vi ser kvinnor porträtteras på det här sättet, med den här typen av problem. Hur kändes det att spela någon som inte riktigt håller ihop?

– Det har länge varit accepterat att låta manliga rollfigurer vara problematiska och obekväma, och man förväntas ändå gilla dem på något sätt. Kvinnor däremot har man undvikit att porträttera så. Det är som om vi inte vill se dem, eller avfärdar dem som hysteriska.

Beth är en knepig asexuell karaktär, vilket jag verkligen gillar. Hon är så medveten om sin intellektuella kapacitet och hur intelligent hon är att hon knappt ser sig som kvinna i första hand. Det är något speciellt med det, för man får uppleva 60-talet genom henne, och hon förutsätter att hon är jämlik männen.

När jag läste boken för första gången insåg jag att tabletterna och alkoholen fungerar som ett slags trollspö för henne. När hon känner sig arg, ledsen eller förödmjukad suddar de ut känslorna och hon slipper känna sig isolerad och ensam. Jag kan förstå hur man kan hamna där, men jag tycker verkligen att det är otroligt sorgligt, för hon känner inte att hon räcker till utan dem.

Var det svårt att lämna Beth efter inspelningen?

– Jag grät som ett barn! Förra året var väldigt intensivt. Jag gjorde tre projekt på rad, med bara någon dag emellan. De var alla väldigt olika och jag visste att Beth var den sista som jag verkligen skulle hänge mig åt.

Förändrade den här rollen dig på något sätt?

– Jag mognade av att spela Beth. Hon och jag är både oerhört olika och otroligt lika. Att få chansen att leva hennes liv gav mig klarhet kring saker som jag har gått igenom och upplevt tidigare i livet. Jag är en mycket mer harmonisk person efter att ha spelat Beth.

De karaktärer du spelar är starka, uthålliga och dynamiska. Hur väljer du dina roller?

– Mina roller betyder allt för mig. Jag går på magkänsla. De har alla varit olika och jag känner starkt för dem och är väldigt beskyddande mot dem. Jag dras till roller som jag kan ge en röst, om de inte har någon. Jag kan leva med den personen och berätta deras historia.

Det blir ganska intensivt ibland – jag är inte en metodskådespelare, men man kan säga att ”Anya lever med den här rollen och tror på de val rollen gör.” Ibland fortsätter jag att bekymra mig för karaktären när inspelningen är över.

Hur har mode och beauty påverkat ditt liv och arbete?

– När jag var yngre var jag en typisk pojkflicka. Men genom mitt arbete blev jag mer och mer medveten om hur viktigt det är att klä sig in i en roll – kläderna fångade verkligen vem jag skulle vara. Jag har fortfarande kvar en del kläder från tidigare roller. Det finns ett konstnärskap i dem – de är så vackra – kläder är ett så intressant sätt att berätta en historia, det är bärbar konst.

Vad du väljer att ha på dig på dagarna är ett av de tydligaste sätten du kan uttrycka dig på. Mitt eget uttryck varierar, på sommaren är jag glitterälva à la Stevie Nicks och på vintern klär jag mig mer androgynt – eller så väljer jag tung sammet eller glittrig punkboss!

Kläder är ett så intressant sätt att berätta en historia, det är bärbar konst

Vad kan du tänka dig att ändra på för en roll?

– Vad än karaktären kräver! Du kan göra enormt mycket med en peruk men det är något kraftfullt med att ändra ditt faktiska utseende, och det är en del av jobbet som jag älskar. Jag kan se en bild på mig själv och direkt veta var jag var, hur gammal jag var, vem jag spelade och vad jag gick igenom eftersom jag har en kort svart page, eller silverfärgat hår och inga ögonbryn på bilden.

Jag är beredd att ändra på det mesta som hjälper mig att helt gå in i rollen. Jag gillar att vara en kameleont och blir inspirerad när jag ser mig i spegeln och det är en version av mig, men ändå inte jag.

Du sa en gång att du inte är intresserad av berömmelse, skräms du nu av tanken på att bli igenkänd ?

– Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte oroar mig lite över det, men när jag var yngre och kändisskap var något som kändes väldigt avlägset var det lätt för mig att säga att ”nej, det påverkar inte mina beslut alls”. Men du har rätt, att ta en del av de här rollerna har medfört att jag har behövt ge upp en del av mitt privatliv.

Men så länge det fortsätter att handla om mitt jobb och jag inte tar beslut utifrån rädsla kommer jag att vara där jag ska vara. Så jag ska bara fortsätta att följa min magkänsla och mitt hjärta och försöka att inte låta något av fluffet runt omkring, som egentligen ändå inte har någon betydelse, påverka mina beslut.

Du skriver poesi på fritiden. Skulle du vilja skriva en roman eller ett manus framöver?

– Ja, jag skriver poesi. Det är riktig terapi för mig. Det gör mig lycklig. Ibland blir dikterna sånger men jag känner att det finns en tydlig skillnad mellan vad som är en dikt och vad som är en sångtext. Jag vet inte om en roman vore något för mig, min koncentration varar inte så länge. Jag tror att jag skulle tappa bort mig i en roman, men ett manus – absolut. Jag har alltid varit intresserad av filmskapande.

Som konstnär är du egentligen inte begränsad till en uttrycksform, så även om skådespeleri är min stora kärlek är jag verkligen intresserad av att utforska konstnärsskapet genom både musik, filmskapande, regisserande, skrivande och poesi. Jag är bara glad att jag har så många sätt att uttrycka mig på.

2021 blir ett år i högt tempo

Förra året blev definitivt ATJ:s stora genombrottsår, men tempot håller i sig. Inspelningen av storfilmen The northman har börjat, mot Nicole Kidman, Willem Dafoe samt Alexander och Bill Skarsgård. Sedan dröjer det inte länge förrän hon efterträder Charlize Theron i rollen som Furiosa, mot Chris Hemsworth i Mad Max – Fury road. Bland annat. Om biograferna öppnar 2021 syns hon även i Edgar Wrights psykologiska skräckfilm Last night in Soho.

Vad händer nu?

– Under 2020 jobbade jag nonstop. Frukten av mitt arbete går snart att se, och det är både kul och superläskigt på samma gång. Det har varit en intensiv och galen resa på bästa sätt! Edgar Wrights Last night in Soho är helt annorlunda och både Dame Diana Rigg, Terrence Stamp, Matt Smith och Thomasin McKenzie är med! Det är bara wow! Så jag tycker att framtiden är spännande. Jag ser absolut fram emot den.

Fakta

NAMN: Anya Taylor-Joy
FÖDD: 16 april 1996
GÖR: Skådespelare, mest känd för rollen som Beth i The queen’s gambit
FÖLJ: @anyataylorjoy

Av: Charlotte Bitmead & Virginie Dolata

Stylist: Tiffani Chynel
Fotograf: Eric Guillemain
Makeupartist: Emily Cheng
Hårstylist: Narad Kutowaroo
Produktion: 2b Management