Konstnären Lisa Larson berättar om den 70 år långa karriären
Vi är många – världen över – som har en Lisa Larson hemma. En älskad djurfigurin, en drejad vas, ett helt luciatåg eller en ännu större samling. Lisa Larsons expressiva skulpturer väcker ha-begär, kanske för att hon ofta återkommer till teman som systerskap, moderskap och familjeliv, och för att hennes egen passion för materialet och uttrycksformen lyser igenom. Nu är hon aktuell med en kollektion i samarbete med svenska Arket; en ullfilt, väska och plagg med tryck av hennes djurteckningar, och en tigerfigurin i samarbete med WWF i handmålat stengods – för varje sålt exemplar skänks 300 kronor till WWF:s arbete för tigrarnas bevarande.
Hur var du som barn? Minns du att du var konstnärlig redan då?
– Ett tidigt minne är att min syster Titti och jag fick papperspåsar som vi ritade på. Det var fantasier om hur vi skulle ha det som vuxna; vi skulle ha varsin herrgård och hästar. Och vi ritade egna klippdockor med kläder till. Jag tecknade jämt och utövade olika hantverk. Jag gjorde saker med händerna – upptäckte olika material. Mamma hade dött när jag var tre och jag växte upp med min pappa, som verkligen uppmuntrade mitt intresse. En dag hade pappa köpt oljefärger och pannåer. Sedan målade jag av naturen i omgivningen och började så småningom måla av folks hus. Det blev min första inkomst! Efter konfirmationen besökte jag pappas kusiner som hade en snickarbod och då började jag tälja figurer i trä som jag målade. Det var inga djur som man kanske skulle kunna tro, utan olika yrkesmänniskor. Pappa var jätteglad och stolt att jag valde en konstnärlig bana, det var ju väldigt ovanligt.
Din pappa var konstintresserad och köpte hem konstverk, blev du inspirerad av det?
– Pappa köpte mycket antikviteter och vårt hus var fullt av böcker, oljemålningar och prydnadsföremål. Jag minns varenda tavla så jag måste ha tittat på dem mycket.
Beskriv känslan när du förstod att keramik var din konstnärliga uttrycksform?
– Det var oväntat och kom först när jag började på Slöjdis, Slöjdföreningens skola i Göteborg, nuvarande HDK. En skulpturlärare på Slöjdis som var sommarboende i trakten där vi bodde hade sett mig sitta och måla i naturen och senare mina träfigurer och uppmanade mig att söka till skolan. Jag fick ett brev där jag kallades till Göteborg för samtal med rektorn som frågade vad jag ville bli. Jag var 18 år och visste inte riktigt vad det fanns för valmöjligheter, så jag sa att jag ville bli modetecknerska. ”Det säger alla flickor” sa han och så blev jag bara placerad på keramiklinjen. Men leran passade mig och de trivsamma verkstäderna och doften av bränd lera gjorde att det absolut kändes som den rätta platsen att hamna på! Jag hade kunnat byta efter ett år men stannade alla fem år på Keramiken.
Hur hittade du din unika konstnärliga stil?
– På skolan började vi med drejning direkt. Den drejade formen blev utgångspunkten för mig. Det blev drejade figurer, långa slanka tjejer. Men de blev plagierade av en keramikfabrik i Skåne och då slutade jag med dem. Etnografiska museet i Göteborg var otroligt inspirerande, med afrikanskt och asiatiskt konsthantverk. Varje år gjorde vi saker till skolans julbasar. Jag gjorde drejade katter och tomtar som blev omåttligt populära. Under skolåren träffade jag min man Gunnar som gick på målarskolan Valand. Han var sex år äldre och påverkade mig mycket. Vi gick på museer och umgicks med hans konstnärsvänner. Det blev som en fortsättning på utbildningen.
Beskriv känslan när du skapar.
– Jag blir väldigt inspirerad av själva leran. När materialet och tekniken inspirerar är det ofta bara att börja så går det av sig själv. Går det bra glömmer jag bort tiden.
Djur och särskilt katter är ett återkommande motiv i din design, vad betyder de för dig?
– Jag hade alltid haft katt så det låg nära till hands. Jag var tokig i hästar, men de var omöjliga att göra i lera! Fotoböcker med djurbilder har varit en viktig inspirationskälla och jag har alltid suttit med block och tecknat när det varit naturprogram på tv.
Berätta om din kollektion för Arket.
– På slutet av 70-talet gjorde jag en serie utrotningshotade djur till stöd för WWF och jag har funderat på att göra fler hotade djurarter under många år. När både WWF och Arket kontaktade mig och ville ha ett samarbete föreslog jag tigern och ett samarbete mellan oss tre. Jag har gjort djuren till den kinesiska zodiaken sedan flera år, så tigern hade jag börjat skissa på. Mina teckningar har blivit klädkollektioner för många utländska företag, så det är roligt att jobba med svenska Arket, den här gången mönster med djurskisser direkt ur skissblocket.
När visste du att du kunde leva på ditt konstnärskap?
– Direkt efter skolan kom ett brev från den kände formgivaren Stig Lindberg, som var konstnärlig ledare på Gustavsbergs Porslinsfabrik. De erbjöd ett års betald praktik med fritt skapande i egen verkstad. Jag och Gunnar hade inga planer på att lämna Göteborg, men Gunnars lärare Endre Nemes uppmanade oss att tacka ja, han hade jobbat med emaljmåleri där och sa att det var en kreativ miljö dit många konstnärer sökte sig. När jag sedan fortsatte som designer hade jag avtalsenlig lön som kvinnlig porslinsarbetare på fabriken; en väldigt låg lön med andra ord. Å andra sidan byggde fabriken ett hus efter våra önskemål när vi var på väg att flytta för att vi hade småbarn och ville ha ateljéer i anslutning till hemmet. Fabrikens direktör Hjalmar Olsson rullade ut en karta så att vi kunde välja plats och vi fick rita det tillsammans med KF:s arkitekter. Det var ett otroligt privilegium men samtidigt inser man i efterhand att det var villkorat.
Hur har det varit att arbeta som kvinna i din bransch, har förutsättningarna förändrats sedan du startade?
– Det skedde en jätteutveckling inom branschen med start under 50-talet. I början var det knappt några, men plötsligt var det många kvinnliga formgivare som kom fram inom olika områden.
Har din konst något budskap?
– Det är så olika, det finns inget tydligt gemensamt budskap. Man kan säkert sätta sig ner och konstruera ett budskap. Jag vill bara göra bra grejer.
Vad har varit din drivkraft i karriären?
– Det har varit en konstnärlig strävan att det jag gör ska vara ärligt och bygga på egna idéer och inte vara spekulativt. Jag har nästan aldrig varit utan idéer så det har alltid varit lustfyllt att jobba. Du har genom karriären växlat mellan fritt konstnärligt skapande och formgivning för företag.
Beskriv skillnaden för dig.
– Jag har hela tiden kunnat arbeta med unika skulpturer och vaser, fat och skålar, det är det inte alla som vet. Jag tycker båda sidorna är lika viktiga. När jag jobbat för industrin har det varit en kreativ utmaning att formge så att det fungerar för produktionen. Om de gått att sälja har det känts bra att det ger folk jobb.
Har du haft några bakslag i karriären?
– Det har i så fall varit samarbeten med några företag där det inte blivit som jag tänkt mig, men det har jag egentligen inte upplevt som bakslag, eller något att ångra.
Hur känns det att tänka på att dina konstverk finns i så många hem över hela världen?
– Jag blir påmind om det för att jag får brev av människor som köpt något och vill berätta hur mycket de får ut av det. Jag blir glad av uppskattningen. Men om en sak blir populär blir en del misstänksamma att det skulle vara spekulativt och då får man mindre av konstnärligt erkännande. Det är först på senare år jag upplevt att det börjar komma sådan bekräftelse.
Hur har du balanserat familjeliv och barn med din karriär? Har det varit en utmaning?
– Jag har kunnat jobba hemifrån mycket och Gunnar jobbade nästan alltid hemma. Det har inte behövt vara hämmande, men nog hade jag dåligt samvete att vi inte hittade på mer aktiviteter med barnen. Vi prioriterade att resa mycket. I efterhand är det tur att barnen har konstnärliga yrken; de förstår att man ägnat så mycket tid åt sitt eget skapande och nu delar vi problem och intressen.
Hur hittar du inspiration?
– Framför allt finner jag inspiration i materialet, i leran. Fotografi över huvud taget, på djur, människor, äldre konsthantverk från olika kulturer. Och så har jag alltid skissat framför tv:n.
Vad gör du om du kör fast?
– Då ställer jag undan det jag jobbar med och gör något annat. Tittar i gamla skissblock och får nya idéer.
Om du i dag hade kunnat ge dig själv som ung ett karriärtips eller allmänt livstips, vilket skulle det vara?
– Jag tycker att jag har haft sån tur genom hela livet att det är omöjligt att ge karriärtips, men ett livstips för konstnärer är att inte vara rädd för att vara egoistisk med sitt arbete.
Namn: Lisa Larson.
Ålder: 90 år.
Familj: Tre barn, tio barnbarn och två barnbarnsbarn. Maken Gunnar Larson gick bort förra året. Vi var gifta i nästan 70 år.
Bor: Nacka.
Aktuell: Kollektion för Arket med bland annat en tiger av stengods till stöd för WWF. Den fjärde vandringsutställningen i Japan ska öppna nästa år.
Följ: Gruppen ”Lisa Larsons vänner” och sidan ”Lisa Larson Design” på Facebook.
Lisas 5 bästa tips till dig som drömmer om en konstkarriär
- Jobba, jobba, jobba.
- Ge inte upp.
- Ta risker.
- Var självkritisk men med måtta.
- Räkna inte med att bli rik på din konst.
Av: Lovisa Lundström Foto: Arket
