ELLE möter Sandra Oh i exklusiv intervju
Sandra Oh lutar sig ut från en alkov i en restaurang i Santa Monica, med en gubbkeps nedtryckt över sitt flätade signaturhår, och ber en servitör om hjälp: Skulle hon kunna få lite het sås, tack? Det är en enkel fråga, men servitören studsar leende över till henne med en liten skål och uppskattar uppenbarligen sin roll. Jag förstår hans entusiasm. Det är något elektriskt med att vara i Sandra Ohs universum, även om du bara ger henne den heta såsen eller gnäller över LA-trafiken, som vi just gjorde.
Den 48-åriga korean-kanadensaren, klädd i vida jeans, ett Gucci-skärp och en t-shirt från pjäsen Cambodian rock band, verkar ha förmågan att kunna nå människor på ett avslappnat sätt. Till exempel den grupp medelålders kvinnor som knappt kan behärska sig när hon kliver ur hotellhissen, tonåringarna som upptäcker Grey’s anatomy för första gången och gör #CristinaYangTikToks (ett oändligt scrollande av beundrande innehåll om hur hon alltid kommer att vara deras ”person”) som har nått 13,9 miljoner visningar, vårt modeteam från Montréal som blir förälskade när hon pratar franska med dem under hela plåtningen, och inte minst hennes branschkollegor som har skickat ett antal SAG Awards och historiska Golden Globe-vinster åt hennes håll.
"Jag spelar bara karaktärer som inte kan klippas bort"
Sandra Ohs karisma sprakar i Killing Eve, vars tredje säsong kom i våras. Den kritikerrosade, mångfaldigt prisbelönta thrillerserien visar det besatta katt-råtta-förhållandet som utvecklas mellan den professionella mördaren Villanelle (spelas av brittiska Jodie Comer) och hennes förföljare, MI6-agenten Eve Polastri (Sandra Oh).
Trots att den innehåller hemska mord utförda med giftdoppade hårnålar och dödlig parfym handlar Killing Eve i grunden om två kvinnor som är helt uppfyllda av sina egna ambitioner och de obestridliga gnistor som tänds när två människor som är riktigt bra på det de gör möts. De komplicerade karaktärerna är inte lätta att tycka om och samtidigt oemotståndligt lockande – och Sandra Oh spelar exakt den typ av person som hon alltid har gjort bäst. Faktum är att det var genom att spela en annan taggig och komplex kvinna, doktor Christina Yang i framgångsrika sjukhusdramaserien Grey’s anatomy, som Sandra Oh blev allmänt känd.
– Jag bestämde mig för att bara spela karaktärer som är viktiga för handlingen, som driver berättelsen framåt och därför inte kan klippas bort, förklarar hon. Självklart krävs det då, tillägger hon, att du måste vara på en nivå (i din karriär), då du kan säga nej.
Studerade balett, men ville alltid bli skådespelare
Att Sandra Oh håller fast vid den höga standarden när hon levererar i sitt arbete är anledningen till att Shonda Rhimes, den mäktiga skaparen och exekutiva producenten bakom Grey’s anatomy, sörjde öppet när Oh lämnade serien 2014 efter tio säsonger.
– Jag sörjde att inte längre få skriva för Sandra, mer än något annat, och att inte få se vad hon skulle göra med materialet, förklarar hon på telefon.
Jag tror att hon väljer karaktärer och sedan lägger in sig själv i dem. Det finns massor av skådespelare som vill vara trevliga eller vill ses som romantiska eller som hjältar, men Sandra är inte intresserad av det. Hon är intresserad av att spela sådant som händer i verkliga livet. Sandra Oh har alltid vetat vad hon vill göra. Trots att hon studerade balett när hon växte upp i Ottawa, Kanada, präglade hennes dröm om att bli skådespelare hela high school-tiden.
Föredrar ägg framför stake
Hon var med i improvisationsgrupper och satte upp föreställningar för sina sydkoreanska föräldrar tillsammans med sina två syskon. När hon tackade nej till ett stipendium hon blev erbjuden av Carleton University och i stället började på Montréal’s National Theatre School, där hon var tvungen att betala sin egen utbildning, hade hennes pappa, affärsmannen, och mamma, biokemisten, till en början svårt att acceptera det. När jag frågar hur hon hade ”stake” att följa sitt hjärta rättar hon mig snabbt och säger att hon föredrar att säga ”ägg” innan hon, med ett skratt och en axelryckning, tillägger:
– Jag har alltid haft väldigt stora ägg.
Men när hon tog emot en Governor General’s Performing Arts Award förra våren i hemstaden, uppmärksammade hon det faktum att hon fick kämpa för att få sina föräldrars godkännande.
”På teaterskolans scen spelade jag helt ogenerat upp en sketch där jag konfronterade mina föräldrar för att de skulle låta mig börja på National Theatre School”, sa hon i sitt tal och fick skratt från publiken.
”Jag spelade ut hela det där familjedramat framför en publik – och mina föräldrar satt i den publiken. Tack, mamma och pappa!”
Hur känns då alla erkännanden hon har fått och all entusiasm inför hennes karriär?
– Det är fint att höra att människor gillar det jag gör – speciellt i kontexten av att ha en karriär som har sträckt sig över flera … Hon sänker sin röst till en teatralisk viskning.
– … decennier.
Sandra Oh må tysta ner hur länge hon har varit i branschen, men hon bär sin drivkraft, sin beslutsamhet och sin självkänsla fullst bekvämt, utan ursäkter och utan att be om beröm.
– Sandra är intensiv när hon spelar en roll och jag menar det på det bästa sättet, säger Shonda Rhimes och berättar att Oh brukade komma instormande på hennes kontor varje vecka, med manuskriptet fullt av anteckningar och oräkneliga frågor om ordval och karaktärens motiv.
– Det gjorde mig galen och så glad på samma gång, säger Shonda Rhimes.
Sandra ville göra det så bra som möjligt. Hon kunde lyfta vad jag än skrev – hon dyker in och bryr sig på djupet. Det är omöjligt att ha en ytlig konversation med Sandra. Sandra Ohs djup visar sig i varje avsnitt av Killing Eve. I rutan är kemin mellan Oh och Comer påtaglig.
– Jag känner en väldigt djup samhörighet med henne. När vi är tillsammans finns en djupgående tillit. Vi pushar varandra. Vi litar på den kemi som finns mellan oss. Hon litar verkligen på sina instinkter, som jag litar på mina.
”KAN JAG FÅ NÅGOT SOM ÄR SNÄPPET ÖVER UNIQLO? INTE?”
I serien kanske Ohs och Comers karaktärer är jämlikar när det gäller ambition och besatthet, men det finns en klar vinnare när det gäller signaturstil. Comers Villanelle strosar omkring i Chloé-kostymer och JW Anderson-kavajer, medan Ohs Eve drar på sig praktiska polotröjor och vindjackor.
– Det gör mig galen! säger Sandra Oh när jag nämner skillnaden.
– Jag går in i garderoben och ser den bitchens kläder och bara: ”kan jag få något som är snäppet över Uniqlo? Inte?”
Hon skrattar, men hon är allvarlig när det gäller den ”enorma” betydelsen som mode har för serien.
– Vad säger du om en karaktärs attityd när hon alltid klär upp sig lite för mycket? frågar hon. Eves garderob visar diskret men avgörande hennes metamorfos i serien och hur hon stegvis påverkas av Villanelles sofistikerade stil.
– Eve klär sig alltid i neutrala basfärger, eller hur? Hon är alltid jordnära, i olika polotröjor. Det fina är hur hon förändras. Hon förändras genom tyg. Hon förändras i silhuett och form. När hon kommer närmare Villanelle, till exempel, byter Eve från att bära en herrparka till en damparka. Hennes plagg går från att vara oversize till mer skräddarsydda.
– Men hon håller sig fortfarande till sin färgpalett, så karaktären finns fortfarande kvar.
"Jag är den klassiska ”tanten” som inte får något att fungera"
När vi möttes, i början av mars, hade Oh inte postat något på sitt Instagram-konto sedan oktober 2019. Hennes brist på sociala medier-kunnande (bara att prata om hur man använder TikTok får henne att krypa ihop och glida ner för stolen av låtsad rädsla) innebär att stora nyheter, som hennes uppträdande på Carnegie Hall tillsammans med Philip Glass eller avslöjandet av hennes nya serie, The chair, där hon både spelar huvudrollen och är exekutiv producent, syns inte i hennes feed så att någon av hennes 3,4 miljoner Instagramföljare kan se det.
– Jag vet att det är meningen att jag ska göra något med bilderna! Men sen skjuter jag på det till nästa dag och då tycker jag det är för sent … och sen har en vecka gått och då är det ännu senare och vem ska bry sig nu? Jag missar hela tiden fönstret.
När hon blir påmind om en liten grej som kallas #tbt eller #latergram eller möjligheten att posta någonting så snabbt som en instastory skakar hon på huvudet.
– Jag är den klassiska ”tanten” som inte får något att fungera. Sedan gör hon en imitation: ”Äääälskling? Kan du får det här att fungera? Jag vet inte vad det här är”.
Första med asiatiskt ursprung att leda Golden Globe-galan
Innan hon började med tv spände Sandra Oh sina skådismuskler i filmer som Last night, Sideways och The diary of Evelyn Lau och mer nyligen fick hon visa sin härliga humor i Saturday night live och på Goldens Globe-galan 2019, som hon ledde ihop med Andy Samberg.
Hon var den första med asiatiskt ursprung att leda galan. (”Det skrämde mig verkligen, men det var anledningen till att jag gjorde det.”) På senare tid har mycket hänt i diskussionen om representation när det gäller skådespelare från minoritetsgrupper som får spela roller som är ”färgblinda”, vilket effektivt tar bort stereotypen att bara någon som ser ut på ett visst sätt kan spela en huvudroll och öppnar upp för möjligheter för icke-vita att spela roller utanför det typiska rollfacket.
– Men jag är på en plats i min karriär nu där jag är extra intresserad av roller som utforskar en karaktärs etnicitet, säger Sandra Oh. För att jag kan det – och för att jag vill att diskussionen så småningom ska komma till en plats där vi erkänner att det är viktigt. Låt säga att en serie handlar om ett modemagasin och chefredaktören är svart. Du kan inte bara skriva den karaktären utan att få med hennes bakgrund. Men det har varit det vanligaste sättet att berätta en historia, under hela vår livstid. Den endimensionella approachen blir meningslös, eftersom alla vet hur en persons bakgrund och kulturella influenser påverkar hens livsval eller sätt att navigera i den här världen.
– Asiat-amerikaner, särskilt från min generation, ryggar nästan tillbaka när vi hör en accent [på film eller tv] på grund av hur tyngd av rasism och missförstånd den är och det är ett resultat av att inte kunna styra berättelsen, säger hon.
Hon pausar för att tänka och reflekterar över ett skifte som hon är väldigt glad över att se: unga skådespelare som ”bär” sin accent.
– Om du är korean-amerikan och kommer från Los Angeles, så har du en accent, men de försöker inte tona ner sin accent, som jag har gjort, säger hon. De lyfter bara in den i karaktären, säg att det är en läkare. Det är så förändringen sker. Vi vill inte bara ha en icke-vit person som agerar på precis samma sätt som en vit person hade agerat. För det gör de inte!
Vill utbilda andra när det gäller representation
Sandra Oh tror att hon tillhör en generation av skådespelare, manusförfattare och regissörer som har möjligheten – och bördan, visserligen – att ständigt utbilda andra när det gäller sådant som representation.
– Jag tar gärna på mig det, säger hon. Shonda Rhimes bekräftar det.
– Det var outtalat hos oss på Grey’s anatomy: Du behöver aldrig ha en konversation med en annan icke-vit kvinna, om att vara en icke-vit kvinna och att vara ”först” med något, för ni båda vet hur det känns. Så vi var väldigt medvetna om det ansvar vi hade och vid många tillfällen var Sandra väldigt modig och instruerade andra.
När vi avslutar vår frukost puttar Sandra Oh undan sin tomma kaffekopp och reflekterar över sin drivkraft i arbetet.
– När du mognar letar du efter mening, efter samhörighet med världen. Du anstränger dig för att känna meningsfullhet – och om du kan få det från ditt jobb? Vilken välsignelse.
Stylist: Patrick Vimbor
Fotograf: Greg Swales
Makeupartist: Kara Yoshimoto Bua/SWA
Hårstylist: Jenny Cho/SWA
Producent: Estelle Gervais
Creative director & stylist: Annie Horth
Fotografassistenter: Yolanda Leaney, Amanda Yanez
Stylistassistent: McCall O’Brien
Makeupassistent: Pircilla Pae
Fotat på Santa Monica Proper Hotel. Tack till Santa Monica Travel & Tourism och Visit California.
LÄS MER:
