ELLE möter singer-songwriter-stjärnan Jorja Smith
– Ibland går det liksom inte att avgöra om man faller eller flyger, säger Jorja Smith på Zoom.
För Smith verkar de två koncepten vara nära besläktade, ett mysterium som delvis gav inspiration till hennes senaste album. De senaste fem åren har hon kastat sig ut och prövat sina vingar för att undkomma sina innersta rädslor, något hon fortfarande gör. Musiken är drivkraften för den brittiska singer-songwritern. Sedan flytten från hemstaden Walsall till London 2015 har hon skrivit en viral låt, Blue lights, samarbetat med stjärnor som Drake och Kendrick Lamar och kastats in i kändisskapet med prisade debutalbumet Lost & Found. Men Smith har aldrig velat bli känd. Hon har bara velat skapa musik som gör henne hel.
Nu, som 26-åring, lär hon sig fortfarande att hantera pressen som går hand i hand med berömmelsen. För att klara trycket flyttade hon hem till Walsall igen och började jobba med sitt andra album, Falling or Flying. Det visade sig vara avgörande för att lära känna sig själv. Grunden i Smiths själfulla musik utgörs av uppriktigheten.
Hur har de senaste fem åren varit för dig? Vad har du lärt dig om dig själv?
– Först turnerade jag, sen var det lockdown, efter det började jag skriva ny musik. Jag har lärt mig sätta gränser och vad jag faktiskt gillar. Jag är definitivt inte lika mån om att vara alla till lags längre. Jag brukade vara det, men det har nog med ålder att göra.
Hur gör du för att inte falla tillbaka i den fällan?
– Blir nog bara äldre helt enkelt … och inser när något inte känns rätt och för vem jag gör saker. Om jag inte känner mig bekväm ändrar jag på förutsättningarna, det är ingen annan än jag som kan göra det.
Vem var du för fem år sedan jämfört med nu?
– Jag var i slutet av tonåren, mer självsäker. Jag brydde mig inte lika mycket, nu bryr jag mig nog mer om saker. Jag känner av pressen mer, tror jag. Förut gjorde jag inte det. Inte med min musik, utan vad folk tycker om mig och sån skit. Jag försöker att vara mer som då, förhoppningsvis hittar jag tillbaka dit.
Du har inte samma självförtroende nu?
– Jag har självförtroende när det gäller min musik, men jag var mer bekväm med mig själv då. Det har nog med samtiden att göra, att få allas ögon på sig lite för mycket. Folks åsikter kan drabba en, men jag försöker att inte ta åt mig. Alla går säkert igenom det någon gång under sin karriär.
Har du alltid velat bli känd?
– Nej, jag har aldrig velat bli känd. I skolans årsbok röstades jag fram som den som mest sannolikt skulle bli känd, för jag var så högljudd och självsäker angående musiken, men jag gillade inte den uppmärksamheten. Jag gillar inte uppmärksamhet alls, vilket är lite komiskt. Jag älskar att uppträda. Jag tycker om att stå framför en mikrofon, på scen eller i en studio, men allt annat som kommer med på köpet … nej tack.
På tal om albumtiteln, Falling or Flying, kan du beskriva ett tillfälle när det har känts just så?
– Ganska nyligen. Jag försöker fortfarande att inte falla. Det är galet för det kändes som att falla när jag skrev albumet och det händer hela tiden. Det började nog när jag lät andra lyssna på min musik och deras åsikter fick ta plats, men sen var jag så lycklig över att skapa och att kunna göra ett andra album, stolt över var jag hamnat. När jag ser tillbaka så har jag flugit. Nu faller jag, men inte så länge till. Så fort jag ställer mig på scen mår jag bra, då märker jag hur jag påverkar människor.
Hur ser din kreativa process ut?
– Det är olika. Det spelas musik, keyboard eller gitarr eller beats. Vi har alltid micken på och så sjunger jag bara. Sedan börjar jag upprepa mig. Ibland skrivs låten av sig själv. Ibland inte. Ibland sjunger jag om något som inte har hänt. Det var några låtar på skivan som var svåra att skriva, men så hände något och så, ”Aha, det var det där jag försökte skriva om” och så gick det plötsligt. Melodierna finns alltid där men ibland känner jag inte för att skriva. Det är därför jag gillar att skapa tillsammans med andra, för då får man ett annat perspektiv eller hjälp att få ur sig det man försöker säga.
Albumet verkar mer experimentellt än det förra, var det ett medvetet val?
– Inte alls medvetet, jag tänkte inget i stil med, ”Okej, nu måste vi göra så här.” Det blev nog bara så, vi gjorde det som kändes rätt. Vi sparade allt vi gillade i en mapp och sen hamnade allt på skivan. Och det blev aldrig för många låtar. Det är rätt festligt, för låtordningen gör att albumet först flyger och sen faller.
Berätta hur Little things kom till?
– Jag satt och pratade med några kompisar på nedervåningen och hade lite alkohol i kylen, lite bubbel, en grapefruktläsk och lite annat, så jag gjorde nån sorts hopkok till alla och gick upp. P2J, en av låtens producenter, körde ett funkigt beat och så började New Machine, ytterligare en av producenterna, spela pianoslingan som hörs på låten. Så fort jag hörde det så kände jag, ”Herregud” och hittade texten, ”it’s the little things” och så spelade vi in. Det blev en tio minuter lång jamsession, allt som hörs i bakgrunden … I början sjunger jag om hur jag gjorde låten, en massa nonsens och sen typ oljud på slutet.
Det hörs faktiskt på låten …
– Det var rena partyt, rummet var kaos, som i videon.
Din musik känns uppriktig på det sättet.
– Vad jag än tänker eller känner, till och med om jag ljuger eller inte berättar hur jag mår, så märks det i mina låtar. Musiken är den enda plats där jag känner mig bekväm. Visst vågar jag säga vad jag tycker, men i mina låtar kan jag säga vad som helst. Jag bryr mig inte. Det har alltid varit så. När jag var yngre var det mer uppriktighet kring typ, ”jag vill vara kär men vet inte hur det känns”. Nu vill jag få fler erfarenheter att berätta om.
Känner du dig mer grundad nu när du har flyttat hem?
– Jag känner mig mer som mig själv. Att få vara med familjen och arbetet med producenten DameDame har gjort mig grundad. Många av mina vänner flyttade till London och därför åkte jag hem så sällan, vi var så många där. Sen började jag längta hem och saknade att vara här. Folk är stolta över mig här.
Är det viktigt, känslan av tillhörighet?
– Det kan vara bra, eller inte bra kanske … att lära sig vilka man inte ska hänga med och vara tacksam över att ha alla fina människor runt omkring sig. Riktiga människor som inte har dolda agendor. Allt kan ju hända om man är långt bort från sina föräldrar. Alltså, jag älskar mina vänner, men jag kan nog bo mitt i ingenstans utan Wi-Fi och vara rätt nöjd. Fast jag tänker i och för sig alltid på mina vänner. Det är rätt sällsynt med riktigt fina människor, speciellt om man flyttar runt och inte bor där man växte upp. När man hittar de där människorna gäller det att hålla fast vid dem.
Vad betyder det här albumet för dig?
– Det kommer få en ny innebörd när jag spelar live och kan känna publiken, höra hur de sjunger med och se hur de mår. Förmodligen skiftar albumet i betydelse då, för den här musiken är faktiskt tillägnad alla er, inte mig.
FAKTA
Namn: Jorja Smith.
Ålder: 26 år.
Yrke: Sångerska och låtskrivare.
Aktuell: Med nya albumet Falling or flying.
Följ: @jorjasmith_
Foto: Rosaline Shahnavaz
Stylist: Otter Hatchett
Produktion: Lucia Munoz Spanoghe/ELLE Mexico
Makeupartist: Carol Lopez Reid/Carol Hayes management
Hårstylist: Danielle Igor
Manikyr: Pria Bhamra
Koordinator: Maria Belen Sacomani
Stylistassistent: Bryony Hatrick
Digital assistant: Jem Rigby
Retusch: Jackie Williams
