ELLE på Statement: Så var det att vara på festival utan cis-män
”Skriv om hur det var att vara där”, sa de på jobbet innan jag åkte. Men hur beskriver man egentligen hur det var att vara på Statement festival?
Jag skulle kunna säga att jag aldrig har sett så fräscha bajamajor förut. Det var inget kiss på ringen, men däremot tog pappret slut ganska fort. Jag skulle också kunna säga att jag aldrig hade problem att se vad som hände på scenen, eftersom väldigt få i publiken var så långa att man inte kunde se över dem.
Jag skulle kunna berätta att jag inte blev knuffad någon gång, inte ens när det var väldigt trångt under en spelning. Att jag inte hörde en enda sexistisk vissling eller ens antydan till ett bröl.
Jag skulle kunna förklara min fascination över hur välorganiserade kösystemen var och hur ingen trängde sig, och att jag aldrig såg någon ledsen.
Eller så skulle jag kunna berätta att jag aldrig har sett så många artister bli rörda till tårar på scenen under en och samma festival, hur publikens känslor tog upp ett helt rum, och hur ingen verkade se sig över axeln av rädsla eller oro.
Jag skulle kunna beskriva hur Loreen gick av scenen och att lamporna släcktes, men att hela publiken stod kvar och sjöng vidare på Euphoria tills hon kom ut igen. Hur hon tårögt tittade ut över havet med människor och till slut fick fram: ”Ni får mig att fucking gråta”.
För att förtydliga: Jag vet att även kvinnor och icke-binära kan vara stökiga och bröliga. Det handlar inte om kön här. Det handlar om allas respekt för festivalens ändamål. Det var ingen som ville pissa på själva syftet.
Ja, eller… förutom en då. Cis-mannen tillika lokalpolitikern (SD) som tog sig in på festivalen och sedan bad folk på Facebook dela hans inlägg för att ”sprida sanningen om Statement – de har ju ingen koll! Cis-män kan visst komma in!”
Han respekterade inte ändamålet och inte heller de fler än 5 000 kvinnor som åkte på en festival som är emot sexuellt våld. Mer än så vill jag inte skriva om män i den här texten.
Tillbaka till ämnet; hur det var på festivalen. Jag såg människor som hånglade under kulörta strålkastare i publikhavet. Jag såg de som skrek sig hesa under spelningar och som dansade som om det inte fanns någon morgondag. Jag såg fulla människor, nyktra människor, människor som skrattade, människor som åt langos, människor som tatuerade sig och människor som drack järn… Ni vet, sådant som människor i regel gör på en festival.
Jag fick en pratstund med festivalens grundare Emma Knyckare och frågade henne om festivalen blev som hon hade tänkt sig, och hon förklarade att hon hade haft svårt att föreställa sig någonting alls inför.
– Jag hade nog inte förväntat mig att folk skulle ta hand om varandra så fint på området. Vi har inte haft några incidenter alls. I går kom städpersonalen fram till oss och sa: ”Vi vet inte vad vi ska göra.” Och vi frågade om något hade hänt men de bara skakade på huvudena och sa: ”Nej, alltså vi har ingenting att städa, för alla lägger skräpet i soptunnorna och så”.
Hon skrattade och fortsatte sedan med mer allvar i rösten:
– Men det märks också att det här är en frizon på många fler sätt än när det kommer till sexuellt våld för besökarna, att det här separatistiska rummet gör något med människor. Att folk får uppleva hur det är att få vara normen för en gångs skull, och att inte sticka ut.
Men så deppigt kan vi inte avsluta den här texten, för den här festivalen var allt annat än deppig. Vi avslutar istället med Emma Knyckares ord under festivalens sista dag och hennes vittring om en tryggare tid.
– Jag är så himla glad över att vara här. Och jag känner en så himla fin och hoppfull framtidstro. Det trodde jag inte att jag skulle göra, men det gör jag verkligen.
