Elsa Öhrn: ”Jag kommer inte vara med om de skräckhistorier man hört”
Elisabeth är Elsa Öhrns första stora roll. Vinterviken, Mats Wahls klassiska roman från 1993, blir film - för andra gången. Själv hade Elsa inte ens hört talas om Vinterviken innan castingen. Faktum är att hon föddes precis 10 år efter att boken kom ut. Nu är det dags för gen z att också förälska sig i kärlekshistorien mellan Elisabeth och John-John. Två tonåringar från helt olika bakgrunder som hittar varandra när de av en slump börjar i samma skola.
– Det här är ju mitt första stora projekt. Så jag var nervös. Jag visste ju inte ifall jag kunde. Jag kanske bara skulle bli helt tom. Men alla på set var måna om att skapa en atmosfär som kändes väldigt trygg, säger Elsa Öhrn.
Så skiljer sig nya Vinterviken från första filmen
Den som läst Netflix pressmeddelande vet att Elsa sagt att Elisabeth är mer komplex i den här versionen. Till skillnad från den första filmen från 1996 har hon nyligen förlorat sin mamma.
– Det gör att hon är i en inre konflikt och ett kaos. Elisabeth är en väldigt stark karaktär med barriärerna uppe. Jag tror att hon försöker copa med sorgen genom att bara stänga ute allting. Hon tänker också på perspektiv, var hon bor och vilka förutsättningar hon har och ifrågasätter det.
Det finns uppenbara likheter mellan Elisabeth och Elsa. De är i samma ålder och delar samma dröm.
– Vi går i skola med samma klassinriktning. Hon vill bli skådespelare som jag. Men vi är uppväxta på olika sätt. Hon är en mer stängd person med taggarna utåt medan jag är nyfiken och vill prata. Jag tror egentligen hon är det också. Men hon skyddar sig själv. I filmen får John-John fram de sidorna av henne. Den hon vill vara och kanske egentligen är.
Elsa Öhrn om första mötet med Mustapha Aarab
Även om remaken bygger på samma bok är romantiken – och problematiken - moderniserad. Att scrolla på varandras instagram i smyg på kvällarna för att senare dela hörlurar på tunnelbanan är nutidens svar på att inleda en relation. Men hur hittar man kemi med någon man aldrig träffat och ska spela kär i? Genom att spela tv-spel på låtas, uppenbarligen. Mötet med Mustapha Aarab, som spelar John-John och också gör skådisdebut skiljde sig från de andra killarna som sökt rollen.
– Jag hade träffat flera andra killar samma dag under provspelningen. Det är nästan som speed-dating. Man ska testa kemin med någon framför en kamera och se hur bra det går. Vi fick låtsas spela tv-spel och skoja lite med varandra. Superstelt! Alla hade hälsat med handen, liksom hej, hej, Elsa, säger hon, gör en stel handskakningsgest, skrattar och fortsätter:
– Sen kom Mustapha. Han gav mig en kram och ba ”hur är läget, är du nervös?”. Så framåt. På direkten slappnade jag av och vi funkade väldigt bra tillsammans. Det kändes naturligt. Det var avgörande.
Vi hörs över zoom. Det här är Elsas första intervju någonsin. Hon sitter på ett café och vi råkar av en slump vara iklädda likadana vita linneskjortor. Hon har ett pärlhalsband på sig och verkar inte alls nervös eller besvärad av det faktum att min dator väljer att lägga på två gånger under samtalet. 45 minuter har vi på oss innan hon måste iväg till jobbet som servitris på biograf. Addera avklarat andra år på Södra latins teaterlinje och snart känd från Netflix till det så är det enkelt att hitta ett tema. Det är på vita duken hon vill vara.
Intimitetskoordinator på inspelningen av Vinterviken
Elsa är född 2003. Det gör henne till generation z. Jag är millenial och har under mina aktiva år som journalist jobbat igenom metoo-eran. Till min stora glädje vittnar i princip varenda ung skådespelare jag numera intervjuar om intimkoordinatorer på inspelningsplatsen.
– Först tänkte jag ”en intimitetsvadå”? Koordinator? Vad är det?”. Det är ganska nytt i Sverige men fungerar på samma sätt som att man koreograferar ett slagsmål med en stuntman men vi koreograferade sexscenen, säger Elsa.
Varenda rörelse som ska göras står nedskrivet på papper, förklarar hon.
– Det står verkligen ”Elisabeth lägger handen tre sekunder på axeln”, ”sedan kysser de varandra i två sekunder”. När man läser det kan man typ inte tro att det är en normal scen. För det låter så stifft. Men det syns inte på bild. Det är bara en försäkring om att man inte ska bli obekväm med något på plats.
Under arbetets gång ligger stort fokus på samtycke.
– Man frågar varandra ”får jag gå in i din personliga sfär?”. Så får han säga ”ja, får jag gå in i din?”. Så fortsätter man genom att fråga ”Får jag lägga min hand på din axel?”. ”Ja”. ”Är det lugnt ifall jag nuddar dina läppar mot mina?” ”Ja”. Att ha det systemet gjorde allt mer neutralt och normaliserat när vi skulle öva in sexscenen.
Var du nervös över att göra en sexscen i din första stora roll?
– Ja, alltså supernervös! Inte så jättemycket för över hur det kommer se ut. Men att jag ska komma in i ett rum med flera personer, ljus och ljud. Ska jag göra det här? Kommer jag göra det här? Men alla var superstöttande och vi hade closet set, med färre personer i rummet för att det ska kännas tryggare. När vi var klara kramade jag och Mustapha om varandra och sa att vi klarade det. Vi firade verkligen!
Det gör mig glad och det känns så fint och som att man har kommit någonstans efter metoo när jag hör detta. Vad känner du kring det?
– Verkligen. På ett sätt känner jag tack och lov. Jag kommer inte vara med om de skräckhistorier man hört. För jag kommer in i branschen nu när det skett en stor förändring. Samtidigt har jag fått höra berättelser från äldre skådespelare. Att man varit supernervös och att det känns jätteotryggt. Att man kommit dit och haft tanken att jag ska göra mitt jobb och då kan det vara svårt att säga nej, att sätta ner foten.
Det handlar väl om den klassiska tacksamhetsskulden. Känslan av att ha fått ett jobb och känna att man måste leverera och därför gör något man egentligen inte vill?
– Ja, exakt. Och det behöver ju inte bara gälla intima scener utan även bråkscener. Att det kan kännas för verkligt eller obehagligt för en. Därför är jag glad över att detta nu är en stor dialog.
Du har vetat att du ville bli skådis länge. När visste du?
– På ett sätt har jag sagt det sedan jag var liten. Men jag ville också bli popartist eller konstnär. Men jag har gått på Kulturama och på musikallinje där vi fick testa teater. Så skådis blev nära till hands. När jag kom in på teaterlinjen på Södra latin fick jag på något sätt bekräftat att jag kanske är bra på det här. Med Vinterviken har jag fått en stor dröm förverkligad och och mitt driv har blivit ännu större. Efter filmen kände jag att ”wow, det är det här jag vill satsa på”.
Elisabeth kan gråta på kommando, kan du också det?
– Ja, med lite hjälp. Under den scenen sitter vi på en restaurang och alla förutom de två som sitter bredvid mig fick gå ut. Det var så flabbig stämning så det hade varit omöjligt för mig att gråta annars. Regissören Alexis satte sig mitt emot mig och satte på en sorglig låt för att hjälpa mig. Det var faktiskt en väldigt fin stund.
Har du någon drömroll i framtiden?
– Gud vad svårt. Egentligen har jag bara tänkt att jag vill göra så mycket som möjligt. Men jag hade gärna spelat en speciell, kanske konstig person. Någon att dyka in i.
Vet du om du är en sån som vill stå och vråla på dramatenscenen eller om det är film du vill göra?
– Det är faktiskt inte att vråla på dramaten. Det är verkligen film. Jag tycker om teamkänslan, att få till ett projekt som blir en produkt som kan nå ut till alla.
Hur känns det nu då när du snart kommer få se ditt eget namn på vita duken?
– Det känns jättesjukt för jag tänker ju inte att jag är en skådis. Jag tänker typ att jag gjort ett skådespelarjobb. Att jag är en skådis om kanske 10 år. Då kan jag kallar mig det. Jag har skämtat med kompisar att man nu ska se mig. Det känns konstigt. Men det är såklart både spännande och kul!