Författaren Zadie Smith: "Åldrandet är oupphörligt intressant"
Jag ska skriva om ålderslöshet. Det är ett begrepp jag bara begriper till hälften. Om det betyder ”Ålder är bara en siffra”, eller ”Man är bara så gammal man känner sig”, eller ”Du kan också se ung ut för evigt”, då vet jag att jag inte begriper det. Eller, det är åtminstone något som inte betyder särskilt mycket för mig.
Jag tror att ålder – och åldersmedvetenhet – är en av få konkreta saker som hjälper oss att mäta vår utveckling i tillvaron. Att varje stadium i livet har sin årstid och något att lära oss och att se sig själv som evig 27-åring är att ge upp tanken på att verkligen leva fullt ut. Men om vi med ålderslöshet syftar på de där obetalbara stunderna när tiden vänder och man råkar undfly det faktiska årtalet i passet, när man skjutsas bakåt, då vet jag verkligen vad det innebär. Det är en av existensens stora skatter.
Ett exempel: några dagar innan jag skriver detta upptäckte jag en låt på iTunes som jag inte visste fanns där, Apparently nothin’ med Young Disciples. En låt som jag sannolikt inte har dansat till sedan 1991, men som jag nu mindes att jag spelade dag ut och dag in och med svårslagen njutning. Så, jag blev nyfiken: jag klickade på play, blundade, började dansa.
Under tre och en halv minut var det verkligen 1991, både inom mig – i min kropp och mitt sinne – och möjligen också runt mig, för med ögonen slutna kändes det fullt rimligt att allt det andra var en dröm. Att jag inte hade något vuxenliv, ingen partner eller barn, inget jobb, inga förpliktelser och att den 16-åriga själen som en gång älskade den här låten fortfarande levde inom mig och kunde väckas till liv närsomhelst.
Kanske till och med ta över resten av organismen och utplåna ryggvärken och celluliterna och rynkorna och tröttsamma erfarenheter som format mig under de 26 år som gått sedan låten släpptes. Sen öppnade jag mina ögon: jag var 43 igen. Men texten dröjde kvar i mig: ”I ain’t trying to rule your mind/A conscious observer trying to find/A place on earth where they heed the sighs …”
Det råder en allmän uppfattning om att tid är kvinnans värsta fiende. För att vi skulle ha så mycket att förlora: vårt ”utseende”, vår fertilitet, vårt kulturella kapital. Genom åren har det gjorts feministiska modifikationer av den här föreställningen, men den fortlever alltjämt i full kraft: en saga uppdiktad av män för länge sedan, med tiden återberättad och internaliserad av kvinnor.
Men det finns andra sätt att se på saken. Att vi kvinnor har ett tidur inbyggt i våra kroppar – främst ”biologiska klockor”, som klimakteriet – tecken som till slut måste beaktas. Dessa tecken som till syvende och sist inte kan förträngas framstår åtminstone för mig lika mycket som en gåva som en förbannelse.
Att våra kroppar ger oss så konkreta budskap om att tiden går – att de har den mirakulösa förmågan att förmedla information om sakernas faktiska tillstånd – måste innebära att varje kvinna får förmånen att vara, som Young Disciples uttrycker det, en ”medveten betraktare” av sitt eget liv.
Det slår mig att en följd av den här kroppsliga tidsmedvetenheten är att vuxenheten – med sina krav och komplexa förpliktelser – inte drabbar kvinnor fullt lika överraskande som den drabbar många män (det finns en anledning till att våra folksagor kryllar av ”kloka gamla gummor”). Vår hypermedvetenhet kan mycket väl vara ett slags gåva, en gåva som till och med gör döden till något vi kan föreställa oss och förbereda oss på. Ändå blir denna unikt kvinnliga tillgång – att se tiden för vad den är, snarare än vad vi vill att den ska vara – nästan uteslutande förminskad eller förlöjligad.
När vi var tonåringar till exempel, och fortfarande lekte med tanken på allas vår framtid, minns jag hur de manliga vännerna sturskt förde Charlie Chaplin på tal, och det faktum att han fick barn långt över 70 – detta som prov på manlig fördel kontra kvinnlig otur: ”Ni kommer att vara passé vid 40. Men vi fortsätter – vi kan få barn när vi är 80!”
Och vi kommer fortfarande vara attraktiva, ville pojkarna ha sagt, vi kommer fortfarande vara vitala och potenta medan ni vissnar och förtvinar. Till och med som 16-åring kunde jag förnimma den rädsla och oro som gömdes bakom den där uppvisningen av manlig stolthet. Var Charlie Chaplin beundransvärd eller löjlig?
Det märktes att pojkarna inte var helt säkra: hela poängen med att reta oss var att få vår bekräftelse på ena eller andra sättet i den här frågan. Och visst är väl deras osäkerhet förståelig? Utan den där fruktade ”biologiska klockan”, utan klimakteriet och med få sanningsenliga speglingar i den omgivande kulturen, vad eller vem ska då tala om för en man att han är gammal? Att han inte längre är 27? Att det som hörde samman med det högt älskade 27-åriga jaget nu kanske behöver anpassas eller förändras?
Jag växte upp i en kultur som misstänkt ihärdigt ville övertyga mig om att en 80-årig kvinna med en 20-årig man i bästa fall var groteskt komiskt och i värsta en sorts perversion, medan Chaplin och hans unga kärlek tvärtom var exempel på den ”ålderslösa” mannen. Men sanningen är den, vilket jag tror de där tonårspojkarna innerst inne visste, att åldrandet drabbar oss alla.
Det finns i oss oavsett om vi tror på det eller inte. Och jag är numera tacksam över att härbärgeras av en kropp som dagligen påminner mig om den här enkla, mänskliga sanningen. Men visst kan åldrandet göra mig sorgsen, och visst sörjer jag stundtals mitt 27-åriga jag eller saknar en viss version av mitt ansikte, mina bröst, ben och tänder. Jag upplever all sådan mänsklig sorg.
Och jag ägnar mig åt allt det vanliga – tränar, äter hyfsat, klär mig optimistiskt – i hopp om att dra ut på den oundvikliga processen. Men hoppet har gränser, som klimakteriet och infertiliteten. Och tack gode gud för dessa, för gränslösa förhoppningar är bara en omskrivning för självbedrägeri. Och på det hela taget är jag nog hellre sorgsen än lever i villfarelse.
Det finns en vacker strof i Young Disciples Apparently nothin’: ”This little light of mine/I’m gonna let it shine”, som upprepas om och om igen. När jag tänker på den sortens ljus en kvinna besitter – varje kvinnas specifika konturer och färger och sätt att brinna – så framstår alla försök att få det ljuset att brinna konstant, i exakt samma styrka och intensitet årtionde efter årtionde, som ett fruktansvärt uppdrag att ge sig själv.
Ungefär som att tända ett ljus och förvänta sig att absolut inget stearin ska smälta. Vi smälter, vi smälter och till slut finns vi inte mer. Men vilka intressanta skuggor vi kastar på väggen beroende på hur solen står. Och hur oändliga är inte alla de vägar stearinet kan ta, och alla olika former och figurer det kan skapa!
Några vackra, andra inte lika vackra … åh, det är ingen enkel sak, åldrandet, men det är oupphörligt intressant. Vid 10 kunde vi inte föreställa oss 20, som 20 inte heller 30, som 30 inte heller 40 och så fortsätter vi. (Gissar jag. Jag kan inte föreställa mig 50.) Jag ser semestrande sällskap med kvinnor i 60-årsåldern, yra av glädje, och jag undrar: varför är de så glada?
Jag antar att jag får veta så småningom. Och jag ser ensamma 80-åringar i rullstol, med gapande munnar och förkrossat uttryck medan de ledsagas längs Broadway av sina skötare – sannolikt får jag visshet även om detta. Det ingår i livet. Det är oundvikligt. Alltsammans bättre än alternativet. Njut av det medan du kan.
Namn: Zadie Smith.
Ålder: 43 år.
Familj: Maken Nick Laird och barnen Katherine och Harvey.
Av: Zadie Smith
Fotograf: R. Burman
Stylist: Malini Banerji
Makeupartist: Campbell Ritchie/Art Department
Manikyr: Angel Williams/Atelier Management
Produktion: Ryan Fahey/Alexey Galetskiy Productions
Modeassistenter: Divya Gursahani, Iva Dixit och Jahaan Singh
Fotoassistent: Alex Golshani
