Gina Dirawi gör program om sin existentiella ångest: ”Klippt bort så mycket gråt”

Efter reklamen: Gina Dirawi om sitt nya album och att födas om på nytt

Gina Dirawi har existentiell ångest. Hon tänker mycket på döden och upplever att världen och människan bidrar till lidande – oavsett hur gott hon än försöker leva. I sin SVT-serie Gina Dirawi lever och dör försöker hon hitta svar genom att möta människor hon hoppas sitter på förklaringar och råd till hur hon kan se världen på ett annat sätt.

Jag såg alla sex avsnitt samma dag. Lagade nudlar på spisen med datorn bredvid eftersom jag inte kunde slita mig. Resan som börjar i Sverige hos Björn Natthiko Lindeblad, hans sista år i livet, fortsätter till Nepal, Istanbul, tillbaka till Sverige, till Glastonbury, tillbaka till Sverige igen och vidare till Atlanta. Hela tiden kommer vi närmare Gina. Det som började som en undersökande serie har plötsligt blivit ett intensivt terapisamtal om effekterna av ptsd och nedärvt trauma. Gina gråter så att hennes eyeliner rinner. Och jag gråter med henne.

Gina Dirawi om sitt synsätt på världen

Vi ses över teams eftersom Gina Dirawi är förkyld. Hon har jeansskjorta på sig, röda läppar, uppsatt hår, guldsmycken och halsont som accessoarer.

Jag skäms nästan för att jag tänkte så mycket på hur otroliga looks hon hade hela serien igenom. Det känns som en oviktig sak för mig att fokusera på i ett program om döden. Men när hon ska på nattlig ceremoni med ett gäng wiccaner i Glastonbury och dyker upp i månskenet med en stor Christian Dior-tote (ja, den i vitt och blått med en tiger på), tung eyeliner och enorma halsband kan jag inte låta bli.

Gina Dirawi upplever att många tycker att hennes synsätt på världen är mörkt. Även om hon själv inte håller med.

– Grejen är ju att jag ju egentligen inte tycker att det är mörkt. Jag tycker att många lever i en rosa bubbla om vad det är att vara människa. Vi ser allt som våra naturliga rättigheter. Vi har fötts in i ett kapitalistiskt system där allt handlar om att jag ska konsumera eller konsumeras. Och det bidrar till jättemycket lidande. Och alla mina små fjuttförsök till att göra gott, går inte över den nivån. Vi är ju en art som byggt upp ett system som skapar jättemycket lidande, säger hon.

I första avsnittet säger du ”Vem är Gina? En neurotisk kvinna som låtsas vara stabil inför världen”. Är inte det vi alla?

– Jag tror att det är alla, absolut. I avsnitt fyra säger Lisa Goodwin (som är bard) att ”there is a fine line between madness and mystics”. Jag tror att alla har den här sidan vi tar på oss när vi går ut. Där man håller ihop. Men så finns ju allt det här andra. Innan har jag kanske gjort mitt bästa för att hålla ihop det andra. Men jag märker att det blir mer intressant när man sammanflätar båda sidor. Det finns en stabil sida men det finns också det här. Så det är kanske en ärligare bild av min person på något sätt.

Hon har haft existentiell ångest sedan hon var liten, intygar hon. Jag undrar hur det känns för henne.

– Bra fråga, säger hon och man ser att hon tänker för att försöka formulera ett rimligt svar på en egentligen enorm fråga.

– Det har varit en känsla att på ett sätt vara fast. Jag är fast i en tid och i ett sätt och i ett politiskt system som jag inte har valt. Att känna sig maktlös. Att alla ens försök egentligen bara är små påhittade justeringar men i slutändan så är det vad det är. Jag har ändå varit en person som radikalt har ändrat saker i mitt liv. Men du kan inte fly. Och det är väl det, en känsla av att inte känna att man helt äger villkoren för vad det är att vara människa. Och en känsla av att alla mina val, på något sätt indirekt, leder till att någon annan skadas.

Gina Dirawi blir frusterad på en munk i Nepal

Under seriens gång pratar Gina Dirawi om sitt kontrollbehov. Och om skuld. Att vilja vara duktig och att nästan bli manisk kring att försöka välja rätt.

– Det är klart att jag är påverkad av att jag växte upp i ett hem där man pratade väldigt mycket om att göra gott och ha god moral. Men vi lever ju i en tid som är väldigt moraliserande där vi ska peka ut varandras fel. Jag är rätt och du är fel, exemplifierar hon och fortsätter:

– Allt som är sant och falskt och rätt och fel förändras ju över tiden. Förut var abort helt olagligt och nu är det klart du ska få göra det. Det finns ingen sanning. Det är klart du får äta kött. Så går det några år och så är det superfel. Vi är i konstant transformation och vi bygger världen utifrån var vi är för stunden. Då är det ju väldigt lätt att förlora sig i sin tid och tänka: ”vad är kärnan?”. Jag försöker komma fram till hur jag inte förlorar mig i moraliserandet av tiden jag lever i. Om jag skiter i allt det där, vem är jag då?

Sedan muttrar hon ironiskt att Torbjörn Tännsjö ju inte tror att kärnan finns. I ett av avsnitten träffar hon den svenska filosofen och blir frustrerad. Senare i tv-serien blir hon irriterad på en munk i Nepal. Spännande, tänker jag eftersom det spontant känns som att det är lite förbjudet att bli sur på en munk.

– Jag tror att jag ibland blev irriterad för att jag ibland tyckte att jag fick snabba svar som inte går att applicera på tiden vi lever i. Mötet med munken var jättefint men han pratade också förbi mig många gånger. Det var som att han inte lyssnade på vad jag egentligen sa. Eller så var jag inte tydlig nog. Men jag tyckte vi nådde varandra i slutet, säger hon och fortsätter:

– Det som händer är ju att man känner sig ensam. Jag tror att jag så gärna ville ha tips. Jag ville få svar som kunde dämpa den här delen av mig som alltid ska hålla på. Och när jag inte fick det tror jag att jag blev frustrerad.

Att bli slaktad emotionellt

Den stora vändpunkten kommer när Gina Dirawi träffar Shefali Tsabary, doktor i klinisk psykologi, bästsäljande författare som även varit med i Super soul sunday, tv-programmet som leds av Oprah Winfrey.

– Det var som att hon bara, säger Gina och viftar med ett luftsvärd samtidigt som hon gör uppskärande ljud och fortsätter:

– Hon slaktade mig emotionellt. Jag har klippt bort så mycket gråt därifrån. Det var en öppen kanal från start till slut för hon var den första som verkligen såg mig och hörde mig och fattade precis. Det var verkligen ett stort ögonblick som jag inte trodde skulle hända. Jag tyckte att hon var helt fantastisk.

Som tittare upplever man verkligen att hon nådde in. Du får också möta lilla Gina. Det är ju väldigt fint och också lite sorgligt?

– Ja, verkligen. Hon tar fram delar jag inte alls tänkte på. Just det här att prata med sitt inre barn, det har jag ju gjort. Men hon sa ”inte nog”. I USA är det jättevanligt att prata om sitt inre barn och egot. Men i Sverige är det inte household.

Hur har du mått under det här?

– Det var väldigt jobbigt. Det var väldigt kul och intressant men också emotionellt dränerande. Der hände saker i mig hela tiden. Jag gick ju igenom en sann process och att det skulle landa där det gjorde, det trodde inte jag. Det var som att det hela tiden luckrades upp grejer. Och när det luckras upp är det emotionellt jobbigt.

En grej jag tänkte på, programmet igenom, som jag tyckte om, är att du ifrågasätter väldigt mycket. Jag tror att jag kände igen mig i det. Har du alltid vågat fråga?

– Ja, jag har alltid fått höra att jag ställer för många frågor. Å ena sidan är jag nog en väldigt sektkompatibel person. Jag är väldigt nyfiken. Men jag är en väldigt ifrågasättande människa. Inte bara för ifrågasättandets skull utan för att jag genuint vill förstå. Och för att jag genuint vill se nyanserna i saker.

Vid ett tillfälle säger du att ”det är klart att jag inte är fri för jag är inte fri i min egen fucking hjärna”. Det känns som en beskrivning av ångest. Man är där inne och vill ut.

– Verkligen! Och det är det som kommer tillbaka hela tiden. Allt är ju i hjärnan. Björn pratar ju om att börja med sig själv. Det gjorde mig också frustrerad. Är det inte ett privilegium att börja med sig själv? Men båda samexisterar ju. Det yttre och det inre. Och det är väl det närmaste man kan ha mest koll på. Men det är ju svårt. Det är en konstant kamp att få bukt med tankarna.

Hur var din och Björns relation? Den känns så fin.

– Jättefin. Han var så fin. Men det var så sjukt, i det första mötet visste jag ju inte att han skulle dö bara några månader senare. Och vi fick veklingen en sån fin kontakt. Vi messade under programmets gång och han var en så fin och varm människa. Det var verkligen ett privilegium att träffa honom innan han dog.

I serien pratar du också om de extrema mängderna hat och de hot du fått utstå. Hur känner du kring att vara på tv igen kopplat till det?

– Det är det som är grejen som folk inte riktigt har fattat. Att när sådana saker händer mig så rör det mig inte så mycket. Men något händer i kroppen. Jag har jättesvårt att koppla att det ens var jobbigt. Jag märker efteråt att jag blivit annorlunda men jag vet inte varför, säger hon och fortsätter:

– Hela den grejen känns väldigt lugn. Det är alltid svårt att dela med sig av det privata. Det personliga. Samtidigt känns det som ett viktigt perspektiv. Jag tror inte någon har gjort tv om just effekterna av ptsd och trauma, om existentiell ångest och tankarna. För det är fortfarande tabubelagt på sättet att folk blir rädda och tycker att det är för mörkt. Jag hade tyckt att det var kul om det fanns något sånt här när jag var yngre. För mig var Oprah den som tog upp såna här frågor. Och det kändes väldigt skönt att känna sig speglad i det. Inte för att vi är Oprah men att det känns bra att det finns ett forum för det här språket.

Fanns det någon tvekan i att öppna upp sitt egna känslomässiga liv, att gå i terapi på tv?

– Absolut. Ja, jag hade jätteproblem med hela den grejen. Men det är alltid så. Jag spyr lite på det och sen har jag gått dit ändå. Det var någonting med det här temat och just den här frågan. Och jag har tyckt ändå, även om jag har varit sårbar, att det har blivit ett program i lärande. Och inte bara ”hej, det är synd om mig”. Men ja, jag tänkte hela tiden ”det här får inte bli fläka ut-tv”.

Hur hoppas du att serien ska landa?

– För mig har det varit viktigast med temat ärvt trauma och ptsd. Jag fick diagnosen ptsd när jag var så ung och jag förstod inte vad det var. Det är nu jag börjat fatta. Vi har många som kommer till Sverige nu och genom åren. Men det finns också de som är födda i Sverige men har föräldrar som haft det. Jättemånga går igenom de här känslorna. Från mitt håll var det den största gåvan. Att det här finns på riktigt. Det är inte något jag hittat på. Det kan se ut på det här sättet. Jag hoppas väl att man får små insikter som kan göra livet lättare.

Har du själv kunnat hitta en bättre väg? Kunnat jobba mer på dig själv, din ptsd och panikångest, baserat på det som kommit fram under serien?

– Absolut. Jag har förstått att det här är saker som har effekter och att det är därför min kropp har reagerat som den gjort. Och jag har försökt ge mig själv de bästa förutsättningarna för att hantera det. Jag tror att man i livet pendlar mellan att vilja se sin skit till att ”jag orkar inte, nu vill jag bara stå på en strand och inte tänka på sånt här”. Det är väl en ständigt pågående process.

Vilken är den största lärdomen du tar med dig?

– Att ingen riktigt vet. Jag tror att vi som människor ofta vill hitta någon som ska ge oss svar på saker när vi alla är här på samma villkor. Till och med de som hittar gurus och ledare. I mitt huvud har jag väl längtat efter en sån person men jag är så ifrågasättande så det landar aldrig. Men jag tror att vi ofta ger bort makten till hur vi ska förändra våra liv. Eller inte ens förändra. Sitta med det vi har, det som gör ont eller det som är jobbigt och tro att något yttre ska lösa det. Och jag märker här att det är ingen som har svar. Gud vad ingen vet och gud vad jobbigt det är att ingen vet, haha. Men också vikten av att ha en grupp. Man ska göra saker tillsammans. Gå ut i naturen, försök vara stilla ibland, följ det ditt hjärta vill göra. Små saker kan faktiskt göra en större förändring än vad man tror.

Gina Dirawi lever och dör har premiär på SVT den 22 maj. Alla sex avsnitt släpps samma dag på SVT Play.