Gizem Kling Erdogan i stor intervju: ”Ensam är inte så stark”
Stockholm är inne på femte dagen av hällregn. Alla med frissigt hår förstår omöjligheten i att behålla en frisyr under sådana väderförhållanden.
– Det får kanske bli backslick för mig på Kristallengalan, konstaterar Gizem Kling Erdogan när vi möts och redan i hotellobbyn hinner avhandla stylingtips för frissiga typer.
Hon är blond, till skillnad från alla roller jag sett henne i. Anledningen är hennes pågående inspelning med Netflix. En chefsjurist i kommande tv-serien Spotify. Snart drar dessutom jobbet med andra säsongerna av Kärlek & anarki och Tunna blå linjen igång.
Vi ses på Blanche & Hierta, At Six terassrestaurang på Brunkebergstorg. Längst in i ena hörnet står en halvmåneformad soffa där vi tar plats. Hon beställer det kanske mest odiviga en skådis bett om under en intervju: ett glas vatten.
Gizem Kling Erdogan spelar mamma Fia i julkalendern 2021
Genusmedveten bokförlagsanställd, målinriktad polis och snart tjuv i tv-rutan varje morgon. Gizem spelar mamma Fia i årets julkalender Familjen Knyckertz. Smärtfritt, är ordet hon använder för att beskriva bytena mellan rollerna.
– Det är kul att börja på nytt. Lite nervöst och läskigt. Som att man ska föda en ny person. Jag gillar det ombytliga.
Roligt att du är både tjuv och polis samtidigt.
– Det är det ultimata, att få hoppa mellan ytterligheter. För mig är det viktigt att inte fastna i ett fack. Risken är att man börjar göra samma sak om och om igen för att man går till sin comfort zone.
Alla dina roller är extremt olika. Det känns inte alls som att du är i ett fack. Känner du det?
– Jag vet inte om jag är i ett fack men jag blir kanske marginaliserad på ett annat sätt. Jag tycker att det i Sverige just nu, i både film och tv, råder brist på intressanta kvinnoroller.
Jag ber Gizem precisera vad hon tycker saknas i kvinnorollerna. Hon pausar i flera sekunder innan hon svarar. Hon gör ofta det. Det känns som att hon verkligen vill fundera igenom vad hon tycker innan hon levererar sina svar.
– Jag saknar roller som är mindre drivna av att göra världen till en bättre plats. Vi ser dessutom sällan kvinnor i ensemble. Jag har typ aldrig fått jobba med andra kvinnliga skådespelare i min ålder. Är vi i samma projekt möts vi inte i filmen eller seriens situationer.
En sak saknar hon mest av allt.
– Jag längtar efter att få göra epok. Att berätta om vår historia i Sverige, för att förstå vår tid i dag. Man gör gärna filmer om manliga idrottsstjärnor till exempel. Men var är kvinnorna?
Jag lyfter HBO:s Mare of Easttown som exempel på en tv-serie med en otypisk kvinnlig huvudroll. Kate Winslet spelar barsk poliskommissarie i en småstad, och serien hyllades för att vi äntligen fick se en kvinna som var bäst på sitt jobb och samtidigt både sur och osminkad. Kate skapade dessutom rubriker när hon vägrade att retuscheras på seriens omslag.
Är det något sådant du tänker på?
– Du menar hur utseendefixerad vår samtid är? Vi lever i en tid då vi är rädda för åldrandet och försöker dölja sprickorna – om det nu är att åldras. Att ansikte och kropp förändras. Jag kan tänka mig att det är ett starkt statement att säga nej till retuschering i Kate Winslets Hollywoodvärld, där alla är mer eller mindre anorektiska. Hon har lår. Hon är en vanlig kvinna. Men framför allt är skådespeleriet väldigt bra i den serien, själva storyn är ganska konventionell i crime-genren. Man gillar att hon får vara barsk, öppnar kylen och tar en bärs. Men sådant måste stå i manus för att det ska hända. Eller så måste man jobba med personer som lyssnar. Jag har haft den ynnesten. Men jag har också vågat ta den platsen.
GIZEM KLING ERDOGAN OM MANIFESTET PÅ SCENSKOLAN
Redan på scenskolan ställde Gizem krav. Hon och flera kvinnor i klassen tyckte att kvinnorollerna var för enkla.
– Vi hamnade i passiva roller. I början spelade tjejerna objekt och killarna var subjektet. Det var ett klyschigt, stereotypt drama där alla blev könsfördelade. Vi fick spela våra egna kön där vi var modeller, någon hora och älskarinna. Vi kände att så fick det inte vara i tre år.
Ett manifest formulerades och presenterades.
– Vi ställde krav på att man måste bli bättre på det här. Det är ju en utbildning. Jag kan spela taxichaufför eller mannen som köper en hora, de rollerna man fick komma nära. Studenterna med de rollerna fick ju mycket mer tid av lärarna eftersom de hade repliker och var större.
Hur mottogs manifestet?
– Med lite försvar från läraren först. Men de ändrade sig. Det var inte första gången den här typen av diskussioner förts. De tog till sig och tilldelade oss mer komplicerade uppgifter. Verkligheten ser inte ut som den gör på scenskolan. Det fattar man. Men det är ett slutet rum där man ska få testa, vara dålig och utmanas.
Du har tidigare pratat om strukturell rasism och att man inte ser Sverige i dag representerat på tv. Går det åt rätt håll?
– Det har blivit lite bättre. Men vi saknar berättelser utifrån ett bredare klassperspektiv. Och sådant som utspelar sig utanför Stockholm och dess medelklass. Det råder brist på livsöden som inte är kopplade till terrorism eller kriminalitet.
Har du alltid vågat ställa krav?
– Det är lättare att ställa krav på något man själv är bra på. Jag var inte så bra på att ställa krav när jag var yngre. Jag har bara betraktat saker som jag tycker är skeva. Samlat i mig.
Hur går man från att samla till att ställa?
– Man känner att världen börjar ställa samma ifrågasättande frågor. Man blir stärkt av människor omkring en.
Det handlar om att inte vara ensam i sin känsla?
– Ja. Gruppen är jätteviktig i den typen av minirevolutioner. Det är så människan gjort historiskt. Kollektivet har startat revolutionerna. Ensam är inte så stark.
Gizem Kling Erdogan sommarpratade i år och konstaterade både i P1 och nu i soffan att hon alltid velat vara bäst.
Har det gått över?
– Nej, det ser annorlunda ut.
På vilket sätt?
– Som barn tänker man att vara bäst ska fylla tomrummet i en genom att man får bekräftelse eller blir älskad. Man har väl ett behov av något slags villkorslös kärlek men har missuppfattat det. Och tror att det handlar om prestation.
Kände du så när du växte upp?
– Jag minns inte att jag kände så. Men om jag tänker tillbaka måste det ha varit så att jag sökte den typen av bekräftelse. Jag tror att jag inombords tävlade mycket. Jag har två bröder. Vi tävlade om mammas uppmärksamhet. I klassen tävlade vi om lärarnas bekräftelse.
Hon minns särskilt en NO-lektion på högstadiet när läraren berättade att endast en elev i klassen fått MVG+. Gizem målar upp scenen. Förklarar hur det började tisslas och tasslas mellan bänkarna när pappren delades ut. Viskar, för att illustrera spänningen mellan eleverna, vem har fått betyget? Hon spelar nu sig själv i åttan och ger ifrån sig ett stort ”åh” samtidigt som hon lyfter händerna långsamt.
– Det var jag. Som att jag var den utvalda. Det var en berusande känsla. Nu är jag bäst. Jag är den enda i klassen som fått MVG+.
Vi är tillbaka i nuet igen.
– Sådana saker har påverkat mig. Sedan har det fortsatt. Men nu vet jag inte om det är så mycket att jag vill vara bäst. Jag vill bara att det jag är med i ska bli bra.
Är du självkritisk?
– Som skådespelare? Ja. Det skulle jag säga.
Hur yttrar det sig?
– Att jag kanske aldrig riktigt är nöjd.
Vad gör du åt det?
– Jag ger mig inte förrän jag själv tror att jag är inne på rätt spår. Jag är aldrig nöjd. Den dagen jag blir nöjd kanske jag ska sluta vara skådespelare, säger hon och skrockar till, som om hon inser att hon precis gjorde ett statement.
Haha, det är alltså det som driver dig?
– Ja. Att jag alltid vill prestera mer eller utmana mig själv. Utvecklas. Självkritik får man lära sig att leva med. Det är väldigt svårt att bli av med. Om det sitter djupt i en.
Hur gör du för att leva med det?
– Jag försöker gå inåt. Verkligen fokusera på det som är jobbet. Det är väldigt krävande att vara skådespelare. Det är så mycket jobb. Man blir så jävla trött. Men självkritiken på set har blivit bättre ju mer erfarenhet jag fått.
Gizem Kling Erdogan om att inte vara privat på Instagram
Gizem Kling Erdogan har i skrivande stund 40 000 följare på Instagram. Kontot handlar till stor del om hennes jobb. Det är 100 procent självvalt, förklarar hon och säger också att hon inte känner något krav från samhället att dela med sig av sitt privatliv.
– Jag tycker inte att det kravet ställs på oss skådespelare. Men jag vet att det har hänt att man valt skådespelare för att de har jättemånga följare. För att det kan leda till titt och klick. Det är sorgligt men den verklighet vi lever i. Jag tycker att det är helt befängt. Jag hoppas att bubblan spräcks. Typ som en börskrasch.
En like-krasch?
– Ja. Kanalerna vill att deras serier ska ses och det är hård konkurrens. Men det är viktigt att komma ihåg att det vi jobbar med inte är reklam.
Jag ska hälla upp vatten i mitt glas men missbedömer vikten på kannan. Vattnet svämmar över och bildar en liten pöl på marmorbordet. ”Tjohej”, utbrister jag och Gizem fnissar samtidigt som hon utvecklar sitt resonemang.
– De påhittade människoliven på bilderna är fejk. Det vet alla. Det är bara ett ögonblick av den människans liv och säger egentligen ingenting om hur personen har det. Jag har en hatkärlek till Instagram.
Tänker du mycket på balansen mellan att vara professionell och privat?
– Jag tänker inte så mycket på det för jag vill inte vara privat offentligt på det sättet. Alla människor har väl ett privatliv man vill skydda. Eller? Eller nej. Det vill inte alla. Och det är fine, säger hon och fortsätter.
– Instagram tar väldigt mycket tid. Den tid jag inte jobbar vill jag hänga med mina vänner och familjen.
Du har heller inte byggt din karriär på att låta människor titta in i ditt privatliv.
– Nej, min yrkesroll har inget med det att göra. Men det är klart att jag tycker att det är kul att klä upp mig och gå på Kristallengalan. Och jag kanske vill dela bilder på det för att visa hur fin jag är. Jag tycker att man ska gå in i rollen som filmstjärna på fullt allvar. Jag gillar inte att klä upp mig så mycket i vardagen. Men jag tycker om alla förberedelser inför en gala. Jag har ett stort intresse för mode, att uttrycka mig via min stil.
Hon har redan visat mig vad hon ska ha på sig under morgondagens gala. En catwalklook från Sportmax. Silverfärgad miniklänning över utsvängda svarta byxor, svarta långa balhandskar.
– Och klackar, tillägger hon, samtidigt som hon visar bilder på telefonen.
Den lyser upp frenetiskt under vårt samtal. Stylisten Maria Barsoum undrar vilka örhängen Gizem ska ha.
Var får du din modeinspiration från?
– Allt från samtida konst till musik och artister. Jag sparar bilder, från både konst- och modevärlden.
Är du en Pinterest-person?
– Jag försöker att inte vara det, säger hon och flinar. Det syns att hon tänker erkänna varför.
– Jag var det när jag renoverade. Då tyckte min storebror att jag skulle sluta med det. Han är arkitekt och sa ”skit i Pinterest”, det finns mycket mer intressant. Men nej, jag är ingen Pinterest-person. Det är en förenklad och lättuggad bild av någonting. Om man orkar och tar sig tid finns det mycket intressant i konsten och arkitekturens historia. Som inte är lika kommersiellt urvattnat.
Gizem Kling Erdogan berättade om sin uppväxt i sitt sommarprat
Gizem Kling Erdogans sommarprat handlade både om hennes uppväxt i Högsbo utanför Göteborg och resorna till Turkiet i Istanbul över somrarna. Ett genomgående tema var melankolin – dels i de båda städerna men också det melankolin gjorde för henne.
”Jag vill försöka berätta om varför jag tror att huzun – det turkiska ordet för melankoli – kanske ändå var det som fick mig att bli skådespelare”, säger hon i sitt Sommar i P1.
Det fick mig att undra om melankolin sitter i människan eller i staden.
– Både och. Det sitter i staden också. Man kan typ andas in känslan av Stockholm. Jag tror att man kan känna en stads själ.
Vi sitter långt från fönstret. Det är jättestort men släpper knappt in något ljus. Himlen är grå trots att klockan bara är halv tre på eftermiddagen i augusti. Vattnet rinner från taket. Det är nästan komiskt att den påkostade fontänen på Brunkebergstorg är igång.
Jag gillar att välja intervjuplats med en tanke, förklarar jag. För mig är det kala men nyrenoverade Brunkebergstorg en melankolisk plats. Från Högsbo, till Istanbul och nu här. Jag har undrat om hon kommer att hålla med.
– Det är faktiskt väldigt fint av dig att du valde det.
Jag utbrister ”ett melankoliskt möte”, som om jag vore en copywriter som behövde sätta en slogan på vår eftermiddag. Hon skrattar till.
Vad känner du när du går där ute?
– Stadens själ som är här kanske väcker melankoli. Det finns en avsaknad. Det ska vara ett torg men det är inte som torg man varit på vid Medelhavet där folk sitter och umgås. Det här är bara en passage. Människor möts inte här och jag tror att det är det man känner.
Gizem Kling Erdogan har bytt efternamn
Gizem har dubbla efternamn. Hon valde att lägga till sin sambo, konstnären Göran Klings efternamn, till sitt.
– Jag gjorde det av kärlek till honom och vår kärlek. Han blev väldigt glad för det. Jag tycker om att heta Kling Erdogan. Det är fint. Jag vill gärna gifta mig någon dag.
Du bara bestämde dig för namnbytet?
– Ja, jag fick bara en stark känsla av att jag ville det. Så jag sa det till honom. Att jag vill heta det. Han sa ”fan vad fint”.
Är du en sådan person som fantiserat om hur ditt bröllop ska vara?
– Aldrig någonsin. Men när jag tänker på det nu tycker jag om vissa traditioner. Både svenska och turkiska.
Den som hört Gizems sommarprat minns säkert berättelsen om hennakvällen då hon som barn fick sitta i sin mormors knä kvällen innan ett stort bröllop medan den traditionsenliga stunden ägde rum.
– Den kommer vara på mitt bröllop. Men en egen version av det. En hennakväll kommer jag 100 procent att ha. Det är bland det vackraste jag vet.
Jag säger att jag blev rörd av stunden under sommarpratet.
– Du vet den här mormorskärleken? Jag blir alldeles varm när jag tänker på det. Det skulle vara fint att tillägna den till sin mormor. Åh, mormor. Den är så varm den där kärleken man fick av sin mormor. Sin mormors famn.
Vi båda blir tysta. Det känns fint. Jag känner hur det fladdrar till i halsgropen. Trots att vi sitter i samma soffa är det som att vi i våra respektive tankar befinner oss i våra mormödrars famnar.
Det känns som att det hade varit livets kväll?
– Ja. Stökigt och rörigt. Intimt. Så har man ceremonin. Och det är mycket mat och vin. Man älskar hemmafest. Tills vi kommer tillbaka till någon slags tillvaro där vi kan ha den typen av tillställningar blir det nog inget bröllop. Jag vill kunna bjuda alla mina underbara vänner som jag älskar så.
Det känns som att du är kompis med alla coola kvinnor i stan…
– Jag tror jag är det. Men jag är ju en cool kvinna själv.
Om det inte vore så fruktansvärt stilistiskt fult hade jag skrivit in en blinkemoji här.
– Jag har så många fina vänner. Det finns väldigt många coola kvinnor i Stockholm som är underbara människor. Jag är väldigt lyckligt lottad.
Det känns som att du är så kreddig?
– Tycker du det? Gud, jag blir smickrad. Man har inte alltid själv den självbilden.
Det är min nästa fråga. Tänker du själv att du är kreddig?
– Nej, det gör jag inte. Helt uppriktigt. Jag blir förvånad men ändå inte förvånad. Jag har faktiskt aldrig varit intresserad av det och jag blir lite ”vad menar hon? Vad är det som är så kreddigt?”.
Är det jobbigt att höra det?
– Nej. Bra fråga. Nej. Det väcker frågor i mig.
Har jag precis förolämpat dig?
– Nej, absolut inte. Jag är inte känslig mot den typen av frågor. Men det ställde en fråga i mig. Jag kanske tyckte om det lite. Det var lite av en bekräftelse i det. Jag blev lite blyg.
Är det viktigt för dig vad andra tycker om dig?
– Det har varit väldigt viktigt. Så både ja och nej.
Varför ja?
– Ja, för att man vill vara omtyckt. Och nej, för att jag blir äldre och mindre osäker. Jag har insett vad som är viktigt i livet. Och att det är okej att inte alla tycker om mig. I konstnärligt arbete måste man ha en kritisk blick för berättelsens bästa. Jag är inte rädd för att ställa den typen av frågor eller starta den diskussionen om det är för helhetens skull. De konflikterna vågar jag ta. Som att säga att man inte kan spela en scen på ett visst sätt.
Gizem sliter plötsligt fram sin ryggsäck. En röd Prada. Hon rotar i den samtidigt som hon utbrister ”förlåt”. I väskan ligger ett par bruna byxor i ett mjukt tyg och hon inser att hon snart måste byta om. Hon ska spraytannas inför galan.
– Jag måste ha lösa kläder för att det inte ska bli märken. Jag ska gå till en filmmaskör som sprayar Hollywoodskådisar. Gumman har kontakter!
Bryr du dig om att vara sminkad till vardags?
– Nej, säger hon och pekar på sitt ansikte som är osminkat.
– Jag gillar smink och sminkar mig gärna. Jag tycker om när professionella sminkar mig. Det är stor skillnad. Jag älskar de som fattar mitt ansikte, mina färger och som är konstnärliga i sitt arbete.
Har du alltid en look när du går på stan?
– Jag har en look, men jag behöver inte ha lagt ner så mycket tid på den. Det kan vara kort, tio minuter. Något bekvämt som jag täcker med en tjusig jacka. Jag gillar fina material. Saker som känns eleganta och lyxiga.
Har du bra självförtroende?
– Jag kan ha det i perioder. Och jag kan inte ha det i perioder. Jag tycker att självförtroende är flytande. Det är inte konstant.
Tänker du att du alltid vill vara skådis?
– Ja. Det vill jag. Jag vill alltid jobba som skådespelare. Men jag har faktiskt startat ett projekt med en producent och en författare som förhoppningsvis resulterar i något publiken vill se. Jag skulle också vilja utforska regiyrket.
Vi måste sluta prata. Dels för att Gizem ska på spraytan men också för att mina anteckningar fullständigt kommer spåra ur i längd annars. Men jag kan inte hålla mig från att fråga om den vackraste meningen av alla i hennes sommarprat. ”Kanske bär vi alla på ett fallet imperium inom oss”. Jag upprepar den från minnet och tittar rakt på henne.
– Vad fint att du direktciterade, säger hon med lugn röst.
Vad tänkte du när du skrev den?
– Jag tänkte mycket när jag skrev den. Jag tror att jag ville att den skulle vara något man själv skulle få tänka kring. Och alla har väl det, eller?
Det tror jag, svarar jag.
Lokalen har börjat fyllas med människor. Det klirrar från baren där vinglas ställs fram. Innan vi skiljs åt googlar jag fram hårprodukten mot friss. Gizem tar ett foto av min mobilskärm. Sen försvinner hon ut, mot sin spraytan i sina mjukaste byxor.
